Den 25 januari är det val i Palestina. Som om Palestina vore en normal stat. Men Palestina är ju ockuperat av Israel.

Val under ockupation?
Hur kan man ordna fria, demokratiska val i ett ockuperat område? Det gjorde aldrig FNL i Algeriet medan fransmännen ockuperade deras land. Inte FLN i Vietnam heller så länge amerikanarna fanns kvar. Inte heller lovade dessa och alla andra frihets- och motståndsrörelser att lägga ner vapnen medan ockupanterna var kvar. De som gjorde det betecknades som förrädare, som Quisling i Norge. Ändå begär man att palestinierna ska fungera som om Palestina vore en fri och självständig stat! Palestinierna är människor. De vill ha fred. De är maktlösa. Därför försöker de göra som omvärlden begär. De proklamerar vapenvila trots att israeliska bulldozrar river deras olivlundar och israeliska bosättare stjäl deras mark. De ordnar demokratiska val trots att israelerna skjuter ihjäl deras barn.

Fyra gånger så många döda palestinier som israeler
Enligt den israeliska människorättsorganisationen B´tzelems nyhetsbrev 15/1 -06 dödades nästan fyra gånger så många palestinier som israeler under 2005, nästan 200 palestinier (varav ett femtiotal barn) mot drygt 50 israeler. Så har det varit hela tiden, Israels reguljära soldater mördar årligen tre-fyra gånger så många civila palestinier som antalet israeler som dödas av självmordsattacker och andra angrepp av irreguljära palestinska grupper. Ändå tror många människor att det är israelerna som drabbas värst.

Dålig kunskap om Palestinakonflikten
Enligt en brittisk undersökning för några år sedan trodde 35 procent av tillfrågade amerikaner att fler israeler dödas än palestinier. Men ännu värre missförstånd om konflikten finns. Mellan en femtedel och en tredjedel av tillfrågade britter, tyskar och amerikaner trodde att bosättarna är palestinier! Och 43 procent av amerikanerna tror att ockupanterna är palestinier (16-26 procent av britterna och tyskarna tror detsamma)! Bara omkring en femtedel av de tillfrågade vet att de palestinska flyktingarna tvingats lämna sina hem i samband med bildandet av staten Israel. Sammanlagt tror ungefär var tionde britt, tysk, amerikan att Palestinakonfliktens kärna är att palestinska ockupanter och bosättare har stulit israelisk mark! (Greg Philo and Mike Berry: Bad news from Israel, Pluto Press, 2004)Om man har en så monumentalt felaktig grundkunskap av Palestinakonflikten är det kanske inte så konstigt att man kräver att palestinierna skall bete sig som om de levde i en fredlig och erkänd stat. Men palestinierna är inte övermänniskor. Det finns gränser för vad de står ut med. Därför går det kanske som förra gången.

Palestinavalet 1996 – social och demokratisk revolution
Det är nästan exakt tio år sedan det ordnades val i de israeliskockuperade palestinska områdena. Oslo-avtalet levde trots svårigheter. Israels premiärminister, fredspristagaren Yishtzhak Rabin hade visserligen mördats av en judisk extremist. Men hans efterträdare, en annan frespristagare, den evige Shimon Peres, hade lovat fortsätta fredsprocessen. Inga självmordsattacker hade skett på nästan ett halvår. Hamas och Jihad tycktes passiviserade. Valet fick godkänt av internationella observatörer. Själv stod jag som EU-observatör större delen av dagen i en vallokal i en av Palestinas mest konservativa orter, Khan Yunis i Ghaza-remsan. Valet fungerade som en social och demokratisk revolution. Främst minns jag hur gallabiya-klädda män som en självklarhet följde med sina beslöjade fruar in i valbåset för att rösta åt dem. De palestinska valfunktionärerna rusade efter och slet ut männen som blev både rasande och förvirrade. Sånt hade de aldrig varit med om! Hur kunde PLO-byråkraterna tro att deras analfabetiska fruar skulle kunna rösta utan husbondens direktiv? Men det kunde det. Jag anade ganska nöjda leenden i fördoldheten bakom mången heltäckande ”niqab”.

Israels svar: provokationer
När jag deltog i högste valchefen Carl Lidboms presskonferens kände jag optimism. Fredsprocessen var på gång! Men så fick någon i Shabak eller Aman eller Shinbet för sig att statuera exempel. Den påstådde bombkonstruktören Yehia Ayyash mördades av israeliska statsterrorister. Hamas hämnades med ett sextiotal israeliska dödsoffer som resultat. Shimon Peres slog tillbaka mot framförallt Hizbolla i en jätteinvasion mot Södra Libanon, Vredens Druvor. Tiotusentals libaneser och palestinier drevs på flykt, hundratals dödades, bland annat drygt hundra civila som sökt skydd vid FN-posteringen Qana. Peres aktivism räddade honom inte politiskt. Likud och Netanjahu vann det israeliska valet i början av sommaren 1996. Och så var det definitivt kört för fredsprocessen.

Samma sak igen?
Så det är inte konstigt att man får en känsla av ”deja vu” inför Palestinavalet den 25 januari. Situationen idag liknar läget för tio år sedan. En israelisk premiärminister som plötsligt försvinner från scenen, men efterträds av en person som lovat fullfölja hans politik. Tecken på att Hamas är berett till förhandlingslösning. Och en aggressiv Likud-ledare, samme Netanjahu som förra gången, som lurar i vassen inför ett israeliskt val om ett par månader.

Genomskåda Israelhökarnas maktspel!
Man får hoppas att omvärlden genomskådar de israeliska hökarnas spel om ett framgångsrikt, demokratiskt Palestinaval följs av israeliska provokationer som leder till förnyade Hamas- och Jihad-attacker och därefter en våldsspiral som för Netanjahu till premiärministerposten i mars. Per Gahrton