…utropas Staten Israel. Den palestinska befolkningen har nästan helt fördrivits, och på så sätt lämnat plats åt ett judiskt Israel. Som Moshe Dayan sade: ”There is not one single place built in this country that did not have a former Arab Population”.

Israel har en rätt att existera som stat. Det innebär emellertid inte att man får blunda för hur staten kom till. Det är tvärtom så att världen – inte minst Israel självt – har ett behov av att se historien i vitögat och öppet utreda, debattera och bearbeta historien, och sin egen plats i den. Även mindre ärorika stunder måste upp till diskussion. Vissa israeliska akademiker, som Avi Schlaim, Benny Morris och Ilan Pappe, har länge varit inne på den linjen. Israel kan inte i längden leva på natioella myter!

Åtminstone några saker borde det råda enighet om, vare sig man anser sig vara Israel-vän eller Palestina-vän:

1. Israel hade aldrig kunnat utropas som judisk stat om inte den palestinska befolkningen först fördrivits från det som sedan blev Israel.

2. Fördrivningen av den palestinska befolkningen utgjorde en skandalös kränkning av deras rättigheter. Oavsett vilken ”rätt” sionisterna ansåg sig ha till landet – de har fått det av britterna, de har fått det av FN, eller de har fått det av Gud – så hade de aldrig, någonsin, rätt att så brutalt fördriva den palestinska befolkningen.

3. Al-Nakba utgör fortfarande ett öppet, blödande sår i Mellanöstern. Det kommer aldrig att bli någon varaktig fred i regionen innan såret har helats, något så när, och börjat läka.

Al-Nakba med sina fördrivningar och massakrer skulle fortsätta även något år efter Israels utropande. Kanske kan man säga att Nakba i en ny form fortsätter även idag – Israel tar över bit för bit av Östra Jerusalem och Västbanken medan palestinierna successivt fördrivs.

Henrik Carlborg

Styrelseledamot, PGS