Foto: Yvonne Fredriksson

Nahal Mehrnoush som gör sin verksamhetsförlagda utbildning hos PGS i Jerusalem berättar om sitt första möte med Israel och Palestina:

Jag önskar att fler visste..

För drygt två veckor sedan kom jag tillsammans med fyra andra tjejer från högskolan i Jönköping till Israel/Palestina för att göra vår verksamhetsförlagda utbildning. Då trodde jag att jag visste mycket om konflikten och att tiden här inte skulle bli någon större utmaning. Då kände jag inte till känslan av att stå bredvid höga murar och hållas instängd. Då kände jag inte till känslan att stå i checkpoints varje dag. Jag visste inte om känslan av att dagligen se förtryck och känna hopplöshet. Då visste jag inte vilken utmaning och frustration tiden här skulle bli. Men nu efter två veckor, vet jag.

Konflikten i mellanöstern hör man mycket om hemma i Sverige. Världens längsta och kanske viktigaste konflikt men bilden av vardagen i konfliktens centrum var något jag varken hade kunskap om eller kunde tänka mig. Den mediebild jag hade med mig från Sverige var inte den jag fick se här.

När vi först landade på flygplatsen Ben Gurion, Tel Aviv, en eftermiddag för två veckor sen var vi helt fascinerade av den moderna flygplats vi befann oss på. Vi var fascinerade av den gröna natur och de moderna, fina, rena gator vi åkte på. En av tjejerna sa ”är det bara jag som är förvånad av hur grönt och rent det är här?”. Hon var inte ensam om förvåningen, alla höll vi med. Bilden vi hade av Israel/Palestina var en helt annan. Det vi skulle upptäcka senare under vår tid var att det finns många fina delar här, de israeliska delarna. De palestinska var däremot i allmänhet något helt annat, långt ifrån det moderna, rika Israel.

Israel och Palestina ligger in i varandra. Palestina består av Gazaremsan och Västbanken som ligger skilda från varandra. Gaza har sitt eget styre med Hamas men är under fortsatt israelisk ockupation. Västbanken är också ockuperat av Israel men styrs via Palestinska myndigheten PA. Jerusalem (som enligt israelerna räknas till Israel) är ett område på Västbanken (Östra Jerusalem) med många palestinier. De palestinier som lever där måste ha israeliska ID kort (uppehållstillstånd). De som har detta har rätt att åka in och ut ur Västbanken och Jerusalem, genom checkpoints. Checkpoints låter smidigt kanske du tänker men jag vill berätta att smidigt är något som jag hittills inte har mött på, vare sig i checkpoints eller på andra platser där israeliska soldater möter civila palestinier.

I och med att min verksamhetsförlagda utbildning ligger på Västbanken, Ramallah, och vårt boende under tiden här ligger i Jerusalem åker jag dagligen från ett land till ett annat. Jag åker mellan ett u-land som lever på bistånd och ett högteknologiskt rikt land. Kontrasterna är enorma och det känns som två olika världar, men samtidigt är det ända som skiljer dem åt en mur. En mur som ska ge israelerna trygghet och säkerhet, en mur som håller det palestinska folket splittrat. En mur som gör konflikten mellan israeler och palestinier än mer djup.

Foto: Yvonne Fredriksson

I dag bor det cirka fyra miljoner palestinier kvar i Palestina/Israel. 10 miljoner bor utanför i grannländer som Libanon, Jordanien, Syrien och andra länder som USA. I Sverige bor det dryga 40 000 palestinier. Siffrorna ger en känsla av hur situationen är för palestinier här då enormt många fler av landets befolkning lever som flyktingar eller medborgare i andra länder än det egna. Även inom landet lever stora delar av befolkningen som interna flyktingar. (UD)

Skräck är en känsla jag aldrig känt så mycket som i och kring Jerusalem och övriga Israeliskkontrollerade Västbanken. Soldater, poliser, pistoler och k-pist ser man överallt. Det sägs att de ska göra området säkert men det känns snarare hotfullt och skräckinjagande. Säkerhet är viktigt men var går gränsen mellan säkerhet och maktutövande? Checkpointsen är den plats där jag känner den största skräcken. Soldater riktar sina vapen mot mig och jag blir rädd varje gång. De är nonchalanta eller otrevliga, ibland elaka. De kommer antagligen inte göra mig nått men känslan som sprider sig inom mig är hemsk. Ingen vågar säga nått om sättet de blir behandlade, vare sig jag eller de palestinier som står med mig i kön. Risken är för stor, risken att bli av med Västbanks ID kortet. Detta skulle innebära att de inte får komma in i Jerusalem för att arbeta, gå till skolan eller besöka sjukhusen. Känslan som sprider sig inom mig är vardagsmat för palestinierna här. Jag kan inte låta bli att fråga mig hur de klara av det?

Jag märker att jag pratar på om mycket olika saker men det är också det man hela tiden stöter på här men det gemensamma är att allt kopplas till konflikten. Det är massor som är så som jag inte hade önskat att det skulle vara. Människor lider! Andra vet inte om vad som händer. Vissa vill ha sin rätt, andra vill ha mer mark. Komplexiteten av konflikten är enorm. Jag är inte rätt person att avgöra vilka som har rätt till vad men det jag ser och tycker mig kunna uttrycka mig om är att alla människor förtjänar att behandlas med värdighet, oavsett nationalitet eller religion. Sorgligt nog är min erfarenhet hittills att det är långt ifrån verkligheten här.

Utmaningen för mig att vara här och frustrationen över situationen är något jag behöver känna i två månader, sen åker jag hem igen till mitt trygga liv i Sverige men hur är det för de människor som lever här? De människor som inte bara är här en kort stund utan som lever i en vardag full av hopplöshet och frustration? Vem hjälper dem och hur länge orkar de stå ut? Jag kan nu säga att jag känner igen alla de känslor som jag tidigare var ovetandes om och det är känslor jag önskar ingen skulle behöva känna.

/Nahal Mehrnoush