I maj 2007 attackerade den libanesiska armén Nahr el Bahred, ett av de två palestinska flyktingläger som finns i norra Libanon, med syfte att driva ut och förstöra den islamistiska gruppen Fatah al Islam som hade förskansat sig i lägret under året. Det är fortfarande oklart vad gruppens syfte var, hur den bildats och varifrån den fick sitt stöd. Klart är dock att majoriteten av befolkningen i Nahr el Bahred inte på något sätt stödde denna grupp utan var offer för deras väpnade makt i lägret. Under tre månader bombades lägret sönder och samman, hela befolkningen blev återigen flyktingar och flertalet av dem kom till närliggande Beddawi camp. När den israeliska armén förklarat sin seger hade mer än 60 % av lägrets byggnader, organisationer, hälsokliniker, FN-skolor etc. jämnats med marken och mer än 35 000 palestinska flyktingar blivit hemlösa och flyktingar för andra eller tredje gången i sina liv (se föregående inlägg av Charlotte Axelsson – PGS-projekt i Libanon).

När jag besöker lägret i april 2009, första gången för mig sedan det blev förstört, är det svårt att hitta ord. Samtidigt säger alla att det är åtminstone en 50-procentig förbättring av situationen jämfört med bara ett år tillbaka. En stor del av människorna har flyttat tillbaka, framför allt till den delen av lägret som de kallar ”adjacent area”, vilket är den nyare delen av lägret, som ligger utanför den mark som FN hyr för att ”tillfälligt” administrera de palestinska flyktingarna. Många har även flyttat in i de tillfälliga bostäder som UNRWA har byggt för de familjer vars hus inte längre finns kvar. Den gamla delen av lägret som fortfarande är avspärrad, varav en stor del är på väg att rensas bort, ser mest ut som en grushög och där sägs det att man ska bygga upp på nytt. Dock är de delar som ligger precis bredvid ”adjacent area” inte upprensade. Här ser man fortfarande resterna av bombningarna och husen påminner mig om gröna linjen i Beirut 1995, spöklikt med raserade tak och väggar. Det är svårt att inte tro att de som gjorde detta ville förstöra lägret, inte bara en terrorgrupp. Hur kan man annars förklara att hela hus har sprängts inifrån? Kollapsat som under en jordbävning? Att vissa hus står kvar och knappt är skadade utifrån men totalt sönderbrända inifrån? Man får en känsla av en fruktansvärd hämndattack men ingen man pratar med förstår varför.

Nahr el Bahred, april 2009. Foto: Alfonso Lozano Basanta.

Gränsen mot den gamla delen av Nahr el Bahred. Foto: Alfonso Lozano Basanta

Vi får följa med på en rundvandring i lägret. Jag har svårt att orientera mig, var det här familjen med den lille killen bodde? Som vi åt lunch hos flera gånger? Och var det där borta som marknaden låg, eller, nej, kanske där…? Ingenting är sig likt, förstörelsen är enorm och jag känner mig vilsen, arg och ledsen på samma gång. Ville man statuera någon typ av exempel för palestinierna, vad som skulle kunna hända i fall att de försöker börja hävda sina rättigheter? Eller ville man förstöra den affärsverksamhet som vuxit upp i Nahr el Bahred, som blivit navet i norr och där man kunde hålla lägre priser än i libanesiska samhällen, framför vad gäller byggnadsmaterial, frukt/ grönsaker samt juvelaffärer? Hit kom libaneser såväl som palestinier för att handla och utbyta tjänster och flertalet enormt rika palestinska affärsmän sägs ha haft kontroll över det hela. Rykten florerar och alla har sin åsikt men ingen kan riktigt förstå orsaken. Alla känner sig enormt kränkta och kränkningen fortsätter då man dagligen måste passera libanesiska checkpoints för att ta sig in i lägret och alla behöver tillstånd. Ofta får de vänta länge innan de släpps igenom och vid flera tillfällen blir de kroppsvisiterade. Samtidigt upplever man den enorma styrka och vilja som finns hos palestinierna. Folk öppnar små affärer i skjul eller under presenningar, verkstäder öppnas i botten av de sönderbombade husen, barnen går i skolan och folk försöker skapa sig en vardag mitt i allt elände.

Aktivitet i Nahr el Bahred. Foto: Alfonso Lozano Basanta

Ingen man pratar med verkar veta riktigt när, var eller exakt hur lägret kommer att återuppbyggas vilket skapar en enorm oro hos människorna och ju längre tid som går, uppstår desto fler funderingar och teorier. UNRWA har lovat att det ska återuppbyggas och att folk ska få komma tillbaka dit de bodde tidigare, men samtidigt kan man ju inte bygga upp ett likadant läger. Nahr el Bahred, den gamla delen, hade ingen som helst struktur. Bostäderna var undermåliga, fuktiga och mörka. Gatorna var trånga och husen byggda så tätt att inget solljus kom ner i gränderna. Inget privatliv och inget plats för barnen att leka. Så, hur ska man bygga för att få plats med samma antal människor på samma yta men med bostäder som enligt UNRWA ska vara temporära (då de är flyktingar i Libanon), men på samma gång måste vara säkra och mer moderna och hälsosamma? Den libanesiska staten ger inte mer mark, snarare vill man ta en del, åtminstone 200 meter från stranden som ett säkerhetsområde, vilket är likvärdigt med åtminstone ett 100-tal hus enligt det gamla lägrets struktur.

Många tror att de aldrig kommer att bygga upp lägret. Eller att bara en del av det byggs upp och att man medvetet låter tiden gå för att folk på något sätt ska acceptera sin ’nya’ situation och antingen stanna i Beddawi eller bo i de temporära bostäder UNRWA byggt under den humanitära krisen.

UNRWAs tillfälliga bostäder. Foto: Alfonso Lozano Basanta

Vi besöker barn och ungdomsklubben Naba’a, Development Action Without Borders, som jobbar med barn och ungdomar i lägret sedan flera år tillbaka. PGS har vid flera tillfällen gett stöd till specifika aktiviteter genom Palestinainsamlingen och de är en liten oas för de barn och ungdomar som har sociala svårigheter, behöver hjälp med läxor, har hoppat av skolan eller har familjeproblem. Här får de vara sig själva, lära sig vad de har för rättigheter men även skyldigheter och ansvar, ge utlopp för sina känslor genom musik, målning, lek, datorer osv. Naba’a hade ett ganska stort center tidigare, i den gamla delen, som blev förstört. All utrustning, alla saker barnen producerat och hela datorteket försvann. Innan man började riva det gamla lägret fick de som kunde visa att de bott i lägret två timmar på sig att hitta sitt hus och ta med sig eventuella ägodelar som kunde finnas kvar. För många var det dock en sådan stark emotionell chock att se sitt förstörda hus, att man knappt kunde förmå sig att gå in. Flertalet hus var jämnade med marken, och andra kunde inte ens hitta sitt hus. I Naba’as center, som faktiskt inte var totalförstört, fanns inte en pryl kvar, allt hade blivit stulet; inga datorer, inga instrument, inte ens en plaststol. Det enda man hittade var ett inramat foto, ett tackkort till PGS för det senaste samarbetet, som idag finns på PGS kontor i Stockholm.

Naba’as aktiviteter i Nahr el Bahred. Foto: Alfonso Lozano Basanta

Utsikt från Naba’as center. Foto: Alfonso Lozano Basanta

Vi lämnar lägret med en tomhetskänsla samt ett stort frågetecken om varför. Samt en ilska som växer sig starkare. Varför förstöra ett helt samhälle och göra dess befolkning hemlös? Och vem ska betala för återuppbyggnaden? UNRWA äskar pengar hos våra regeringar, och Sverige som är en stor bidragsgivare till UNRWA kommer förmodligen att ge miljoner. Libanesiska regeringen äskar bidrag i miljarder, men verkar inte känna något ansvar för att betala ur egen kassa. Det får mig att tänka på Gaza, där Israel massakrerade civila, barn och vuxna utan åtskillnad och utan att omvärlden reagerade, där fabriker och jordburksodlingar, sjukhus och skolor, organisationer och offentliga byggnader jämnades med marken, det mesta byggt med pengar från EU och dess medlemsländer, eller grannländerna. Kräver vi att Israel och den Libanesiska regeringen ska betala för de fysiska och psykiska skador de åstadkommit? Kräver vi att de som vandaliserat, stulit och mördat blir åtalade? Nej, vi ger istället nya pengar i humanitetens namn, och vi fortsätter att säga en sak men göra en annan. Och de skyldiga kan fortsätta begå krigsförbrytelser, de kan fortsätta ockupera Palestina och flyktingarna i Libanon får börja om på nytt för att skapa sig någon typ av vardag i ett raserat flyktingläger.

Charlotte Axelsson, projektledare för PGS projekt i samarbete med PRCS i Libanon