Torsdag
Vi började dagen med ett besök på ICAD, Israeli Committe Against House Demolitions i Västra Jerusalem. Vi kom dit klockan nio på morgonen, och då var det redan full fart. En tioårig flicka hade blivit skjuten av en ljudgranat dagen innan och avlidit på morgonen, så Jimmy på kontoret som vi skulle prata med hade fullt upp att ringa ihop israeliska och internationella aktivister till en demonstration i Anata, där flickan kom ifrån. Hon var dotter till en av företrädarna för den israelisk-palestinska organisationen Combatants for Peace. Det var en stark upplevelse att sitta på deras lilla kontor och höra Jimmy gång på gång berätta om den lilla flickan i telefonen. Det tycktes som att alla han ringde skulle ta sig till demonstrationen som var redan klockan 10.00 på morgonen. Han fick påminna de israeliska aktivisterna om att hitta en palestinsk chaufför, eftersom få israeliska skulle köra till Anata.
Mellan samtalen fick vi information om ICADs viktiga jobb att försöka stoppa husriviningarna, som bara ökar. Det finns i dag 10 000 rivningsorder av palestinska hem bara i Östra Jerusalem-området. De jobbar i motvind i Israel. När de reser runt i Europa och USA får de träffa högt uppsatta ministrar och andra viktiga beslutsfattare, i Israel får de inte komma in i någon skola, de har väldigt få möjligheter att nå ut till människlor. Ändå växer organisationen. I mailboxen tycks var tredje e-mail vara ett hotbrev och avsändarna verkar komma från hela världen.
Jag vet inte hur demonstrationen gick.
Sedan åkte vi till Askar Camp som är ett flyktingläger nära Nablus. Vi åkte med vår chaufför och vän Taha till checkpointen Huwwara innan Nablus, där gick vi igenom och tog en ny Västbanksregistrerad taxi. (Grön skylt, Taha har tillstånd att köra i Jerusalem och på israeliska vägar – han har gul skylt). På vägen fastnade vi i en flying checkpoint, alltså en tillfällig vägspärr bestående av en jeep och några soldater. De lyfte ut något ur en palestinsk bil och sköt sönder det innan vi fick passera.
Klockan var elva och Israel har redan hunnit invadera Nablus med över 50 militärfordon, skjutit ihjäl en person och skadat tre. Vi åker givetvis inte in i staden, utan direkt till lägret där vi blir mottagna av PGS vänner Amjad, Yosef, Ashraf och Ziad. Det är gänget som sköter det barn och ungdomscenter som fått stöd av PGS sedan början av 90-talet. Där är full fart som vanligt. Vi får bland annat se dansgruppen öva Dabkedans. De var helt suveräna – killar och tjejer från 10 till 15 år som verkligen är proffsiga.
Vi träffade även två av kyrkans följeslagare som skulle varit i Nablus, men på grund av oroligheterna hamnade de i Askar i stället. En svensk och en norsk tjej. Det är en märklig känsla att möta andra svenskar på ett tak i ett flyktingläger i Askar.
Miljön i lägren är usel och för Lena som ju är miljöinspektör till yrket, var det mycket att titta på och bekymras över. Runt lägret brann högar med sopor trots att man slutat dumpa sopor där för sex år sedan. Det var framför allt bosättare som slängde all skit där, men mycket kom även från Nablus stad. Ingen vet hur mycket sjukdomar som beror på dessa högar.
Barn och ungdomscentret är verkligen en oas i det trångbodda flyktinglägret och det är härligt att möta alla aktiva ungar som alla tycks tycka om besök från andra länder. De har ingen annanstans att ta vägen för att leka, så alternativet är att springa runt utanför lägret och ”bråka” med soldaterna – en lek som allt för ofta slutar med att ett barn blir dödat, arresterat eller skadat.
Det var det som var idén när Amjad och de andra startade centret för över 12 år sedan, att ge barnen ett alternativ till att kasta sten mot tanksen och soldaterna.
Vi kunde som sagt inte åka in i staden, men vi åkte runt i bil och kollade på Nablus vackra gamla stad från olika utkikspunkter och vi stannade på Arafat Sweet och åt fantastiska sötsaker. Nablus är berömt för sin Knafe, som är en sorts ostkaka med socker runt.. Vi fick också se myndighetsbyggnaden som bombades av israeliska F16 plan för några månader sedan i jakten på några militanta palestinier (som aldrig hittades). Det var bara småsten kvar.
Vi var tvungna att lämna Askar och Nablus precis innan mörkret. Ingen vill passera Huwwara checkpoint efter mörkrets inbrott. Det är en läskig liten vägspärr, tillskillnad mot de stora terminalerna mot Ramallah och Betlehem möter man där soldaterna med sina stora M16 öga mot öga. Vi fick gå förbi kön med våra svenska pass. Så är det inte alltid, men ibland. Och det är både jobbigt och skönt. Taha berättar att de stoppat honom i fem checkpoints när han lämnat oss för att åka tillbaka till Jerusalem, så det hade tagit honom en evighet.
Vi var helt slut och somnade i bilen mot Jerusalem. Många tankar snurrade i huvudet, glädjen bland barnen i lägret när de fick dansa och leka, misären de bor i, den tio åriga flickan i Al Nata, vägspärrarna, muren, alla fantastiska vänner, tålamodet hos det palestinska folket, soldaterna etc. etc.
Nu är klockan halv åtta och vi skall äta frukost. Vi hoppas på en lugnare dag på Västbanken och Gaza i dag!
Anna Wester
anna.wester@comhem.se
Palestinagrupperna i Sverige 