Amos Gvirtz är en israelisk fredsaktivist med bakgrund i olika freds och icke-våldsorganisationer och under sin vistelse i Sverige hade vi på Sjövik förmånen att få ta del av hans mångåriga erfarenhet av fredsarbete och motstånd mot den israeliska ockupationen.

Amos delade med sig av intressanta och belysande aspekter och diskussioner inom det israeliska samhället som ger en ökad förståelse för hur Israels militärockupation ständigt kan fördjupas och förstärkas. Bland annat är demografifrågan av stor vikt. Det finns kretsar inom det israeliska samhället som ser Israels framtida demografi som en av de viktigaste frågorna, med andra ord, bibehållandet av en judisk majoritet i Israel. Inom dessa kretsar sågs avvecklandet av bosättningarna på Gazaremsan som ett hot mot denna demografiska målsättning. Amos menade dock att avvecklandet av bosättningarna på Gazaremsan, som för övrigt åtföljdes av en alltmer aggressiv expansion av bosättningarna på Västbanken, var ett sätt att dra uppmärksamheten från de då pågående fredsförhandlingarna mellan Israel och palestinierna.

Amos Gvirtz talar på Sjöviksseminariet. Foto: Anna Wester.

Att placera fredsprocessen i skymundan, menar Amos, var och är en del av en strategi där reella förändringar som kan leda till en oberoende palestinsk stat i praktiken inte varit önskvärt från den israeliska regeringens sida. Enligt Amos visste Sharon-regeringen att ett bortdragande från Gazaremsan (trots avvecklandet av bosättningarna upphörde Gaza dock inte att stå under israelisk ockupation) skulle innebära ett förstärkande av Hamas. Stärkandet av Hamas skedde parallellt med att Ariel Sharon systematiskt underminerat Fatah som förhandlingspartner. Detta kan tyckas kontraproduktivt ur israelisk hänsyn, dock menar Amos att detta varit en medveten strategi för att vidmakthålla Israels möjlighet att lägga ansvaret för alla misslyckade fredsförhandlingar på palestinierna. Ett stärkt Hamas och ett nedbrutet Fatah utan folkets förtroende ger Israel en behändig syndabock i palestinierna, vilket Amos menade var Sharons främsta ”framgång” under hans styrelseperiod.

Avsaknaden av ärliga motiv bakom fredsförhandlingar från Israels sida går även att se i statistiken över ökningen av antalet bosättare under åren 1993-2000 (från 110 000 till 204 000) samt de tiotusentals demolerade palestinska hemmen under samma period. Detta alltså under sju års så kallad fredsprocess.

Expanderingen av bosättningarna, demoleringen av palestinska hem, konfiskeringen av palestinsk-ägd mark och exploateringen av vattenresurser på Västbanken gav Amos som ett antal exempel på handlingar från Israels sida som bör betraktas som krigshandlingar. Handlingar som på intet sätt har att göra med Israels säkerhet eller försvaret av israeler, snarare provocerar dessa handlingar fram än hårdare palestinskt motstånd.

Amos talade även om de möjliga motiven till Gazakriget. Han menade dels att det var ett sätt att återupprätta den israeliska arméns heder efter misslyckandet i Libanon 2006. Dels att kulturen inom den israeliska militären har hårdnat avsevärt sedan 80-talet. Tidigare har den israeliska armén dominerats av personer med rötter i kibbutzkulturen som hyst en syn på militären som enbart ett verktyg för att försvara Israel. Sedan 80-talet menar dock Amos att militären alltmer kommit att domineras av fundamentalistiska nationalister med en väldigt snedvriden syn på araber i allmänhet och palestinier i synnerhet. Nationalister vars syfte med den militära tjänstgöringen är att rensa Israel från palestinier. Detta illustreras bland annat av att huvudrabbin för den israeliska armén kommer från en av de mest extrema bosättningarna där idén om etnisk rensning för skapandet av ett heljudiskt Israel är framträdande.

Sara Aarnivaara, PGS.