Sitter nu och summerar mina intryck efter ännu en händelserik dag. Är jätte trött, men skall ändå försöka skriva några rader..
 

Solen har skinit hela dagen i dag – den kan inte den israeliska regeringen eller militären ta bort över de palestinska områdena, även om de genom muren lyckas stänga den ute på många håll. Det är så det känns, som att de skulle göra det om de bara kunde.
 

Vi började dagen med ett möte på UNDP/PAPP i Jerusalem. United Nations Development Programme/Programme of Assistance to the Palestinian People. Där pratade vi med Rima Abu Middaln som arbetar med infrastrukturfrågor. Hon är själv från Gaza, så vi talade mycket om den svåra situationen där efter israels offensiv i somras när de bombade sönder stora delar av infrastrukturen, bland annat ett viktigt elverk. Det har bland annat påverkat vattenförsörjningen som sedan dess skötts av välgörenhetsorganisationer och FN som distribuerat vatten i tankar. FN har gjort en rapport om förstörelsen i Gaza, den finns här:
http://www.undp.ps/en/newsroom/publications/pdf/other/Damages%20in%20Gazafinal.pdf
 

Sedan åkte vi till Ramallah för ett möte med en stor NGO som heter Parc, Palestinian Agricultural Relief Committé, som jobbar med fantastiska miljö och småjordbruksprojekt, bland annat med återplanering av träd som rivits upp av israeliska militären för att göra plats för muren, för att få fri uppsikt över ett område eller för att bygga bosättarvägar. Sammanlagt har Israel dragit upp ungefär 3 miljoner palestinska träd. I Gaza finns det nästan inga träd alls kvar. Palestinagrupperna har genom 90-kontot gett enstaka stöd till Parc och då till just trädprojektet.
 

På eftermiddagen hade vi inget möte inbokat, så vi kunde vandra runt i Ramallah, äta god mat och dricka kaffe. Kaffekonsumtionen ökar med säkert 300 % här, jämfört med hemma – och då är den ändå inte särskilt låg hemma. Det är så himla gott med arabiskt kaffe med kardemummasmak och lite socker.. beroendet går snabbt att arbeta upp, två dagar faktiskt. Likaså med hommous, falafel och taboule, det är gudomligt gott och som vegan är det fantastisk mat!
 

Största chocken i dag var när jag kom till den checkpoint som är innan Ramallah, Qalandia. Nu är det så tydligt att det är en ny gräns Israel har skapat, precis som i Betlehem. Det är Västbanken på båda sidor, men genom muren och denna gigantiska gränskontroll har man dödat området mellan vägspärren och Jerusalem. Husen gapar tomma, fast de nästan är gratis. Det är ett förskräckligt område nu. Första gången jag besökte Palestina 2001, var Qalandia-checkpoint ett litet ruckel men med massor av tungt beväpnade soldater som höll ordning på leden, då hade muren ännu inte börjat byggas. Sedan dess har Israel byggt muren mitt i det som tidigare var huvudgatan, och rucklet har ersatts av en gigantiskt terminal med grindar, stängsel och röntgenapparater. Nu ser man inga soldater längre, man bara hör dem skrika i högtalare – på hebreiska. Palestinierna framför oss fick gå flera gånger genom metalldetektorn som pep, tills de tagit av sig skärp, smycken, skor etc. När det pep om mig så var jag beredd att gå igenom samma procedur, men det var tydligen inte intressant för när de såg mitt svenska pass så visade de att jag skulle gå trots detektorns utslag.
 

Framför oss var också en mamma med sina två barn, den ena bara något år sovandes i famnen och den andra en liten pojke på högst sex år. När de skulle passera snurr-dörren (sådana som brukar vara till idrottsplatser) lät mamman pojken gå före, men när han var igenom låstes den och lampan slog om till rött. Det var inte så lång stund, men det var otroligt förnedrande och det skar i hjärtat att se ansiktsuttrycket på den lilla pojken som för några minuter hade en järngrind mellan sig och sin mamma och tvingades stå ensam framför en glasruta där två soldater med stora automatvapen tittade på honom. En odramatisk händelse i jämförelse med vad de palestinska barnen tvingas uppleva på grund av ockupationen, men det är just detta vardagsförtryck som slår mot dig när du kommer ner hit. Hundratals små händelser som biter sig fast i minnet.
 

På väg hem ringer vår vän och chaufför Taha och berättar att Israel har rivit ett flerfamiljhus där han bor i Silwan (nära Jerusalem), en stor Caterpiller bulldozer mejade ner huset när den palestinska familjen gråtande såg på. Vi skall dit och ta bilder i morgon.
I morgon skall vi också till Bir Zeit universitetet och sedan har vi möte med en man inom palestinska myndigheten som ansvarar för miljöfrågor. Det skall bli spännande. Ser också fram emot torsdagen då vi skall möta en israelisk organisation som heter Israeli Committe against house demolitions och sedan till PGS projekt i flyktinglägret Askar Camp.
Nu skall jag sova. God natt.
Anna Wester