Bilder från seminarium om bosättningarna

Nedanstående bilder är från onsdagens (26/8) seminarium på ABF om bosättare, internationell rätt och EU. Medverkande på seminariet var Noa Galili (Peace Now Settlement Watch Team), Eyal Hareuveni (B’Tselem) och Hans Corell (fd chef för FN:s rättssekretariat och rättschef på svenska UD). Moderator var Jens Orback (generalsekreterare för Olof Palmes Internationella Center). Seminariet arrangerades av Global Utmaning, Olof Palmes Internationella Center, ABF Stockholm, Kristna Fredsrörelsen och Settlerwatch.
P1010025_webb
Noa Galili och Eyal Hareuveni. Foto: Niklas Berg

P1010024_webb
Jens Orback. Foto: Sara Aarnivaara

P1010023_webb
Hans Corell. Foto: Sara Aarnivaara

P1010022_webb

Jens Orback, Hans Corell, Noa Galili och Eyal Hareuveni.
Foto: Sara Aarnivaara

P1010014_webb
Foto: Niklas Berg

P1010026_webb
Fråga från publiken. Foto: Sara Aarnivaara

P1010009_webb
Seminariebesökare: Niklas Berg och Sara Westberg. Foto: Sara Aarnivaara

/Sara Aarnivaara, PGS

Publicerat i Sara Aarnivaara | Lämna en kommentar

Bosättningarna – en oåterkallelig situation?

Onsdagen den 24 augusti hölls ett lunchseminarium i Solidaritetshuset med företrädare för den israeliska fredsrörelsen. Inbjudande organisationer var Settlerwatch och Kristna Fredsrörelsen i samarbete med PGS och Världsbiblioteket.

Temat för lunchseminariet var problemet med de israeliska bosättningarna och dess konsekvenser för palestinier och för ett framtida självständigt Palestina. De inbjudna talarna var Noa Galili, fältarbetande bosättarexpert från den israeliska fredsorganisationen Peace Now Settlement Watch Team vilka granskat israeliska bosättningar under 19 år och Eyal Hareuveni, fältarbetande bosättarexpert från den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem.

Noa_Galili
Noa Galili. Foto: Niklas Berg

Seminariet besöktes av cirka tjugo personer som lyssnade intresserat till de faktaspäckade inläggen från de båda talarna. Under seminariet gavs en genomgång över de israeliska bosättningarnas omfattande expansion från sedan Israels ockupation av Västbanken och Gaza 1967 fram till idag.

De israeliska bosättningarna är olagliga enligt både internationell humanitär rätt och internationell lagstiftning om de mänskliga rättigheterna. Utöver deras illegala status leder deras existens till omfattande människorättskränkningar av bland annat palestiniers rätt till egendom, rörelsefrihet och självbestämmande. Bosättningarna i sig upptar cirka 4 % av Västbankens yta men stora delar av de landområden som omgärdar bosättningarna tas i besittning av bosättarna delvis under förevändningen att dessa områden krävs för att skydda bosättningarna. Allt inkluderat utgör den mark som bosättningarna stjäl cirka 42 % av Västbanken.

Sedan 1967 har Israel genom bosättningarna stulit palestinsk mark som enligt Eyal Hareuveni utgjort de facto annektering av denna mark då israeliska bosättare omfattas av israelisk lagstiftning och den palestinska befolkningen av militär lagstiftning.

En stor anledning till att bosättningarna får nya boende är de ekonomiska incitament som staten tillhandahåller. De israeliska bosättarna och de lokala ”myndigheterna” i bosättningarna får omfattande ekonomiska fördelar av den israeliska staten i form av subventioner för hyra av mark, nybyggnationer och stöd till olika yrkesgrupper som lärare och socialarbetare. Enligt Eyal Hareuveni innebär bosättningarna att möjligheterna för den ekonomiska utvecklingen på Västbanken kraftigt försämras och sätter hinder för jordbruket, industrin och utvecklingen av de palestinska städerna. Han påpekade dock att bosättningarna endast utgör ett av många hinder för den palestinska samhällsutvecklingen och ett framtida självständigt Palestina. Övriga hinder är det stora antalet checkpoints, vägar som endast israeler har tillåtelse att köra på och inte minst muren som i dagsläget är cirka 414 km lång (att jämföra med gröna linjen, gränserna från 1949, som är 209 km) och är planerad att bli 709 km lång. Med dess längd resulterar murbygget i att ytterligare stora delar palestinskt land konfiskeras av Israel.

Samtal
Från vänster: Noa Galili och Eyal Hareuveni. Foto: Niklas Berg.

Den allvarligaste konsekvensen av bosättningarna, infrastrukturen som sammankopplar bosättningarna med Israel, checkpoints och muren är att dem sammantaget omöjliggör en, ur landsynpunkt, sammanhängande Palestinsk stat. Detta problem påtalades av båda talare som menade att ett av de mest akuta problemen idag är expansionen av bosättningen Ma’aleh Adumim strax utanför Östra Jerusalem. Om bosättningen tillåts med sin fortsatta expansion kommer detta att innebära dels att Östra Jerusalem skärs av från Västbanken (vilket gör Östra Jerusalem som huvudstaden i ett framtida självständigt Palestina till en omöjlighet), dels att Västbanken delas i två delar vilket får ödesdigra konsekvenser för ett enhetligt Palestina.
Trots att bosättningarna är olagliga enligt internationell humanitär rätt och internationell lagstiftning om de mänskliga rättigheterna, trots att det internationella samfundet samstämmigt betraktar bosättningarna som olagliga har antalet bosättare mer än fördubblats sedan Oslo-avtalet ingicks 1993 (från cirka 116 300 till cirka 300 000). Enligt Noa Galili har situationen blivit så allvarlig att den snart blir oåterkallelig.

/Sara Aarnivaara, PGS

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Publicerat i Sara Aarnivaara | Lämna en kommentar

Friheten att skratta

Följande inlägg är ett resebrev från Västbanken, skrivet av Jonas Ström, som för närvarande är i Palestina som ekumenisk följeslagare.

– Mina systrar och jag, det är vi som är gränspolisen. Fru Jemal skrattar hjärtligt åt sitt eget skämt och resten av familjen skrattar lika hjärtligt med henne. Vi befinner oss i Asira, en liten by strax söder om Nablus, hemma hos familjen Jemal som bor längst uppe på berget, i ett av de hus som ligger närmast Yizhar‐bosättningen. För en icke‐palestinier kan det te sig lite absurt att skämta om att man tillhör gränspolisen, särskilt när man bor närmast bosättarna och allt vad det innebär, vilket fru Jemal och hennes systrar gör. Men man börjar sakta vänja sig vid att skämten och ironin angående den svåra situationen tillhör vardagen på Västbanken. Det är ett sätt klara sig igenom den alldagliga frustrationen; man skrattar åt allt det absurda, overkliga och tragiska som ockupationen för med sig.

Tidigare på dagen besökte vi flyktinglägret Balata i Nablus som med sina 23,000 invånare på mindre än två kvadratkilometer är känt, eller snarare ökänt, för sin trångboddhet men också för sitt starka motstånd mot den israeliska ockupationen. I Balata träffade vi Mohammed Issa som jobbar som volontär för Happy Childhood Club, en organisation som till strukturen liknar en svensk fritidsgård, med schemalagda sång och danslektioner för barnen i Balata. I den sociala utsatthet som ett boende i Balata lätt kan innebära är Mohammeds insatser livsviktiga för barnen som växer upp där och det kan Mohammed intyga – han är själv född och uppvuxen i Balata. När vi pratar om det elände som följde efter den andra intifadan år 2000, med dödskjutningar, dagliga gatustrider och husrivningar frågar Mohammed oss skrattande om vi vill ha en kopp te, och lägger till: ‐Även om det kan innebära livsfara! Mohammed förklarar att det finns en historia i Balata om hur en pojke blev skjuten av en israelisk soldat på ett tak medan han kokade en kanna te. Den israeliska armén rättfärdigade det senare med att de trodde att pojken tillverkade en bomb. Om historien är sann eller falsk verkar inte höra till det väsentliga, det är uppenbart att det är den skruvade ironin som är den drivande poängen. Därför anses det i Balata livsfarligt att blanda vatten, te och socker.

Ström_2
Mohammed Issa i Balata. Foto: Jonas Ström.

Senare på eftermiddagen sitter vi i trädgården utanför huset hos familjen Soufan i utkanten av byn Burin, söder om Nablus. I solnedgången under vinrankorna pratar vi om familjen Soufans problematiska situation och tittar ut över Jordandalen. Kvällsbrisen svalkar behagligt efter den heta sommardagen. Familjen Soufans hus ligger väldigt nära vägen in till bosättningen Yizhar, och deras mark är kraftigt avskuren av vägar reserverade för bosättare och nya husbyggen uppe på bosättningen. Fru Soufan, en dam på runt 60 år med ett vackert väderbitet ansikte, säger med ett leende till oss: ‐Snart skall vi vara glada om vi kan öppna dörren och lämna huset, och refererar till alla de rörelserestriktioner familjen tvingas leva med. Det är lite svårt att vänja sig vid att alla runt bordet skrattar högt åt fru Soufans skämt, och som svensk är det fortfarande lätt att sätta skrattet i halsen. Det tar ett tag att anpassa sig till den bittra palestinska ironin, som verkar vara livsviktig för att klara de vardagliga hinder som en vanlig dag för en vanlig jordbruksfamilj på Västbanken innebär. Ett sätt att orka. Det finns inte många sätt att ventilera den frustration som är en konsekvens av ockupationens ständiga närvaro, men för Mohammed och för familjerna Jemal och Soufan finns alltid skrattet och skämtet tillgängligt för att tillfälligt lätta på trycket. Den israeliska ockupationsmakten kan beröva det palestinska folket på de flesta friheter, men friheten att skratta är tydligen inte en av dem.

/Jonas Ström

Disclaimer:
Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig: jonas.strom@gmail.com och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja (joanna.lilja@skr.org) eller Johanna Wassholm
(johanna.wassholm@skr.org). http://www.eappi.org

Publicerat i Jonas Ström | Lämna en kommentar

Stulen barndom

Följande inlägg är ett resebrev från Västbanken skrivet av Jonas Hansson. Jonas har tidigare arbetat på PGS och befinner sig nu i Palestina som ekumenisk följeslagare.

Palestina är fullt av glada och skrattande små barn (1). Överallt dyker de upp med nyfikna frågor, ”What’s your name?” och ”How are you?”. Den lilla byn Yanoun på Norra Västbanken är inget undantag. Varje kväll dyker det upp barn utanför vårt hus för att leka kull och spela fotboll.

Trots det idylliska landskapet på norra Västbanken är Yanoun inte någon harmonisk plats att växa upp på. Runt om på bergstopparna kring byn bor våldsamma och religiöst motiverade bosättare som attackerat byn vid upprepade tillfällen (2). Härom kvällen väcktes vi mitt i natten av skott från en av bosättningarna. Med några minuters mellanrum skar två skottsalvor genom tystnaden i den mörka natten. Morgonen därpå träffade jag 13-årige Nassim som stolt berättade för mig att han var den enda av sina syskon som sov den natten. ”Min lillebror Hassim och lillasyster Taghrid kunde inte sova alls” berättar han.

En söndagskväll i förra veckan avbröts den uppsluppna leken utanför vårt hus av beväpnade israeliska soldater som gick in i byn. De ställde sig framför oss med vapnen riktade mot barnen och frågade vad vi gjorde här. Flera av barnen sprang iväg för att gömma sig. En liten flicka med långt krulligt hår tog ett hårt tag om benet på sin pappa och tittade med skräckslagna ögon på soldaternas vapen. ”Varför bor ni här med muslimerna?” frågade en av soldaterna mig. ”Vad gör ni själva här?” frågade jag honom. ”Vi kommer med fred” svarade han och skrattade. Efter att ha patrullerat runt i byn några minuter försvann soldaterna uppför berget till en av bosättningarna. Barnen kom inte ut för att leka mer den kvällen.

Yanoun är en by där barnen lever i skräck med ett ständigt närvarande hot om våld. De känner sig inte ens säkra i sina egna hem. Varje gång en bil dyker upp på den lilla vägen som leder upp till byn stannar barnen upp och försöker urskilja om det är bosättare eller soldater som kommer för att skada dem. En av pojkarna i byn berättade för mig att två av hans skolkamrater blev bortförda mitt i natten av soldater och fortfarande hålls fängslade.

En ofta bortglömd del av den internationella rätten är FN:s konvention om barnets rättigheter, den så kallade barnkonventionen (3). Att den ofta glöms bort beror på att den slår fast rättigheter för de allra svagaste medlemmarna i vårt samhälle: barnen. Barnkonventionen slår fast att alla barn har lika värde och att barn aldrig får diskrimineras. Den slår också fast att alla barn har rätt att överleva, leva och utvecklas i en trygg miljö. Detta innebär att de vuxna som har makt måste tillförsäkra alla barn trygga levnadsförhållanden och inte utsätta dem för våld. Israel har skrivit på barnkonventionen och är skyldig att vidta alla åtgärder för att leva upp till sina skyldigheter. Israel måste upphöra med militära aktioner mot barn och den israeliska staten måste hindra israeliska medborgare från att attackera och terrorisera barn.

I helgen blev ett tjugotal palestinska barn hemlösa när israelisk polis och militär vräkte dem från sina hem i östra Jerusalem (4). I deras ställe flyttade israeliska familjer och barn in. Det är djupt orättvist att göra oskyldiga barn hemlösa. Alla barn har rätt till en trygg uppväxt, oavsett om de är israeler eller palestinier.

JonasH_reserapport
Palestinska barn i ockuperade Palestina. Foto: Jonas Hansson.

/Jonas Hansson, augusti 2009

1. Enligt UNICEF är strax över hälften av alla invånare i Palestina barn. För mer information se följande länk.
2. Se FN-organet UN-OCHA:s rapport läs här.
3. För konventionen i fulltext se här.
4. Läs en artikel om vräkningarna i Östra Jerusalem på BBC:s hemsida.

DISCLAIMER! Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig; (jonas155@gmail.com) och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja (joanna.lilja@skr.org) eller Johanna Wassholm (johanna.wassholm@skr.org).

Publicerat i Jonas Hansson | Lämna en kommentar

Yanoun – omringad av bosättare

Följande inlägg är ett resebrev från Västbanken, skrivet av Jonas Ström, som för närvarande är i Palestina som ekumenisk följeslagare.

Yanoun, Västbanken. Av de 2.5 miljoner palestinier som bor på Västbanken bor bara ca 100 i denna lilla by, 12 km sydost om Nablus på nordöstra Västbanken. Men det brukade bo fler människor i Yanoun. Närmare tre gånger så många. Men efter kriget 1967 och därmed ockupationens början har det på de flesta bergstopparna i trakterna runt Nablus, och detta är ett bergigt landskap, upprättats antingen en israelisk bosättning, en israelisk utpost, ett israeliskt vakttorn eller en israelisk armépostering. Detta har såklart påverkat det vardagliga livet i de palestinska byarna avsevärt, och Yanoun är inget undantag. Snarare tvärtom. Idag är Yanoun helt omringat av utposter från den närliggande bosättningen Itamar på de bergstoppar som stänger in Yanoun i en dal. Utposterna är utskjutande mindre bosättarsamhällen från de redan etablerade bosättningarna och dessa utposter är illegala även enligt israelisk lag, inte bara internationell lag. Enligt folkrätten (fjärde Genèvekonventionen) är all förflyttning av israeliska medborgare in på ockuperat område illegal, dvs även de redan etablerade bosättningarna.

Bild 1a Nyhetsbrevet
Yanoun, med en av de utposter som omringar byn i bakgrunden.

Efter de oroligheter som följde efter den andra intifadan (det palestinska upproret) år 2000 blev situationen till slut ohållbar för invånarna i Yanoun och år 2002 flydde alla byborna efter upprepade trakasserier från de lokala bosättarna. Det var inte ovanligt att de beväpnade bosättarna kom ner från bergen och dödade lammen, misshandlade invånarna eller badade i vattenkällan som byborna använder till dricksvatten. Efter flykten till närliggande byar och släktingar eller vänner, uppmärksammades Yanouns öde i media och bland solidaritets- och fredsorganisationer då det var första gången som ett helt palestinskt samhälle tömdes på sina invånare sedan kriget 1948. Sedan dess är det alltid några internationella observatörer på plats i byn, sju dagar i veckan.

Men det är inte nödvändigt för bosättarna att fysiskt komma ner till Yanoun för att påverka bybornas liv; bosättarnas närvaro tillhör ändå vardagen i Yanoundalen. Mark konfiskeras och en stor del av palestiniernas jordbruksområden har helt enkelt blivit omöjlig att använda då byborna känner sig hotade när deras olivlundar eller åkermark ligger nära gränsen till en utpost. Flera starka strålkastare lyser ner över Yanoun när solen gått ner och påminner invånarna i byn om bosättarnas närvaro ovanför dem, med den närmaste utposten bara 400 meter bort.

Samtidigt som det internationella samfundet ökar pressen på Israel att åtminstone frysa utbyggnaden av bosättningarna så ser invånarna i Yanoun utposterna glida längre och längre ner på berget mot byn. Den naturliga tillväxten av redan existerande bosättningar blir bosättarrörelsens livlina; utbyggnaden av utposter blir dess överlevnadsstrategi. I en tidningsintervju berättade nyligen en av Itamars talespersoner stolt att Itamarbosättningen växer varje år och att det nu finns en väntelista för att flytta in. Itamars borgmästare Moshe Goldsmith, en amerikan från Brooklyn, förklarar öppet i samma intervju att det nu finns åtta ”bergstoppssamhällen”, och tillägger att de är helt legala och byggs med den israeliska regeringens samtycke. På Itamars hemsida kan man läsa den ambitiösa projektlistan där en ny permanent synagoga har högsta prioritet. Bygget av synagogan har redan påbörjats. Så, för invånarna i Yanoun och i de andra byarna i detta vackra landskap nära Jordandalen är förändringen av den diplomatiska retoriken inte mycket värt när de samtidigt ser att Israels bosättarprojekt fortsätter att definiera deras levnadsvillkor.

/Jonas Ström

Disclaimer: Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig; jonas.strom@gmail.com och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja (joanna.lilja@skr.org) eller Johanna Wassholm (johanna.wassholm@skr.org). http://www.eappi.org

Publicerat i Jonas Ström | Lämna en kommentar