sista dagen på Golan

Vi började vår sista dag på Golanhöjderna med att äta en väldigt god och traditionell frukost på hotellet. Hotellet vi bodde på sköttes av organisationen Golan for Development. Golan for Development jobbar med att förbättra situationen för den drusiska befolkningen på Golanhöjderna. De gör detta genom att ha en väl utvecklad sjukvård, teater och andra kulturaktiviteter som musikgrupper och liknande. I huset som hotellet och vårdcentralen låg i hade de också ett dagis for drusiska barn.

Jag tycker att besöket på Golanhöjderna var väldigt inspirerande, då jag upplever att det är lätt att känna sig uppgiven infför situationen i området. Golan for Development hade lyckats skapa en meningsfull tillvaro för den ockuperade befolkningen i en så svår situation. 

Ilskan som jag känner över Israels ockupation har inga gränser, den konstanta förnedringen av människor är så vidrig att uppleva och jag känner mig maktlös. Idag nar vi stannade till på vägen hem från Golanhöjderna, så satt vi på ett fik i en “israelisk” turistby. Kontrasten mellan en palestinsk by och denna var enorm, det var otroligt varmt och kaféet hade ett inbyggt vattensystem som sprutade ut vatten på de kaffe latte-drickande kafégästerna i svalkande syfte. Regionen lider redan av vattenbrist, men istället for att ge vattnet till dem som behöver, ska rika turister få det sprutat i ansiktet så att livet i hettan inte ska bli allt for ansträngade. Hur kan man vara sa omedveten om situationen?Märker inte turisterna de unga israeliska soldaterna som finns överallt? Reflekterar de aldrig över alla vägspärrar? “Glatt ovetande” får för mig en helt ny innebord. Det ar lätt att bara hänge sig åt ilskan, att döma ut alla israeler som ockupanter ligger farligt nära tillhands. Jag måste hela tiden påminna mig om att det vill jag inte göra, sån vill jag inte vara.

Att försöka förstå den här konflikten är mycket svårare än vad jag hade väntat mig. Samtidigt som det känns viktigt att verkligen uppleva konflikten på plats, för att på så satt kunna öka mina kunskaper och förhoppningsvis förståelsen.  Det ar svårt för mig som priviligierad Västeurope att satta mig in i den hemska situation som råder, jag blir gång på gång imponerad över människors styrka här, att det vardagliga livet på de ockuperade områdena fortsätter, och måste fortsatta. 

Av Åsa Norman

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.