Att älska sin nästa

Följande inlägg är ett resebrev från Västbanken, skrivet av Kerstin Dahlberg, som för närvarande är i Palestina som ekumenisk följeslagare.

Det kan inte vara lätt att predika om förlåtelse och om att älska sin granne i ett land som Palestina. Fader Ibrahim i anglikanska kyrkan i Nablus gör det ändå, med kraft och värme. För honom är det viktigt att i den egna församlingen tala om hur betydelsefullt det är att följa Jesu uppmaning att älska dem, som inte älskar oss.

Han medger att det är en utmaning för den kristna minoriteten i ett ockuperat land, att i praktiken omsätta de värden som bibeln talar om. När grannen gör livet svårt för dig genom muren, vägspärrar, trakasserier och ekonomiska hinder vill det mycket till för att älska honom.


Foto: Kerstin Dahlberg.

-Men vi måste älska honom först och inte förvänta oss att han ska älska oss, säger Fader Ibrahim. Då talar han i första hand om staten Israel. Det är den som försvårar livet för många palestinier och dessutom förvägrar miljontals kristna araber i Mellanöstern att komma till kristenhetens huvudstad, Jerusalem.

-Alla kristna – utom vi – kan komma till Jerusalem, säger han med mera sorg än bitterhet i rösten. De heliga platserna i Jerusalem håller på att bli muséer mer än levande kyrkor när kristna, som funnits här sen Jesu tid inte får bruka dem. Visst är pilgrimer och turister från väst välkomna, men vi kristna palestinier bör också ha tillgång till dem. De kristna kan inte ens ha sina kyrkomöten i Jerusalem utan måste ha dem i Amman i Jordanien.


Foto: Kerstin Dahlberg.

I Nablus, liksom i Palestina i stort, utgör de kristna en liten minoritet (1) och i Nablus krymper antalet kristna, framför allt på grund av
utflyttning till andra städer och länder. De 700 som är kvar tillhör den anglikanska, romersk-katolska, grekiskkatolska eller grekiskortodoxa kyrkan. Övriga Nablus-bor är muslimer och det finns 60 moskéer i staden. Hur är då relationen till den muslimska grannen?

– Vi respekterar varandra och för vår församling är det mycket viktigt att leva i harmoni med muslimerna eftersom det är vi som är i minoritet, säger Fader Ibrahim, som är en hängiven ”brobyggare”. Nyss ordnade han ett möte mellan kristna deltagare och ett 30-tal imamer.

– I moskéerna måste de förklara att korsfarartiden är passé, att vårt mål inte är att omvända dem och att kristna inte per automatik är lierade med Israel och USA. På samma vis måste vi i våra kyrkor betona, att vi inte ska sammankoppla islam med Usama bin Laden.

Broar till muslimer likväl som till judar måste byggas och det ska vara broar av kärlek, som byggs i samarbete med Gud och det är ett brobygge som brådskar, enligt Fader Ibrahim. Men i förhållande till grannen Israel tror han inte på fredsförhandlingarnas ”breda väg” vars syfte han menar är att snabbt nå resultat, men kanske därmed leder till en föga hållbar lösning. Hans vision är en stat för alla, palestinier och israeler, på jämlika villkor. Då skulle också de israeliska bosättningarna kunna vara kvar. Det är ingen lättköpt lösning, snarare ”den smala vägen”, men Ibrahim tror att den är möjlig och att den skulle leda till en mera hållbar fred.

//Kerstin Dahlberg

1) 1-2 % av befolkningen

Disclaimer: Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig; (kmdahlberg0705@yahoo.se), och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja (joanna.lilja@skr.org) eller Johanna Wassholm (johanna.wassholm@skr.org).

Det här inlägget postades i Kerstin Dahlberg. Bokmärk permalänken.