Palestinagrupperna i Sverige

Följande inlägg är ett resebrev från Västbanken, skrivet av Jonas Ström, som för närvarande är i Palestina som ekumenisk följeslagare.

Det är mitten av oktober och Palestina förbereder sig för årets olivskörd. Alla dessa olivträd som likt ett nervsystem slingrar sig genom det bergiga Palestina och formar det vackra steniga landskapet, skall nu plockas på några få veckor. Olivträden och dess oliver som först av allt är basen i en livsviktig inkomstkälla för en stor del av befolkningen har också en symbolisk betydelse, de har under historiens gång blivit en del av den kulturella identiteten för palestinierna. Man lever av oliverna, man äter dem, man använder oljan till matlagning och för tillverkning av tvål, man plockar dem med sin familj och sina vänner. Att plocka oliver är, lär jag mig senare, mer än ett arbete, det är en social händelse, ett hårt arbete i formen av en familjeutflykt med sina nära och kära. Nabeeh Aldeeb, ägare till hundratals olivträd precis söder om Yanoun på nordöstra Västbanken, uttrycker det på sitt sätt: ”Ett olivträd är som ett barn, det behöver vård varje dag”.

Kanske är det Nabeehs knaggliga engelska som gör att jag uppfattar det han säger som lite väl melodramatiskt, kanske är det bara helt sant. I vilket fall kan han inte längre gå till alla sina träd varje dag. Han kan inte vårda dem som han vill, inte plöja marken mellan träden eller klippa bort de små skotten. Han kan inte göra det som alltid gjorts och skulle behöva göras för att få de bästa och flesta oliverna. För att få tillgång till alla de träd som ligger nära en bosättning behövs idag tillstånd från israeliska militären. Och det ges endast vid skördetiden. Runt Yanoun fick man i år tillstånd för fyra dagar. Alla säger att det inte räcker, men det är likväl det man får.

Vi träffar Rashid, Yanouns borgmästare, tidigt på morgonen. Hans fru Wafa bjuder oss på sött te, det te man som svensk från början kan ha svårt för men som man efter några veckor blivit beroende av och lärt sig att älska. Vi dricker samtidigt som vi småpratar om skörden som börjar på allvar idag, den första dagen med tillstånd att gå till det område där en stor del av byns olivträd ligger. Man märker på Rashid att han är uppspelt, han kliar sig i skägget och skrattar och ser orolig ut om vartannat. Det skall såklart bli kul att för en gångs skull få åka till sin åkermark samtidigt som det är frustrerande att bara kunna åka dit en gång om året och då endast i sällskap av den israeliska armén. Dessutom vet Rashid av erfarenhet att dessa veckor alltid är stökiga med mycket konfrontationer och inte sällan våldsamma sammandrabbningar.

Vi åker ner till det som blivit något av den förbjudna dalen nedanför byn, där man aldrig annars får vara. En plats vi spanat ut över så många gånger men aldrig fått gå ner till. I fyra dagar skall nu den israeliska arméns närvaro garantera bybornas säkerhet. På fyra dagar skall allt hinnas med, och på fyra dagar skall en stor del av den årliga inkomsten inbringas.

Tre olivplockare i Yanoun. Foto: Jonas Ström

Det går snabbt att komma in i olivskördens rytm och känsla, det relativt tunga och svettiga arbetet kombineras med mycket skämt och skratt, god mat och konstant diskuterande. Äldre kvinnor klättrar vigt högt upp i olivträden, på marken dukas picknick upp med bröd och ost och barnen leker tafatt mellan träden. Det smattrar behagfullt av oliverna som faller ner på presenningarna under träden. Man får snabbt en känsla för vad som gör en olivskörd så speciell. Speciell på flera sätt.

För runt oss cirkulerar nervöst israeliska arméfordon, polisjeepar och bosättarpickups. Kontrasten är slående, kanske är en bra liknelse att försöka föreställa sig en pittoresk familjepicknick på ett militärt skjutfält. Ibland stannar ett av fordonen till, ropar på någon, kollar deras ID‐kort eller ber dem att lämna en del av området. Vi som inte är palestinier blir oftast lämnade ifred men även vi får svara på frågor. Vad gör ni här, var bor ni, eller bara: vad har ni här att göra? Vi svarar diplomatiskt att vi bara vill hjälpa till med olivskörden. Det räcker oftast, men inte till slut. Först är vi tvungna att lämna den delen av dalen där de flesta olivträden finns, också det område som råkar vara närmast bosättningen. Alltså där vi behövs som mest. Vi fortsätter att plocka. Efter lunch kommer en beväpnad bosättare i sällskap med några soldater fram till oss och vi blir beordrade att lämna området. Den beväpnade bosättaren är upprörd, han gestikulerar yvigt och pratar högt. De palestinska familjerna blir tvingade att flytta sig några hundra meter bort, fast de inte plockat klart, och fast de har tillstånd av den israeliska militären att få göra det. Tillståndet är plötsligt inget värt. Tillståndet som berättigade dem att fyra dagar om året få tillgång till sina olivträd har helt plötsligt inget värde.

Frågan är vad som är mest absurt: att en enda civil israelisk man kan bestämma hur den israeliska militären skall göra sitt jobb eller det faktum att det tillstånd som utfärdats av den israeliska militären plötsligt inte gäller, för att den israeliska militären säger det, helt utan orsak. Och kanske är det just absurditeter som dessa som bäst definierar Israels miltärockupation av det palestinska området. En palestinier är alltid en militärorder från att inte veta vad som gäller.

/Jonas Ström

Disclaimer:Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig: jonas.strom@gmail.com och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja (joanna.lilja@skr.org) eller Johanna Wassholm (johanna.wassholm@skr.org). www.eappi.org

Följande inlägg är ett resebrev, skrivet av Jonas Ström, som för närvarande är i Palestina som ekumenisk följeslagare.

”Tyvärr finns det inga bra kartor över landet Israel”. Först tror jag i min enfald att han menar att det rent tekniskt inte finns några bra kartor över Israel; att tryckeriet inte klarar av det eller att utgåvorna är slut eller att lantmäteriet inte gjort ett bra jobb. Sen inser jag att han menar att det inte finns några kartor över Israel. Staten Israel har inga definierade gränser. Ändå står han framför mig och visar en karta som inte är ”bra”. På kartan, som täcker hela Israel och det ockuperade palestinska området inklusive de annekterade Golanhöjderna, finns endast områdena Galiléen, Samarien och Judéen utmärkta.

Möt Bob Lang. En plirig småknubbig man i 60‐årsåldern med små kopparfärgade glasögon. Hjälpsam och trevlig, med en intresserad och intensiv blick. Jag och mina följeslagarkollegor möter honom i egenskap av talesman för Efrat, en israelisk bosättning med niotusen invånare precis utanför Betlehems stadsgränser. Vi satte oss
alla en septemberförmiddag i en chartrad turistbuss och åkte söderut på en nybyggd israelisk motorväg från Jerusalem rakt igenom det ockuperade Västbanken. Jag antar att vi alla satte oss i den bekväma bussen i hopp om att skapa förståelse, i alla fall jag gjorde det. Och jag såg verkligen fram emot detta för jag minns hur gärna jag verkligen ville förstå. Sällan har jag haft ett sådant sug efter förståelse, som efter sex veckor i Palestina och Israel. Jag bänkade mig i den nybyggda synagogans samlingslokaler redo att göra just detta: förstå. Det var egentligen det enda jag ville.

Och Bob Lang försökte verkligen. Ge sin bild, förmedla sin syn på verkligheten, beskriva vad han tyckte var rätt och riktigt. Han visade kartor, beskrev sitt folks lidande,
historiskt och nutida, och han talade om att murar inte skapar vänner och att samarbete är enda vägen mot en fredlig samexistens. Bob tog tid på sig att förklara hur svårt det är att leva i en fientlig omgivning, och hur frustrerande det är att inte kunna känna sig säker. Jag försökte verkligen jag också, jag gjorde verkligen mitt bästa. Jag ville ju så gärna förstå. Men när kartorna Bob viftade med endast hade rum för förbibliska namn, när Bobs lösning på konflikten var en enstatslösning som hette Israel med samma judiska karaktär som idag, när Bob upprepande gånger säger att den israeliska armén är den mest moraliska i världen, då biter jag mig i läppen. Någonstans på vägen tar min energi att förstå slut. Eller så är det precis tvärtom: Bob fick mig verkligen att förstå varför konflikten vägrar att försvinna, hans obevekliga envishet och vägran att lyssna på våra alternativ avslöjar en hel del. Men att acceptera, det kan jag inte.

Bob Lang visar sin karta över Israel. Foto: Jonas Ström.

Nästa morgon rullar samma buss med samma lass följeslagare ner mot Sderot inne i Israel, bara någon kilometer från gränsen till Gaza. Denna sömniga lilla stad med drygt
tjugotusen invånare och en sliten stadskärna som blivit världskänd för det tragiska faktum att staden är måltavla för de raketer, oftast hemmagjorda, som skickas in i Israel från Gaza. Staden har på grund av detta blivit en symbol över hela världen för det till synes meningslösa lidande den israeliska civilbefolkningen får utstå. Vi träffar Eric Yellin, en avslappnad gråhårig man i 40‐årsåldern med slitna jeans och rufsig frisyr. Han jobbar med The Other Voice, en organisation som försöker skapa kommunikation mellan folket i Sderot och folket i Gaza, en organisation som skapats av människor som förstår att fortsatta bombningar, åt båda hållen, bara leder till mer lidande och mer hat. Eric beskriver hur raketskjutningarna har påverkat invånarnas liv, hur mycket lidande, skadegörelse och död det skapat de senaste åren. Hur man alltid, men speciellt när man är ute och går med de små barnen, tänker: Var skall vi gömma oss om larmet går, vart hinner vi springa på 20 sekunder? Erics berättelser gör ett starkt intryck på mig, han pratar lugnt och metodiskt om hur raketer landar i trädgårdar och vardagsrum, hur alla hus har byggt sina egna skyddsrum och hur man alltid är på sin vakt, för man kan aldrig veta. Närsomhelst, varsomhelst kan det smälla. Men det starkaste intrycket är ett annat, av en annan karaktär och ännu mer fascinerande. För Eric har styrkan att förstå, han ser igenom allt lidande och all tragik, han inser att lösningen måste innehålla en förståelse, även om man inte accepterar. För om man bor i en stad där en raket plötsligt kan falla ner från himlen, och ändå försöker klura ut varför utan att hata och utan att vilja svara med samma mynt, då har man kommit en bra bit på vägen.

Den visdomen tar jag med mig när vi rullar ut ur Sderot, och samtidigt undrar jag varför inte fler försöker visa samma förståelse. För det betyder inte att man accepterar.

/Jonas Ström

Disclaimer:
Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig: jonas.strom@gmail.com och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja (joanna.lilja@skr.org) eller Johanna Wassholm (johanna.wassholm@skr.org). www.eappi.org