Minnen från ett palestinskt flyktingläger i Libanon

Volontärer som jobbar eller har jobbat med PGS i de palestinska flyktinglägren i Libanon under de senaste 30 åren, har många minnen med sig från den tiden. För många av oss innebar det en första kontakt med en annan verklighet och utmaningen att anpassa sig till denna. En process för att förstå kulturella och sociala skillnader och acceptera dem som en normalitet, fast annorlunda. Enorm gästvänlighet, kaffe och te, missförstånd, ett utbyte av erfarenheter med palestinska kollegor osv.

Sådana erfarenheter innebär ett progressivt närmande mellan svenskar och palestinier, möten som bryter den första lite exotiska stereotypen av den andre för att sedan ingå ett nära och mer personligt förhållande, mellan två jämlikar, baserat på ömsesidig solidaritet och vänskap. Båda blir taleperson för den andres samhälle och vi lär oss att se denna nya verklighet med den andres ögon. Det är en erfarenhet full av minnen.

En av PGS volontärer som beslutat sig för att dra sig tillbaka från frontposition efter mer än 20 års engagemang i regionen, har mängder av minnen att välja mellan och dela med sig av. De flesta minnena är goda, men ett fåtal också ledsamma, sådant man vill glömma. Så annorlunda är dessa souvenirer, minnena, jämfört med palestiniernas moderna historia där ledsamma händelser överskuggar de glada.

Vår senaste resa till de palestinska flyktinglägren i norra Libanon åskådliggör emellertid fina och motståndskraftiga minnen, vilka för ett tag övervinner de mer smärtsamma.

En ung tjej med en funktionsnedsättning sedan födseln, född i ett flyktingläger på ett sjukhus där personalen inte kan ge samma vård som våra sjukhus i väst, kommer med ett leende ihåg första mötet med det ”svenska teamet” av volontärer. Ett möte som innebar ett försök till att bidra med nya möjligheter för denna tjej, genom rehabilitering och stöd till integrering. Idag påminner den välutrustade kliniken i Beddawi Camp henne om tiden som liten flicka.

En palestinsk läkare hamnade i ett flyktingläger i Libanon efter decennier av exodus med sin familj från en by i Palestina. Tvingades att fly till Gaza och vidare till Egypten, utvisades till Jordanien och sen åter till Egypten för att sedan blir förpassad till Syrien och sen till Libanon. Svåra minnen som han delar med många palestinier. Utan ID-kort eller officiella handlingar är han ”illegal”, vilket omöjliggjort en specialisering inom internmedicin vilket varit hans dröm. Som papperslös flykting i Libanon finns få möjligheter att förverkliga drömmar. Hans generositet inom rehabiliteringsprogrammets första år har dock gett honom en icke officiell specialisering och respekt från människorna i lägret.

En äldre palestinsk kvinna som fått diagnosen Alzheimer bor i den labyrint som flyktinglägren utgör i Libanon, kan inte längre komma ihåg vad som hände igår, men berättar om minnen av den vördnad och solidaritet hon mötte för många år sedan när svenska volontärer besökte henne i lägret. I hennes situation är det omöjligt att inte förirra sig i de smala gatorna i lägret men hon kommer fortfarande ihåg sina första år i Akka, nära havet före 1948. ”När ska du köra mig till Akka” frågar hon sin dotter. ”Du kan lämna mig vid Nabatiyeh och därifrån tar jag bussen säger hon, för du hittar väl inte”

Alfonso Lozano Basanta

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.