Foto: Yvonne Fredriksson

Jag bor i en liten by som heter Ram som ligger mellan Ramallah och Jerusalem. För att jag ska kunna ta mig till PGS kontor som ligger i Jerusalem är jag först tvungen att passera checkpointen/ terminalen i Qalandia. När jag kommer dit möter jag en folkmassa; alla ser ut att vara både stressade och trötta på att stå i dessa långa köer, dag in och dag ut. Man kan höra folk prata om soldaterna: 

– vi tar denna kön, den går snabbare, soldaten ser schyst ut, den andra släpper inte igenom någon.

Efter att ha satt mina väskor på bandet som skjutsar dem igenom en röntgenmaskin och själv passerat metalldetektorn samt visat mitt pass för en kille som inte är äldre än 20 år ,blir jag viftad att gå – jag har fått lov att gå ut. 

Checkpointen/ terminalen är omringad av järnridåer och stängsel, det ser därför ut som om man passera gränsen till ett helt annat land. Nej, jag tar tillbaks det, det ser mer ut som ett fängelse, där fångar ska ta sig från ett ställe till ett annat. Ja, det är den närmaste beskrivningen jag kan komma på. Det palestinska folket bor i ett stort fängelse där ockupationsmakten konstant kontrollerar och förnedrar varenda människa. 

När jag väl tar mig ut från checkpointen tar jag bussen till Jerusalem, efter knappt 100 meter ser jag en lång bilkö och flera soldater utspridda som stoppar varje bil. Det är en ”flying checkpoint” som skall kontrollera ID-handlingarna igen. En soldat tar sig in i bussen och läser noggrant igenom alla ID-handlingar i bussen vilket tar ungefär 20 minuter. Kontroller görs för att endast de som har blåa Jerusalem ID kort får resa vidare, de andra får gå hem igen. 

Byn Ram har tidigare varit en stor ekonomisk knutpunkt, men på grund av muren har folk flyttat ut från byn för att kunna behålla sitt identitetsskort som gäller i Jerusalem. Ram ligger knappt en halvtimmes bilkörning från Jerusalem men för att ta sig in kan det ta upp till två timmar. Ibland stänger de checkpointen vilket innebär att ingen kan ta sig in i Jerusalem på flera timmar och ibland dagar. Att planera sin vardag är inget som det palestinska folket kan göra eftersom man konstant måste anpassa sig till ockupationsmaktens regler. 
Förutom checkpointen som man ska gå igenom är vägen till Jerusalem svår att köra då det är en smal, ej asfalterad väg med många stora gropar och skarpa kurvor. När man passerar ”gränsen” in till Jerusalem förändras vägen och övergår till en asfalterad väg utan några gropar.

Jag blir så arg varje morgon när jag får se hur folk blir behandlade. Det palestinska folket lever under fruktansvärda förhållanden och blir illa behandlade varje dag. De blir behandlade som om de vore fångar i sitt eget hemland.   

Jasmin Daoudi