Vid den här tiden för 65 år sedan, i början av maj 1948, föreföll situationen närmast hopplös i Palestina. Delningsplanen hade kollapsat, dels eftersom araberna hade sagt nej till den, dels eftersom sionisterna själva ständigt bröt mot den. De hade ju erövrat territorium utöver vad delningsplanen medgav, och dessutom fördrivit stora delar av den palestinska befolkningen. Försök att uppnå vapenvila hade misslyckats. Planer på att ställa Palestina under FN-förvalning hade också misslyckats, trots både amerikanskt och arabiskt stöd. Britterna, som var formellt ansvariga, ville bara åka hem – det brittiska mandatet skulle ju upphöra om bara en vecka. 

De kringliggande arabländerna hade fått ta emot våg efter våg av palestinska flyktingar, vilket var en stor belastning för dessa fattiga och instabila länder. Deras ledare trodde nu att en militär intervention från deras sida skulle hjälpa. Men de skulle inte ingripa förrän det brittiska mandatet verkligen gått ut.

 Henrik Carlborg, ledamot av PGS förbundsstyrelse