Bosättare

ISM-Kordinatör skriver resedagbok från sin tid i Palestina. Det här är hans senaste dagboksinlägg.

Hebron, Jerusalem (Östra), Palestina

Medan taxibussen fastnar i ännu en kö till en checkpoint passar jag på att skriva om mina senaste upplevelser. Inuti och runtom Hebron lever människor sina liv trots en konstant militär belägring. Hebron är en relativt stor palestinsk stad på Västbanken. Efter att Västbanken ockuperades 1967 har bosättningarna här dykt upp som svampar ur jorden. De kan bestå av allt från ett fåtal familjer till hela stadsdelar med tusentals judiska bosättare. Hebrons fundamentalistiska judar är ökända för sitt fanatiska våld mot palestinier. Med godtycke från Israels polis och militär är de dessutom i stort sett straffria.

Mitt första möte med bosättarna var när vi i stadsdelen Jabri hjälpte en man skörda havre. Med sin mark inklämd mellan två bosättningar är han hårt utsatt. Medan vi svettades med att plocka havre i värmen stod en storvuxen judisk man med filmkamera riktad emot oss och kastade glåpord. Eftersom jag inte förstår hebreiska fick jag senare förklarat att han bl.a. anklagade oss för att vara bögar och flator (anklagelser jag inte hört sedan jag gick ut högstadiet). Hans kamrat stod bredvid bärandes på ett hånflin och ett maskingevär. Tack vare att den palestinske bonden hade internationella följeslagare hindrade varken polis eller bosättare honom att nå sin mark denna dag.

Efter att ha besökt Hasham och Nisreen i Tel Rumeida, den av judiska fundamentalister ockuperade stadsdelen i Hebron får jag en glimt av det skräckvälde palestinier i denna stad lever under. Hasham & Nisreen, gifta med tre barn bor närmast granne med bosättarhusen i Tel Rumeida. Familjens liv är en ständig kamp mot rädslan. För fem år sedan fick familjen sina träd avsågade, emellanåt kastar bosättarna sten, skräp, flaskor med urin eller andra skändligheter på dem. Flera gånger har familjen fått sitt hem totalförstört av sina agressiva grannar. Det har lett till att de inte längre vågar lämna hemmet, någon utav föräldrarna vaktar alltid.

Efter att ha sett några filmer på Hashams dator slås jag återigen av häpnad. Jag såg judiska barn kasta stenar och glåpord efter palestinska barn på väg till skolan, jag såg ett judiskt upplopp som drog fram genom Tel Rumeidas gator och sparkade in portar och slog på husdörrar och jag såg sorgen och tröttheten i Hashams ögon när han berättade för oss om sitt liv. De flesta av deras palestinska grannar har flyttat, själva vägrar de ge efter för våldet och provokationerna. Detta trots att deras barnen har psykiska men och att Hasham själv förlorat jobbet under israeliska militärens utegångsförbud. Jag besparar er berättelserna om de vidrigaste övergreppen, vardagsterrorn är nog så nedbrytande att höra om. Jag känner en häpnad och slutar aldrig att förvånas över människors förmåga att underordna sig makten och hatet. Våldet i militaristiska samhällen och föraktet för den svagare visar sig gång efter annan vara lik en bottenlös brunn.

Samtidigt känner jag en oerhörd beundran av Nisreen och Hashams gudalika tålamod och deras styrka att vägra ge upp inför provokationerna och faktiskt bo kvar, samtidigt som de arbetar politiskt med att opinionsbilda israeler och internationella. De är mina hjältar.

Som internationella innebär vår närvaro i många fall att våldet mot palestinier minskar. Våra videokameror och internationella kontakter skrämmer en del bosättare. Helt ofarligt är det inte och det händer att internationella solidaritetsarbetare råkar illa ut, det är svårt att kompromissa med en av gud sanktionerad rätt att bruka våld efter eget tycke. Dock är det väldigt ovanligt att israeler och internationella blir allvarligt skadade. Om min närvaro kan bidra till att minska risken för att Hasham, Nisreen och andra palestinier blir utsatta för hatbrott så känner jag mening med min resa hit.

Hebron den 28 juni.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.