Jag sitter i min kalla lägenhet invirad i min älskade filt medan regnet öser ner utanför. Det har kommit nu regnet, äntligen säger nog bönderna men för egen del hade jag gärna behållit solskenet ett bra tag till. Ingen mer frukost på balkongen antar jag, det kommer jag att sakna. Den senaste veckan har varit sorglig och otäck på flera olika sätt. Det började med en massarrestering inne på ett kafé som ligger runt hörnet från mitt hus. Klockan sex på kvällen hördes plötsligt skottlossning och vad som lät som bomber alldeles utanför huset. Strax därefter ringde en vän och berättade att den israeliska armén var i stan och att jag på inga villkor fick gå utomhus. Tårgas, ljudbomber och mer beskjutning följde innan soldaterna någon timme senare drog sig tillbaka, efter att ha fört med sig 25 kafégäster som samtliga släpptes senare under natten. De hade letat efter en man som befunnit sig på kaféet men inte hittat honom så istället grep de alla andra därinne, bara sådär för säkerhets skull. 
Under hela veckan har förstås nyheterna här dominerats av händelseutvecklingen i Gaza. Jag slås gång på gång av vilken medkänsla palestinierna på Västbanken visar för sina landsmän i Gaza, fastän de själva lever under så oerhört svåra förhållanden. I varje affär, hårsalong och kontor sitter män och kvinnor med rödgråtna ögon framför nyhetssändningarna och kan bara inte tro att det är sant. Gaza är under belägring, stängt för alla transporter av förnödenheter, ingen kommer vare sig ut eller in, befolkningen kvävs sakta men säkert. I förrgår kväll meddelades att Israel stängt av all eltillförsel till Gaza, som den sista spiken i kistan just när ingen trodde att det kunde bli mycket värre. Här i ekade slagorden från stadens minareter kvällen lång – arga, upprörda utrop som faktiskt skrämde mig lika mycket som tanken på alla människor som fick genomleva den iskalla natten utan någon värme, och alla patienter som tynade bort på Gazas sjukhus. Bryter den tredje Intifadan ut nu, undrade jag. Vad händer då? Nu imorse hade det politiska rävspelet utmynnat i ett avtal som tillåter införsel av vissa basvaror till Gaza och strömmen är åter igång. Ett litet andrum, inte mer.

Den här veckan har jag också hälsat på en fjortonåring som för en vecka sedan blev skjuten i benet av den israeliska militären för att han och hans kompisar ropade och kastade sten en halv kilometer ifrån en grupp soldater, träffat en man som blev svårt misshandlad av samma israeliska militär för att han protesterade mot att de trakasserade honom när han skulle passera en grind i muren för att ta sig till sin jordbruksmark, och besökt en familj som dagen innan fått sitt hus totaldemolerat och sin son/bror ihjälskjuten av just densamma israeliska militären. Jag stod där i husspillrorna med modern, fadern, systrarna och bröderna och försökte hitta orden som kunde förklara vad jag kände för denna familj som förlorat precis allt. Vad säger man? Vad man tänker är: När tar det slut? I år är det 60 år sedan Al Nakba, Katastrofen, då staten Israel bildades och fördrivningen av det palestinska folket inleddes.
60 år av förtryck, 40 år av ockupation. Hur många fler mänskliga tragedier krävs innan det blir ett stopp på detta vansinne?

Johanna Wallin, medlem i PGS