Jag befinner mig just nu på en resa på Västbanken i Palestina. Resan har varit en dröm sedan länge och syftar till att jag med egna ögon får se Israels ockupation och vad den innebär för de som lever under den – palestinierna.

For närvarande bor jag på en gård i Beit Sahour utanför Betlehem. Gården heter Bustan Qaraaqa, Sköldpaddsträdgården på arabiska och är en del i ett projekt för att öka palestiniernas inflytande över sin egen ekonomi, att bli självförsörjande, utan beroende av Israel. Som det är nu är de flesta palestinska bönder beroende av Israel, då ockupationsmakten kontrollerar vattentillförseln till byarna. I Beit Sahour är vatten en bristvara och torkan har slagit hårt mot jordbruken i regionen. Situationen förvärras ytterligare eftersom de palestinska bönderna måste ha tillstånd från Israel för att bygga nya brunnar, tillstånd som ar omöjliga att få. Många bönder måste därför köpa vatten av Israel for att kunna hålla sina grödor vid liv under sommarens extrema torka.

Bustan Qaaraqa, sett från dalen. Foto: Lucinda Andersson.

För att komma runt detta har man startat projektet Bustan Qaraaqa. Bakom projektet står Alice och Tom, båda från England. Som metod använder de permakultur. Målet är att bli helt självförsörjande och att fungera som inspirationskälla for bönder på Västbanken. För att klara vattenförsörjningen tar man tillvara det regn som faktiskt faller och använder det till att vattna träd och grödor. Man har också byggt en komposttoalett för att minimera vattenkonsumtionen. Till hjälp har Bustan Qaraaqa alltid internationella volontärer som alla stannar olika länge. Just nu håller vi på att bygga ett bevattningssystem nere i dalen, för att kunna vattna de träd som ska planteras där. Tanken är att dalen i framtiden ska bli en skog, full av olika träd och växter. Bustan Qaraaqa har också en plantskola för träd som passar det torra klimatet i regionen. I plantskolan odlas växter som en gång i tiden växte vilt på den palestinska landsbygden, men som av olika anledningar har försvunnit. Plantorna planteras sedan runt om på gården och ges bort till bönder i området. Fröna har Tom samlat in under otaliga resor runt om i världen.

Dalen med olivlunden. Foto: Lucinda Andersson.

Bustan Qaraaqa är också med och driver två andra projekt; ett permakulturprojekt för organisationen Padia i Beit Sahour, som arbetar med barn och ungdomar, och ett projekt för att hjälpa en man vid namn Abed, som fått sitt hus raserat av israeliska bulldozers. På Padia håller internationella volontärer på att med väldigt små medel bygga upp ett handikappanpassat ekologiskt jordbuk med syfte att få palestinier att redan vid unga år första att permakultur erbjuder ett billigt och hållbart sätt att leva.

Volontärer bygger en handikappsanpassad komposttoalett på Padia.
Foto: Lucinda Andersson.

Abed är en man som fått hela sitt hem raserat av den israeliska armén och som nu bor i en liten grotta på den plats där hans förfäder brukat jorden i hundratals år. Enligt Israel ligger hans mark i Jerusalem vilket innebär att han inte har rätt bo dar, eftersom han inte är israelisk medborgare. Sanningen är att hans mark ligger på ”rätt” sida om den gröna linjen och att han enligt internationell rätt har all rätt att bruka sin egen mark. Abed lever trots detta under ett ständigt hot från israeliska myndigheter som hotar att jämna hans olivträd med marken. Bustan Qaraaqa stödjer Abed, både ekonomiskt och fysiskt, genom att vara där, plantera fler träd och på olika sätt försvåra för israelerna. Just nu håller man på och bygger ett växthus utanför Abeds grotta för att han ska ha möjlighet att odla sin egen mat.

Grottan där Abed bor. Foto: Lucinda Andersson.

Bustan Qaraaqa är en inspirationskälla, ett initiativ som visar att det går att leva utan att vara beroende av ockupationsmakten på Västbanken. Att ett hållbart, ekologiskt jordbruk kan fungera som en form av kamp för rättvisa och fred. Den gröna intifadan.

// Lucinda Andersson, som befinner sig på Västbanken, Palestina