Staden med den ständiga oron

Följande inlägg är skrivet av Kerstin Dahlberg som befunnit sig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI).

Nog ser den kul ut den gula larven i lekparken. Den liksom ringlar fram och spanar mot skyn med sina stora, blå ögon. Men inga barn tumlar runt den eller leker kurragömma
i dess innandöme idag. Kanske är den inte ens så rolig för dem. Larven är nämligen inte enbart ett färggrant lekredskap – den är samtidigt ett skyddsrum för barnen i Sderot.


Foto: Kerstin Dahlberg.

Staden Sderot ligger i Israel, cirka 2,5 kilometer från gränslinjen mot Gaza. När larmet går om raketanfall har invånarna femton sekunder på sig, att komma i säkerhet. Därför förses alla nya hus med skyddsrum, även busskurerna har ett särskilt säkerhetsbås och taken på offentliga byggnader som t ex skolor (1) är förstärkta för att kunna stå emot raketnedslag. Därför är också larven i lekparken tjockhudad så att barnen ska klara sig oskadda undan.

När första raketen, som avfyrades från palestinska Gaza, slog ner i Sderot 2001 kom det som en chock för invånarna där. De hade dittills haft goda relationer och handelsutbyte med folket i Gaza, trots Israels ockupation. Nu blev situationen en annan och livet i staden förändrades radikalt. Den ständiga oron inträdde.

-Människor här känner sig som offer. Sderot är inte en bosättning och är inte byggd på mark, där det före 1948 fanns palestinska byar, säger Eric Yellin, som bor i Sderot sen drygt tjugo år.

-Åtminstone förstördes inga byar, även om marken kanske ägdes av palestinier, lägger han till.

Under åren 2006-2008 drabbades Sderot av tre till fyra raketattacker om dagen men ibland avsevärt fler, berättar Eric.

-Du vet aldrig var de träffar, bara att det kan hända vilken sekund som helst. Du kan inte leva ett normalt liv i en sån situation. Antalet dödsoffer har varit så pass lågt som 12-13 personer men därtill kommer de svårt skadade. Huvudeffekten är ändå en annan – traumatisering, säger Eric och undrar vad folket i Sderot har gjort för att förtjäna dessa attacker.

-I denna långdragna konflikt mellan Israel och Palestina skapas en ständig stress, som gör en svagare och mera sårbar för var dag som går, inflikar Nomika Zion. Även hon bor i Sderot sen länge och har där grundat en ”stadskibbutz”. Det är en nyare form av boendegemenskap, där människorna stöttar varann på olika sätt. Hon är en strong och stilig kvinna, men hennes uttalande förvånar inte. Hon ser stundtals trött och sliten ut, trots att det varit lugnt en längre period, när jag möter henne i mitten av december. Under Israels Gazakrig i fjol vinter var Nomika först helt lamslagen och förfärad.

-Det var det värsta trauma jag genomlevt. Jag såg på teve hur israeliska soldater sändes ut i krig och jag fick e-post från en palestinsk mor i Gaza, som vädjade om
hjälp. Mitt hjärta slets sönder när jag låg på sängen och kände marken skaka av israeliska bomber mot Gaza och jag förstod vad människorna där fick utstå. Israelisk media glorifierade kriget och förde enbart ut regeringens budskap. Jag kände mig totalt övergiven och frågade mig om vi verkligen lever i en demokrati.


Foto: Kerstin Dahlberg.

Efter en vecka fick Nomika nog, reste sig upp och skrev ”Dagbok från Sderot” (2), ett upprop mot kriget. Den spreds via nätet, översatt till flera språk. Responsen blev stor och Nomika fick det stöd hon behövde för att orka arbeta vidare, bl a med den politiskt oberoende opinionsgruppen Other Voice (3) – Andra Rösten- där även Eric utgör del av kärngruppen. De försöker hålla kontakten med människor i Gaza och poängterar hur viktigt det är, att se dem som medmänniskor.

För Nomika och Eric är det oerhört viktigt att Israel ändrar taktik gentemot Palestina – för palestiniernas skull, men också för befolkningen i Sderot, som annars får fortsätta att leva med sin ständiga oro för hämndattacker i form av raketer avfyrade från Gaza. Och de hoppas att alla de miljoner schekel som satsas på skyddsutrustning i Sderot ska kunna användas till något mera konstruktivt och att den gula larven i parken enbart ska få fungera som en rolig lekstuga.

/Kerstin Dahlberg

Det här inlägget postades i Kerstin Dahlberg. Bokmärk permalänken.