Häromdagen var jag och en hel del PGS-are i Riksdagshuset för att hylla Eyad Sarraj, ledaren för Gaza Mental Health Program som får årets Palmepris. Pristagaren kunde tyvärr inte närvara pga sin hälsa, men hans son Wasim tog emot priset. Andrakammarsalen var fylld, inte minst av nuvarande och f d socialdemokratiska makthavare. Pierre Schori refererade i sin inledning till en rapport om de mänskliga offren för den israeliska ockupationen. Man kom att tänka på ”Intet nytt på Västfronten”, d v s samma förödelse och grymhet år ut och år in, samma upprörda kommentarer – och samma totala passivitet. Det är nu drygt tjugo år sedan Rädda Barnen i en rapport konstaterade att israeliska soldater AVSIKTLIGT dödar palestinska barn!

Men medan EU utdömer sanktioner mot Lukasjenko, en slem typ, men ändå amatör i förtryckskonsten jämfört med Netanyahu och Lieberman, tvår (nästan) alla sina händer inför kravet på sanktioner mot Israel. Jag kunde inte motstå frestelsen att gå runt och fråga alla dessa f d statsråd, inklusive en f d statsminister och ett par f d utrikesministrar, om det inte nu är dags att gå från ord till handling. (Eftersom det var privata samtal vore det ojust att citera med namn.)

Jag frågade en mycket framträdande f d makthavare (s) om inte Sverige nu kunde ta lika kraftfullt initiativ som vi en gång gjorde under s-ledning när det gäller sanktioner mot apartheidens Sydafrika. Svar: ”Sydafrika var ett unikt undantag. USA ställer aldrig upp på sanktioner mot Israel, därför blir det aldrig något beslut i FN:s säkerhetsråd och därför går det inte.” Likartade tongångar kom från alla håll.

Det betyder att inte att det inte finns ett utbrett raseri mot Israel också i den här kretsen. När jag påpekade att omvärldens passivitet kan leda till att israeliska ungdomar snart sprängs i luften av någon desperat palestinsk självmordsbombare, svarade ett f d statsråd: ”Men det är ju det de vill!” Israelerna alltså! Han menade att Israel önskar att Hamas & Co ska bryta vapenvilan och släppa loss våldet så att världsopinionen glömmer de israeliska våldsdåden och sluter upp bakom det ”hotade Israel”.

Vad beror denna ovilja att gå från ord till handling mot Israel på? Jag tror inte den enbart kan förklaras med den gamla vanliga rädslan att bli stämplad som antisemit. Ilmar Reepalu, som under senare tid fått känna på särskilt mycket av den sortens påhopp, fanns med i publiken och har alltså inte på något sätt tvingats till politisk reträtt p g a beskyllningarna mot honom av den svenska Israel-lobbyn. Jag tror faktiskt inte att svenska makthavare är särskilt rädda för Israel-lobbyn.

Nej, istället tror jag det handlar om en felaktig och förlegad syn på sanktioner.

# Man tror att sanktioner handlar om totalisolering av ett helt land, med syftet att tvinga det på knä genom att svälta ut det. Och eftersom det knappast kan lyckas om blockaden inte är total, uppfattar man framgångsrika sanktioner som omöjliga. Men då har man inte följt med utvecklingen, känner inte till den s k Stockholmsprocessen som förs vidare av fredsforskare i Uppsala. Den syftar inte till totalisolering, inte till att tvinga ett helt land på knä, utan till att genom ”målinriktade sanktioner” skapa obehag för vissa strategiska grupper i landet. Och sådant kan man åstadkomma utan USA:s medverkan.

# Man tror att alla sanktioner måste vara FN-sanktioner. Men av EU:s sanktioner mot flera dussin länder finns många som inte bygger på FN-beslut och inte stöds av USA. Om EU kan upprätthålla sina egna målinriktade sanktioner mot ett dussintal andra länder, varför inte också mot Israel?

# Man tror att EU inte kan enas om sanktioner mot Israel. Men någon måste ta ett initiativ innan men kan veta detta med säkerhet.

# Man trycks tro att sanktioner enbart kan genomföras genom politiska beslut. Men det finns inget som hindrar enskilda folkrörelser att dra igång egna bojkotter av olika slag. Vad gör Arbetarrörelsen? Vad gör konsumentrörelsen? Dessvärre vet vi att Coop hämningslöst bedriver handel med ockupationsmakten! (Se PGS-rapporten om Coop)

Skulle Olof Palme ha nöjd sig med ord, årtionde efter årtionde, mot världens längsta ockupation, mot världsrekordhållaren i brott mot folkrätten? Det är en fråga de svenska arvtagarna till Olof Palme borde ställa sig. Det är strålande att Palmepriset gick till Eyad Sarraj, en ära som PGS kan ta åt sig lite av eftersom det var PGS-läkarna David Henley och Henrik Pelling som utarbetade de första planerna till Gaza Mental Health Program tillsammans med Sarraj – och de spelade också en välförtjänt framträdande roll vid arrangemanget i riksdagshuset.

Från PGS sida ser vi naturligtvis positivt på Palmecentrets verksamhet och vår uppmaning att gå från ord till handling riktar sig inte till Palmecentret, utan till alla beslutsfattare, givetvis också politiker från andra partier än socialdemokraterna. Avgrunden mellan ord och handling råkade dock bli så tydlig i samband med prisceremonin för Eyad Sarraj att jag inte kunde underlåta dessa funderingar. Jag hoppas också att fler än PGS-arna kände att nu räcker det inte med verbal solidaritet med palestinierna, nu måste omvärlden börja ta itu med de israeliska förtryckarna. Och det handlar inte enbart om palestiniernas väl och vet, det handlar också om möjligheten att skapa en global rättsordning. Det är svårt nog ändå i en värld av maktkamp och konkurrens, men det blir helt omöjligt om en av de värsta förtryckarna har frisedel att strunta i internationella lagar och avtal utan minsta risk för påföljd.

Per Gahrton