Jonas Weiss Minnesfonds årliga hedersutmärkelse, till minne av en svensk diplomat som omkommit i tjänsten, har i år tilldelats den israeliske författaren Amos Oz. Motiveringen är att Oz ”tillhör vår tids främsta bekämpare av fanatism och för att han i 40 år – och inte sällan under attack från just fanatiker – drivit frågan om en fredlig lösning av Palestina-konflikten”.

Problemet är bara att Amos Oz – i vårt land betraktad som israelisk fredsaktivist vars texter används som uppbyggelselitteratur för svenska skolbarn – sedan länge har tagit steget från fredslägret till att försvara den israeliska politiken. I samband med Israels angrepp mot Libanon sommaren 2006 förklarade Oz, trots bevislig närvaro av stridande israeliska marktrupper i södra Libanon, att ”den här gången invaderar inte Israel Libanon” och att ”den israeliska fredsrörelsen bör helt enkelt stödja Israels försök till självförsvar”. Och massmorden på över 1.400 palestinier (varav 400 barn!) i Gaza i vintras ursäktades av Oz med att ”Israel måste försvara sina medborgare”.

Naturligtvis vill Amos Oz ha fred i Mellanöstern. Det vill alla. Men då handlar det om den starkes fred, med fortsatt förtryck och utan rättvisa för palestinierna. Att det svenska ordförandeskapet i EU, halvvägs in i sin mandattid, inte kommit längre än till att dela ut fredsmedalj till en krigsaktivist är alarmerande, och visar att det är hög tid att skärpa sig. Blockaden av Gaza måste upphöra, byggandet av bosättningar på ockuperad mark stoppas och Israel, med hjälp av sanktioner och påtryckningar, tvingas att foga sig i FN:s resolutioner (nr. 194, 242 och 338) för en rättvis lösning av Palestinakonflikten.

Gunnar Olofsson
Ordförande i Göteborgs Palestinagrupp

Läs även andra bloggares åsikter om Amos Oz, israeliska fredsrörelsen, olagliga bosättningar, Gazakriget, Palestina, Israel