…, den 25 december 1947, flydde befolkningen i den palestinska byn al-Masuudiya – Sumayl nära Jaffa. Anledningen var rädsla för en sionistisk attack, enligt ”The Palestinian Nakba – The Register of Depopulated Localities in Palestine”, utgiven av The Palestinian Return Centre i London.

Fördrivningen skedde en knapp månad efter det att FN:s generalförsamling beslutat, på oklar legal grund, att Palestina skulle delas i en judisk och en arabisk/palestinsk stat. Araberna förkastade planen, vilket var förståeligt – en knapp tredjedel av befolkningen, som ägde knappt 6 procent av marken, skulle enligt planen få drygt hälften av Palestina för att grunda en judisk stat (se vidare Per Jönsson i DN den 29 november 2007). Sionisterna såg dock delningsplanen som en taktisk framgång och accepterade planen, även om de sannolikt aldrig hade för avsikt att låta sig begränsas av den. För att en etniskt ren judisk stat senare skulle kunna bildas ansågs det dock nödvändigt att fördriva den arabiska/palestinska befolkningen från de delar av Palestina, som enligt planen skulle ingå i den ”judiska” staten. Fördrivningen av befolkningen i Al-Masuudiya – Sumayl var av allt att döma det första steget i praktiken mot detta mål. Det var dock långt i från det sista. När staten Israel bildades ca fem månader senare hade hundratusentals palestinier drivits på flykten. Ett någorlunda etniskt rent, judiskt Israel kunde således se dagens ljus.

Henrik Carlborg, vice ordf. PGS