Familjen och fåren ger mig lycka – porträtt av en palestinsk kvinna

Hon är lika vacker, vare sig hon är allvarsam eller glad, min lärare i arabiska Najiha Nassin. Vi kan också dela både allvar och glädjeämnen i samtalen under lektionerna. Ibland blir det mindre arabiska och mer engelska när vi träffas, men det viktiga är kontakten – kvinnor emellan- i byn Yanoun. Vi sitter i ett av rummen i hennes hem, sparsamt möblerat med plaststolar, ett litet bord och i övrigt försett med madrasser. Så är det hos många familjer här, så Najihas hem är inte armare än många andras. Och även om inomhustemperaturen är låg, så är den mänskliga värmen desto påtagligare.

Najiha är född i byn och har bott här större delen av sitt 44-åriga liv. Ett års studier i Nablus efter folkskolan, sen räckte inte familjens pengar till mer och hon fick komma hem för att mjölka kor och sköta hönsen. Det andra tillfället hon var borta från byn var 2002 när våldet från israeler i bosättningarna (1) kring byn blev så outhärdligt, att nästintill alla bybor tvingades flytta hemifrån. En del var borta en längre tid, en del kortare – för Najihas del blev det två år och hon bodde då med man och barn hos en svåger i staden, Aqraba.

-Det var en svår tid, säger Najiha, som älskar livet på landet, i den vackra naturen kring Yanoun och allra helst vallande sina får och getter.

– Jag längtade hem, men det var för riskabelt att återvända. Först när den internationella närvaron garanterats kunde hon och familjen flytta hem igen.

-Nu känner jag mig tryggare och det gör även barnen, säger hon, kanske också för att vara juste och visa uppskattning för min och kollegornas insats (2). Men
skräcken från 2002 sitter nog ändå i för jag vet att hon alltid är vaksam och noterar varje obekant besökare i byn.



Foto: Kerstin Dahlberg.

Livet för Najiha är ingen dans på rosor nu heller. Hon kan inte valla sina får upp över höjderna, som omger byn. Det är för riskabelt eftersom bosättarna finns där och kan hämnas vis om de från sina vakttorn upptäcker någon som kommer nära. Ibland känns Najihas oro överdriven, men så en natt förstår jag den bättre. I ett par omgångar dånar militär- och polisfordon och en bosättarbil med blinkande ljus in i byn och vid halvtretiden beordras alla män ut ur sängar och hus och radas upp på grusvägen medan lysraketer far över fälten. Najiha vet inte vad som ska hända med Kemal, hennes man. Hon måste stanna inne hos barnen.

Lugnet återvänder efter någon timma när byns män kontrollerats. Alla av dem var hemma och ingen var den person, som bosättaren anklagat för att ha kommit utposten för nära i syfte att stjäla getter. Stort pådrag för ett brott, som aldrig ens begåtts och onödig påfrestning för Najiha.

Det finns alltså skäl till både oro och bekymmer, men Najiha är ingen ”dysterkvist”. Nej, hennes bekymmersrynka kan blixtsnabbt försvinna och värme och glädje lysa i hennes ögon. Vad jag beundrar är just hennes sega styrka – att hon trots det svåra alltid finner glädjen och de stillsamma skämten, att hon inte fastnar i klagan och elände. Hon har ändå levt nästan hela sitt liv i ett ockuperat land (3), under många år med extrema bosättare som nära grannar. Najiha är inte heller helt nöjd med den palestinska myndigheten.

–Den borde göra mer för byn, så att folk inte flyttar härifrån och lämnar ett fåtal kvar att hålla stånd mot bosättarna, anser Najiha. Vad hon efterlyser är stöd till lantbrukarna och så skulle förstås barnbidrag vara ett välkommet tillskott i kassan.

Vad skulle du önska om du fick börja om ditt liv, undrar jag.

-Jag skulle vilja leva samma liv som nu, svarar Najiha, och ser faktiskt nöjd ut. Men så tillägger hon med ett skämtsamt leende,

– Fast bättre! Vi har litet roligt åt det där en stund tills allvaret återvänder och hon tystlåtet förklarar:

– Jag menar utan bosättare. Och jag skulle någon gång vilja åka till Jerusalem, men det är inte troligt, att israelerna ger mig tillstånd till inresa. Bara en gång har
jag varit där och det var på en skolresa.


Foto: Kerstin Dahlberg.

Jerusalem ligger cirka 40 kilometer från Yanoun, men det är inte vägens längd som hindrar Najiha från att komma dit. Det är hennes palestinska identitet. Hon har i och för
sig inte försökt få tillstånd att passera vägspärren och komma in på israelisk mark. Det finns ett hinder till; ekonomin. I Jerusalem skulle jag se en massa fina saker, som jag ändå inte har råd att köpa, säger hon. I Yanoun finns bara systerns lilla affär med närbutikssortiment och inga andra lockande varor. Det är helt klart billigare att stanna hemma! Najiha måste finna sig i situationen, vad annat kan hon göra? Och hon har förmågan att finna glädjeämnena i sin närhet, i den palestinska lilla byns vardagsliv.


Najihas man Kemal på väg med hjorden mot betesmarker en morgon i Yanoun. Foto: Kerstin Dahlberg

Vad är det bästa i ditt liv idag?, frågar jag när vår pratstund lider mot sitt slut.

-Det är att sitta tillsammans med Kemal och barnen. Men att vara med mina får ute i stillheten i naturen gör mig också lycklig, säger Najiha, med mycket värme i den lågmälda rösten och ett leende på läpparna. Sen hämtar hon kannan med timjanste, som vi avnjuter medan barnen stormar uppför trappan – skoldagen är slut, liksom min lektion i arabiska. Tsharrafna har jag i alla fall lärt mig – trevligt att träffas!

/Kerstin Dahlberg

Kerstin Dahlberg befann sig i höstas i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI).

1) Vid slutet av 2008 fanns cirka 480 000 bosättare på ockuperad mark,enligt B´Tselem. http://www.btselem.org/English/Settlements/Statistics.asp. Bosättningarna är illegala enligt internationell lag. Deras s.k utposter är inte heller tillåtna enligt israelisk lag. Yanoun omges av utposter till bosättningen Itamar, http://www.shechem.org/itamar.

2) Följeslagarprogrammet EAPPI, Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel, har ansvaret för ständig internationell närvaro i Yanoun sedan 2003. http://www.eappi.org.

3) Israels ockupation av Palestina har pågått sen 1967.

Det här inlägget postades i Kerstin Dahlberg. Bokmärk permalänken.