Solidaritet med de palestinska politiska fångarna

taggtråd.jpg

Palestinierna på Västbanken och Gaza lever under israeliska militärlagar. Sedan ockupationen inleddes 1967 har 800 000 palestinier fängslats, vilket utgör 20 procent av hela befolkningen. 99 procent av alla som ställs inför militärdomstol döms. I dag sitter omkring 7000 palestinier som politiska fångar i israeliska fängelser. Fler än 500 palestinier sitter i så kallat administrativt förvar, vilket innebär att de fängslats utan rättegång med hemliga bevis.

Varje år döms 500-700 barn i de israeliska militärdomstolarna efter att ha arresterats, förhörts och fängslats. Sedan år 2000 har ungefär 8 000 barn fängslats.

Den 17 april, på Palestinian Prisoners Day påbörjade ett hundratal politiska fångar en hungerstrejk, som nu sprider sig inom fängelser och i solidaritetshandlingar utanför. Nu har minst 1 500 fångar anslutit sig till strejken. Kraven är bland annat rätten till familjebesök och telefoner, bättre tillgång till hälsovård, slut på isolering och ett stopp på fängslandet av palestinier utan rättegång och med hemliga bevis.

Palestinagrupperna står i solidaritet med de palestinska fångarna. I år är det 70 år sedan Al Nakba och 50 år sedan militärockupationen inleddes. Det är dags nu att Israel ställs till svars för sina handlingar vilket bland annat innebär ett frigivande av alla palestinska politiska fångar.

Lästips: Anna Wester: Politiska fångar, en viktig del i ockupationssystemet 

Publicerat i Uncategorized

Rapporten som försvann

2011 gav PGS ut en temaskrift med rubriken ”Kolonialism och apartheid. Israels ockupation av Palestina”. Det blev minst sagt ett ramaskri. DN toppade med nyheten på morgonen, alltså inte att PGS gett ut en jätteintressant skrift, utan att vi med en skattefinansierad skrift kallade Israels politik för apartheid. Journalister ringde och försökte skapa något sorts drev och till och med biståndsministern uttalade sig att detta var oacceptabelt. Få tycktes till en början ens ha läst tidningen, utan det var ordet APARTHEID som provocerade så enormt.

I tidningen diskuterade vi apartheidbegreppet och FN:s konvention om apartheid, applicerade det på Israels ockupation och diskrimineringspolitik. Allt lugnade sig och journalisterna började inse att det inte fanns någon skandal i detta, utan tvärtom var allt som stod i tidningen sant. När stormen hade lagt sig hade i alla fall väldigt många läst temaskriften.

Visst var det kontroversiellt att prata om att Israel utövar en apartheidpolitik då, men med åren har fler och fler insett att det är ett relevant begrepp att använda. För några veckor sedan kom en rapport från FN-organet ESCWA – FN:s kommission för regionalt samarbete i Västasien med rubriken ”Israeli Practices towards the Palestinian People and the Question of Apartheid”. Rapporten som utgår från apartheidkonventionen konstaterar att Israel har etablerat ett apartheidsystem som bygger på en splittring av det palestinska folket. Det har lett till att palestinier lever under olika lagsystem.

  1. De 1,7 miljoner palestinier som är medborgare i Israel faller under ett civilt rättssystem. Israel skiljer dock på medborgarskap och nationalitet, där endast medborgare med judisk bakgrund har fulla nationella rättigheter. Detta innebär att palestinier diskrimineras när det gäller möjligheter till bra utbildning och jobb. Sedan staten Israel bildades har palestinier och israeliska judar levt segregerade och de palestinska samhällena har fortfarande sämre tillgång till samhällsservice av olika slag.
  1. De 300 000 palestinier som bor i Östra Jerusalem har en form av permanent uppehållstillstånd (i sin egen stad), vilket de kan fråntas av israeliska regeringen om man varit på en resa eller vistats mycket på Västbanken. Palestinier som förlorat sitt Jerusalem-ID kan till och med förlora rätten att besöka Jerusalem. Palestinierna i Östra Jerusalem diskrimineras när det gäller tillgång till hälsovård, möjligheten till jobb och de beviljas i princip aldrig bygglov. Många palestinier i Östra Jerusalem har fått sina hus rivna.
  1. De 4, 6 miljoner palestinier som lever under ockupation och blockad på Västbanken och i Gaza lever under israeliska militärlagar som bland annat innebär godtyckliga arresteringar och att barn kan fängslas. I samma område bor ca 350 000 judiska bosättare som omfattas av civila lagar.
  1. De miljontals palestinier som fördrivits från sina hem och som i strid med FN:s resolution 194 nekas rätten att återvända.

Rapporten välkomnades av många. Det fanns ett behov av att analysera Israels system av kontroll och diskriminering utifrån apartheidbegreppet. Nu skulle jag gärna vilja rekommendera alla att gå in på FN:s hemsida för att läsa rapporten. Tyvärr kan jag inte det då det blev ett ramaskri och påtryckningar från olika håll för att stoppa rapporten. Vilket också lyckades. Som tur är laddades den ner av många och kommer nu ändå att kunna användas i vårt arbete för ett slut på ockupation och apartheid.

Anna Wester

kolonialismochapartheid.jpgTemaskriften 2011

Publicerat i Uncategorized

Besök hos Abu Dis Youth Club

Under vår resa till Palestina så åkte vi till Abu Dis för att besöka en sport- och ungdomsklubb. Abu dis, med sina 20 000 invånare, är egentligen en förort till Östra Jerusalem men är nu avskärmad därifrån av Israels illegala mur.

Vi har blivit inbjudna hit av klubbens ansvariga ledare Nidal Moshen som under en eftermiddag visar oss verksamheten. Klubben startade 1992 för att ge barn och ungdomar något meningsfullt att göra på sin fritid.

De har gått från att i början endast ha några få fotbollsutövare och begränsat med resurser till att idag ha 1000 barn och ungdomar som sysslar med ett brett spann av aktiviteter. De erbjuds fotboll, fäktning, boxning, basket, olika läger och även demokratiutbildningar. Både tjejer och killar deltar i verksamheten och ett fäktningslag med tjejer har blivit väldigt framgångsrika och tävlar runt om i världen.

En nybyggd konstgräsplan är fullbokad varje dag från 15.00 till sent in på kvällen. Ledarna är volontärer som endast får lite betalt för all den tid som dom lägger ner. Varje medlem betalar också en liten summa till klubben.

PGS Sverige har stöttat verksamheten sedan 1999, vilket har bidragit till möjligheten för dem att bredda verksamheten. Det är väldigt viktigt i ett område som Abu Dis att det finns något att göra för unga. Det blir annars mycket provocerande att bara dra runt i byn och möta Israelisk militär överallt. Sk clashes mellan unga och militären har minskat betydligt efter ungdomsklubben har växt. Ibland gör sig dock problemen med den israeliska militären sig påminda även på klubben. Den nya konstgräsmattan har fått sina brännhål efter tårgas-patroner som de skjutit över muren in på fotbollsplanen.

Abu Dis Youth Club är ett viktigt nav i samhället och gör att livet under ockupation blir näst intill normalt stundvis. Ett hoppfullt och imponerande arbete att få se, tyckte vi.

 

Publicerat i Uncategorized

Tulkarm part 2, hos Mona och Faiz

Bara ett par hundra meter ifrån Khadouri University så träffar vi agronomstudenternas favoritlärare, Mona och Faiz. Tillsammans driver dom en ekologisk gård, och när säsongen är som bäst så skördar dom där omkring 1 ton ekologiska grönsaker om dagen.
-Att odla är som tobak. Man börjar lite försiktigt och sen kan man aldrig sluta, säger Faiz med ett leende.

Att försörja sig som bonde är i vanliga fall inte så lätt, och ännu svårare är det när ens gård är instängd mellan Israels illegala mur(som tagit hälften av deras mark) och Israeliska fabriker( en sk israelisk intustrizon), som olagligt placerats inne på Västbanken. Geshuri factories, en av de första fabrikerna som byggdes intill parets gård, hade tidigare sin verksamhet inne i Israel men stängdes ner i Israelisk miljödomstol under 80-talet eftersom de miljöfarliga utsläppen från kemikaliefabriken var för höga. Då valde man att flytta verksamheten till den ockuperade Västbanken istället. Här undkommer man nämligen Israelisk miljö- och arbetslag, och med den höga arbetslösheten som råder på Västbanken så finns det gott om palestinsk arbetskraft tillgänglig.

Med vindarna som nästan hela året kommer in ifrån väst så sprider fabriken skadliga ämnen över Tulkarm. Rapporter visar att cancernivån är högre just här jämfört med övriga Västbanken. Fabriken innebär också en hel del problem för Faiz och Mona, vars gård lyckligtvis ligger väster om fabriken. Ifrån industrizonen läcker det ibland ut smutsigt vatten. Soldaterna byggde ett stängsel runt deras gård och förbjöd dom på så sätt att ens vara på sin mark. Trots att soldaterna ofta kastade ut dom våldsamt så tog dom sig varje morgon igenom stängslet, varje dag i 18 månader. Gården har jämnats med marken tre gånger med hjälp av bulldozers. 1 gång sköt säkerhetsvakten ifrån fabriken mot Faiz, men missade hans huvud med en hårsmån. Flera gånger har han även suttit i fängelse till följd av sin aktivism…

Vi är förundrade över hur dom orkar stanna kvar men det mest peppiga är kanske allt inspirerande arbete dom lyckas göra trots sin situation. Överallt på gården finns hembyggda lösningar för ett hållbarare jordbruk och ett mer självförsörjande Palestina. Faiz och Mona är båda förespråkare för BDS-rörelsen, och ser det som sin uppgift som bönder att bidra till att Palestina inte är i samma beroendeställning till Israel som idag.

 

Publicerat i Uncategorized

Tulkarm part 1, Khadouri University

Redan innan vi passerat grinden till Khadouri University så möts vi av ungdomars glada tillrop. Med omkring 6000 studenter är Khadouri staden Tulkarems största universitet. Här utbildas unga palestinier till bl.a agronomer, modedesigners och dataingenjörer. Inne på universitetsområdet är det fullt med folk och stämningen är inbjudande. På parkbänkarna njuter studenter av vårsolen och på fotbollsplanen kickar några boll…

Men för lite mer än ett år sedan var det inte riktigt lika lugnt här. Under höstterminens tre sista månader stormade israeliska soldater området flera gånger i veckan. Då behövde du inte gå långt in på campus innan du möttes av skottskadade studenter på kryckor. I mitten av campus stod ambulanser parkerade nästan dagligen, väntandes på fler ungdomar som behövde köras till sjukhus. Under vårt besök berättar studenter om hur lektioner fick avbrytas när tårgasen som israeliska soldaterna avfyrade på området började sippra in genom ventilationssystemet.

Och varför? På universitetsområdet har Israel byggt en militärbas! Dessutom har dom med den illegala muren som omringar Västbanken beslagtagit ytterligare mark ifrån universitetet.
Själva militärbasen är inte stor, egentligen inte mycket mer än en jordhög på knappt 30×30 meter. Ovanpå finns några betongklumpar och några meter grävd skyttegrav. I skyttegraven finns en skottglugg, kikar du ut genom den så ser du inget annat universitetet…

Och än idag finns det spår från förra årets attacker. I biblioteksbyggnaden, där ingenjörsstudenter denna dag visar upp sina senaste projekt för företag, så är flera fönsterrutor spruckna efter att ha blivit träffade av tårgasprojektiler. På väggen runt utomhusbelysningen finns det kulhål efter att soldaterna försökt skjuta prick på lamporna. Några agronomstudenter visar oss deras odlingar och på marken bland fruktträden finner vi tårgasprojektiler.

Publicerat i Uncategorized

Palestine Marathon

Efter en hel del strul med internet och skrivprogram blev det till sist jag som fick slå mig ner och skriva om Palestina marathon, det som var anledningen till vår resa. Vilken folkfest det blev! Det kändes som varenda palestinier kom och gick minst milen, eller åtminstone hejade på oss som kämpade runt. Överallt där man sprang, eller gick, för många gick bara för att vara med och visa sin solidaritet, spelades hög musik som hjälpte fram oss.

Palestine Marathon arrangerades fö femte året i rad och startades för att man ville uppmärksamma omvärlden på hur israels ockupation inskränker palestiniers rätt att röra sig fritt, en mänsklig rättighet enligt FNs konvention om de mänskliga rättigheterna. Delar av loppet går längs med Israels illegala mur, en av de tydligaste hindren för palestinsk rörelsefrihet. I år deltog fler löpare ifrån 47 länder och de var dessutom fler än någonsin tidigare, hela 6000. Jag kan ärligt säga att det här var det häftigaste jag gjort, inklusive att föda barn. Vi kommer definitivt tillbaka nästa år!

Hur det gick för oss? Alla klarade sina respektive distanser, 10, 21 och 42km. Tiderna behöver vi inte gå in på, men ett extra omnämnande till Theresia som sprang hela maratonet på under fyra timmar.

‘Everyone has the right to freedom of movement’
Article 13 of the UN Human Rights Charter

/Vid tangenterna; Maria, inte så värst vältränad men åtminstone en palestinasympatisör.

IMG_0298IMG_0295IMG_0287IMG_0288IMGP1390

 

Publicerat i Uncategorized

Jerusalem!

Resan mellan Bethlehem och Jerusalem, eller Al quds som den heter på arabiska, är lite drygt 1 mil, men att passera den illegala mur som omringar Bethlehem och Västbanken tar tid… Vanligtvis skulle resan ta max 30 minuter men på grund av checkpointen så tar resan oftast 1-3 timmar längre än vanligt. Vissa Palestinier får inte ens passera, trots att dom har med sig alla nödvändiga tillstånd och dokument. Det är just den osäkerheten som jag tycker varit mest påtaglig under mina vistelser på den ockuperade Västbanken, och värre är det såklart för palestinierna som bor här.

Att passera en checkpoints var en ny upplevelse för några av oss. I gångar av galler och taggtråd leds man fram till passkontroll och metalldetektorer. På andra sidan skottsäkra glas satt unga israeler i uniform. Noggrant och ofta långsamt kontrollerade dom palestinska id-kort, fingeravtryck och inresetillstånd till Jerusalem. Våra pass behövde vi inte ens visa ordentligt. Halvvägs genom bussresan så klev det på tre beväpnade soldater på bussen. Samtliga palestinska ID-kort och inresetillstånd till Jerusalem undersöktes en gång till. Inte heller nu behövde vi visa våra pass.

Väl i Jerusalem så smet vi in på studieförbundets bildas center. Värdarna Anna och Kenneth bjöd på kaffe och berättelser ifrån deras mångåriga engagemang för fred i Israel och Palestina. Ifrån centrets takterass är utsikten över gamla staden fantastisk och Kenneth pekade ut Jerusalems religösa platser.

Turista lite ville vi såklart hinna med! Efter fikat på bilda så gick vi således lös i Gamla Staden. Som om vi värmde upp för morgondagens maraton-tävling så tog vi oss mellan de heliga platserna i ilfart. Mest minnesvärt var kanske Jesu gravkyrka, Klagomuren och att få se Klippmoskén. Jerusalem är en otroligt vacker stad.

Det var fantastiskt att röra sig i vimlet av människor, religioner och kulturer. Men alla övervakningskameror och israeliska soldater vittnar om att det här också finns andra berättelser som vi borde försöka förstå. Vid Damaskusporten mötte vi en Palestinsk vän som som lovat att ta oss på en rundvandring i Gamla staden. Han visade oss en sida av Jerusalem som vi önskar att fler turister skulle få möjlighet att se. Efter bara några hundra meter in i gamla stadens smala gränder möts vi av den första illegala israeliska bosättningen, utmärkande mot sin omgivning med hjälp av israeliska flaggor. I just denna illegala bosättning bodde Ariel Sharon, Israels fd premiärminister.

Efter att tag möts vi som varit här förut av insikten att gatustånden där palestinier säljer souvenirer, sötsaker och mat verkar färre än förut. Vår guide för dagen berättar att Israeliska staten försvårar för Palestinska affärsverksamheter, genom att ge godtyckliga böter för diverse oegentligheter, som att någon gäst har rökt inne på restaurangen trots att restaurangen saknar tillstånd för det exempelvis. Värst är det för butikerna som bor grannar med bosättarbyggnaderna. En butiksägare berättade också hur de palestinska områdena i Jerusalem betalar samma mängd skatt som de israeliska, men att de inte får lika mycket tillbaka som de israeliska, mindre pengar till skolor osv.

I närheten av klagomuren bjuds vi upp till Nora, en av de palestinier som bosättarna och israeliska staten försöker vräka till förmån för israeliska bosättare. Tillsammans med sin familj så har hon fått kämpa sedan 1976 för att få bo kvar i sitt hem.
Likt en del andra palestinier vars hus bosättarna vill åt erbjöds hon först pengar för sin lägenhet.
-ingen människa säljer sitt hemland, svarade hon.

Sen dess verkar varje dag ha varit en kamp. De väcktes tidigt en morgon för två år sen när polisen oanmält försökte ta sig in genom ytterdörren för att vräka dom.
Noras familj är den enda palestinier som finns kvar i huset, de andra lägenheterna är redan tagna av bosättare. Nora berättar om rädslan hon känner över att dela trappuppgång med bosättarna. När någon knackar på hennes dörr så försäkrar hon sig om att det är någon hon känner innan hon vågar öppna. Ovanför hennes takterrass har bosättarna en lägenhet, och ibland kastar dom ner sopor och sten.

Förra året så borrade bosättarna ifrån lägenheten bredvid 6 stora hål in genom väggen till familjens barnkammare, och hade troligen lyckats ta sig in i lägenheten om dom inte blivit påkomna i tid.

Israel använder olika lagar för att beslagta palestinska hem. Samtidigt finns det en lag som fråntar palestinier rätten att kräva tillbaka ägodelar som dom förlorat, exempelvis ett palestinskt hus i Israel som förlorats vid fördrivningen 1948.

Nyligen gav högsta domstolen besked om att Nora och hennes man får bo kvar, men endast i tio år. Eftersom högsta domstolen är sista instans så har de inte möjlighet att överklaga. Enligt domslutet så har inte parets fullvuxna barn rätt att sova över i lägenheten, trots att dom är uppvuxna där. Nora vet att bosättarna vakar över dom, och rapporterar till polisen ifall hennes barn sover där om nätterna. De vågar inte heller lämna lägenheten eftersom de befarar att bosättarna skulle passa på att ta sig in om bostaden står tom.

Överväldigade och berörda lämnade vi Noras hem. Det är ofattbart hur trakasserierna här får fortgå utan att omvärlden reagerar mer. Det är så tydligt att de syftar till att trötta ut Palestinier tills att de lämnar sitt hem. Men trots att Nora troligtvis kommer att vräkas och tvingas flytta till Västbanken av ekonomiska skäl så utstrålar hon både styrka och glädje.

Imorgon ska vi delta i Palestina maraton. Tävlingens slogan har länge varit rätten till fri rörlighet, som rätten att ta sig till sitt arbete utan att behöva passera en checkpoint eller rätten att faktiskt våga lämna sitt hem utan att behöva vara rädd för att grannarna ska ta det i besittning. Kanske kan Noras berättelse och upplevelsen i checkpointen peppa oss att springa lite fortare imorgon, vi hoppas på det. Ikväll laddar vi upp, denna gången enbart med pasta!

IMGP1454

Gamla staden i Jerusalem!

IMGP1494IMGP1507IMGP1522IMGP1538

Publicerat i Uncategorized