Ditt hem ska väck

Följande inlägg är ett resebrev från Västbanken, skrivet av Kerstin Dahlberg, som för närvarande är i Palestina som ekumenisk följeslagare.

Hon sitter i öppningen till det som knappast kan kallas ett hem och hennes blick är bedrövad. Hon omges av några presenningar som är fästa på metallstolpar. På golvet ligger något mattliknande. Förra året lät de israeliska myndigheterna utplåna det som var hennes senaste hem – ett plåtskjul på cementgrund. Resterna ligger kvar på husgrunden, alldeles intill stängslet till grannarna i bosättningen Karmel (1), där husen påminner om en svensk villaförort. Nu finns en ny rivningsorder, även för det som inte ens är ett tält.

Hon är inte ensam. Drygt tio familjer i byn Umm al-Kheir sydost om Hebron lever med samma hot hängande över sig. Men det är hennes uppgivna och vädjande ögon som plågar mig mest. Jag är på besök tillsammans med kollegor från Hebron och jag kommer troligen inte att träffa denna kvinna mer, men hon kommer att finnas inom mig som ett skavsår. När jag lämnar henne förmår hon trots allt le litet grann då vi utbyter avskedshälsningen ”Ma´a issalaame”, trots att den öppna handen förväntar sig mer än solidaritet i form av enstaka arabiska ord och vänligt menade blickar.


Foto: Kerstin Dahlberg.

Nästan dagligen kommer rapporter i media om husrivningarna (2) i östra Jerusalem, som pågår i oroväckande takt. Husrivningarna i byarna ute på landsbygden får mindre uppmärksamhet, men drabbar också hårt. För folket i Umm al-Kheir är det ofattbart hur någon kan utföra det destruktiva arbetet.

– Plötsligt är de här en morgon och säger ”Ditt hus ska väck”. De som kommer med bulldozers och slår sönder våra hem menar att de bara gör sitt jobb. Men vad säger de till sina barn om kvällen när frågan kommer ”Pappa vad har du gjort idag?”, undrar Id Suleman, som också fått rivningsorder. Han har själv byggt ett hus till sin familj, men har inte byggnadstillstånd, eftersom hela byn ligger i så kallat C-område. Ett sådant område kontrolleras av Israel och där är det i princip omöjligt att få bygglov, även om marken är ens egen.

Nästan lika utsatta är människorna i byn Fasayel i Jordandalen, där beslut om husrivningar också lämnas då och då. För en månad sen fick sex familjer besked om att deras hem ska bort och det berör cirka 50-60 personer, eftersom familjerna är stora. De som har möjlighet flyttar till andra områden för att slippa osäkerheten och ständigt återkommande soldaträder. Alla har dock inte ekonomisk möjlighet att köpa annan mark och flytta. Här är det borgmästaren Abu Fuad som uttrycker sina kvarvarande bybors frustration.

– Den israeliska regeringen säger att den är demokratisk. För bosättare ordnar de hus, vägar, vatten och elektricitet och sen tar de dit dem som ska bo där. Till oss kommer de med sina rivningsorder och vi har inte rätten att bygga något alls.


Foto: Kerstin Dahlberg.

Fårbonden Ras som vallar sin boskap på en torr mark utmed vägen i Jordandalen är mera ”cool”. Trots rivningsorder för hans fårstall tänker han inte ge sig av, förklarar han lugnt. Han har ingenstans att flytta till och hoppas nu att ett domstolsavgörande i januari ska ge honom rätten att vara kvar.


Foto: Kerstin Dahlberg.

I Jordandalen liksom i Umm al-Kheir eller i Khirbet Tana, närmare Nablus, försöker invånare med rivningsorder att få sin sak prövad i domstol. Processerna kan vara långdragna och det enda positiva med det är att byborna under tiden kan bo kvar. Men den molande osäkerheten finns där hela tiden. Den palestinska myndigheten ger dem ekonomiskt stöd till advokatkostnader. Annars känner sig de utsatta byborna ibland bortglömda av sina egna styrande. De får oftare besök av israeliska bosättare, soldater och domstolsfolk.

– Häromveckan kom tjänstemän från domstolen och frågade varför vi inte gett oss av ännu, berättar en av fårbönderna i Khirbet Tana. Men vi kommer att stanna kvar tills de förstör husen en gång till, säger han. Efter tidigare rivningar har hus av enklaste slag byggts upp igen, men tillstånd saknas. Även Khirbet Tana ligger i ett C-område.

Jag förmår inte fråga kvinnan under presenningen i Umm al-Kheir vart hon ska ta vägen efter nästa rivning. Inte heller kan jag ta bilden på den människa, vars öde hittills berört mig mest illa, eller av hennes nuvarande tak över huvudet. Bilderna finns inom mig (3)

När vi i skymningen lämnar Umm al-Kheir lyser det ombonat i grannhusen i bosättningen Karmel och i dess luftkonditionerade anläggning för kycklingproduktion. Hos byborna är det mörkt. Elektriciteten har inte nått till dem. Om de alls får bo kvar gör den kanske det en dag – inshallah – om Gud vill.

//Kerstin Dahlberg

1. Den israeliska bosättningen Karmel började byggas på 80-talet. Redan i början av 50-talet köpte byinvånarna, beduiner på flykt från Negevöknen, mark i byn och bosatte sig där.
2. Statistik om husrivningar , http://www.icahd.org, The Israeli Committee Against House Demolitions.
3. Bilder från Umm al-Kheir finns på http://villagesgroup.wordpress.com, New Demolition Threats in Umm al-Kheir.

Disclaimer: Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig; (kmdahlberg0705@yahoo.se), och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja (joanna.lilja@skr.org) eller Johanna Wassholm (johanna.wassholm@skr.org).

Det här inlägget postades i Kerstin Dahlberg. Bokmärk permalänken.