Palestinagrupperna i Sverige

Sitter nu och summerar mina intryck efter ännu en händelserik dag. Är jätte trött, men skall ändå försöka skriva några rader..
 

Solen har skinit hela dagen i dag – den kan inte den israeliska regeringen eller militären ta bort över de palestinska områdena, även om de genom muren lyckas stänga den ute på många håll. Det är så det känns, som att de skulle göra det om de bara kunde.
 

Vi började dagen med ett möte på UNDP/PAPP i Jerusalem. United Nations Development Programme/Programme of Assistance to the Palestinian People. Där pratade vi med Rima Abu Middaln som arbetar med infrastrukturfrågor. Hon är själv från Gaza, så vi talade mycket om den svåra situationen där efter israels offensiv i somras när de bombade sönder stora delar av infrastrukturen, bland annat ett viktigt elverk. Det har bland annat påverkat vattenförsörjningen som sedan dess skötts av välgörenhetsorganisationer och FN som distribuerat vatten i tankar. FN har gjort en rapport om förstörelsen i Gaza, den finns här:
http://www.undp.ps/en/newsroom/publications/pdf/other/Damages%20in%20Gazafinal.pdf
 

Sedan åkte vi till Ramallah för ett möte med en stor NGO som heter Parc, Palestinian Agricultural Relief Committé, som jobbar med fantastiska miljö och småjordbruksprojekt, bland annat med återplanering av träd som rivits upp av israeliska militären för att göra plats för muren, för att få fri uppsikt över ett område eller för att bygga bosättarvägar. Sammanlagt har Israel dragit upp ungefär 3 miljoner palestinska träd. I Gaza finns det nästan inga träd alls kvar. Palestinagrupperna har genom 90-kontot gett enstaka stöd till Parc och då till just trädprojektet.
 

På eftermiddagen hade vi inget möte inbokat, så vi kunde vandra runt i Ramallah, äta god mat och dricka kaffe. Kaffekonsumtionen ökar med säkert 300 % här, jämfört med hemma – och då är den ändå inte särskilt låg hemma. Det är så himla gott med arabiskt kaffe med kardemummasmak och lite socker.. beroendet går snabbt att arbeta upp, två dagar faktiskt. Likaså med hommous, falafel och taboule, det är gudomligt gott och som vegan är det fantastisk mat!
 

Största chocken i dag var när jag kom till den checkpoint som är innan Ramallah, Qalandia. Nu är det så tydligt att det är en ny gräns Israel har skapat, precis som i Betlehem. Det är Västbanken på båda sidor, men genom muren och denna gigantiska gränskontroll har man dödat området mellan vägspärren och Jerusalem. Husen gapar tomma, fast de nästan är gratis. Det är ett förskräckligt område nu. Första gången jag besökte Palestina 2001, var Qalandia-checkpoint ett litet ruckel men med massor av tungt beväpnade soldater som höll ordning på leden, då hade muren ännu inte börjat byggas. Sedan dess har Israel byggt muren mitt i det som tidigare var huvudgatan, och rucklet har ersatts av en gigantiskt terminal med grindar, stängsel och röntgenapparater. Nu ser man inga soldater längre, man bara hör dem skrika i högtalare – på hebreiska. Palestinierna framför oss fick gå flera gånger genom metalldetektorn som pep, tills de tagit av sig skärp, smycken, skor etc. När det pep om mig så var jag beredd att gå igenom samma procedur, men det var tydligen inte intressant för när de såg mitt svenska pass så visade de att jag skulle gå trots detektorns utslag.
 

Framför oss var också en mamma med sina två barn, den ena bara något år sovandes i famnen och den andra en liten pojke på högst sex år. När de skulle passera snurr-dörren (sådana som brukar vara till idrottsplatser) lät mamman pojken gå före, men när han var igenom låstes den och lampan slog om till rött. Det var inte så lång stund, men det var otroligt förnedrande och det skar i hjärtat att se ansiktsuttrycket på den lilla pojken som för några minuter hade en järngrind mellan sig och sin mamma och tvingades stå ensam framför en glasruta där två soldater med stora automatvapen tittade på honom. En odramatisk händelse i jämförelse med vad de palestinska barnen tvingas uppleva på grund av ockupationen, men det är just detta vardagsförtryck som slår mot dig när du kommer ner hit. Hundratals små händelser som biter sig fast i minnet.
 

På väg hem ringer vår vän och chaufför Taha och berättar att Israel har rivit ett flerfamiljhus där han bor i Silwan (nära Jerusalem), en stor Caterpiller bulldozer mejade ner huset när den palestinska familjen gråtande såg på. Vi skall dit och ta bilder i morgon.
I morgon skall vi också till Bir Zeit universitetet och sedan har vi möte med en man inom palestinska myndigheten som ansvarar för miljöfrågor. Det skall bli spännande. Ser också fram emot torsdagen då vi skall möta en israelisk organisation som heter Israeli Committe against house demolitions och sedan till PGS projekt i flyktinglägret Askar Camp.
Nu skall jag sova. God natt.
Anna Wester

Den gigantiska checkpointen utanför Ramallah. Foto: Anna Wester 16/1 2007

Vi besökte en barnfamilj i Beit Sahour som är helt omringade av stängslet. Överallt hänger stora röda skyltar där det står att du riskerar livet om du rör stängslet. Så vem vill spela fotboll där? För att besöka grannens hus som bara är några meter bredvid, måste de köra flera kilometer. Foto: Anna Wester 15/1 2007

Som ett led i Palestinagruppernas projekt NGO-observatörer med mänskliga rättigheter i fokus är jag nu på Västbanken tillsammans med Lena Ericsson som är miljöinspektör i Sundsvall. Det är ett projekt (som vi skrivit om tidigare på bloggen) där PGS åker till Västbanken/Gaza, Jerusalem och Israel med grupper eller personer som får studera situationen utifrån sitt expertisområde. Projektet får stöd av Folke Bernadotte akademin. Så vi har tema miljö för vår resa – vi skall lära om ockupationens påverkan på miljön och möta organisationer och människor som trots den svåra situationen, är hängivna arbetet för en bättre miljö. Lena kommer sedan att skriva artiklar och hålla föredrag för kollegor om situationen, och kanske blir det några intressanta samarbeten.Vi landade i Tel Aviv i går efter en lång resdag. Jag hade laddat för att bli utfrågad på Ben Gurion flygplatsen, det har jag blivit när jag rest tidigare. Men det var bara några frågor och sedan fick vi passera. Skönt!

I dag har vi varit i Betlehem hela dagen. På bara något år har de ringat in hela staden med sina murar, den är överallt och man blir alldeles snurrig, som att röra sig i en gigantisk labyrint. Det är så sorgligt att se hur staden har dött, en stad som borde blomstra av turism, då den är så viktig för många människor i världen med sina heliga och historiska platser. Över allt ser man igenbommade affärer och stängda restauranger. Några affärer och matställen har blivit inträngda som i ett hörn av muren och tvingas stänga därför, vem vill sitta på en servering med en åtta meter hög betongmur en halv meter från bordet. Andra har fått stänga på grund av den uteblivna turismen. Födelsekyrkan var nästan tom och torget utanför är nästan ödsligt eftersom det är byggt för att massor av turistbussar skall kunna stå där. Jag tror att många kristna skulle bli chockade om de såg hur det ser ut i Jesus födelsestad i dag.

Första besöket var hos en organisation som heter Arij, en NGO som tar ett stort ansvar för miljöfrågorna på de palestinska områdena. Som med så mycket annat här, får de handskas med frågor som egentligen skulle ligga på en regerings ansvar. Efter Oslo-avtalet när många trodde och hoppades på fred inrättades en miljömyndighet och kring 1997 togs det fram en mycket ambitiös skiss på miljölagstiftning som bland annat Arij var med och arbetade fram. Den dog tyvärr med fredsprocessen och Dr Isaak som var en av dem som jobbade hårt med detta skakade på huvudet ”we had a dream, but the occupation destroyed it”. Nu har de ett nytt förslag som de snart skall publicera, ett dokument på 400 sidor som tar upp miljöproblemen i stort och smått.

Vi träffade även en organisation som heter Palestinian Wild Life Society som arbetar med att bevara vilda djur och växter i Palestina. Men även med miljöfrågor i allmänhet. En liten organisation, men med några få eldsjälar så gör de ett jättejobb. Mycket handlar om att göra människor medvetna om vad de kan göra lokalt för att skydda miljön, samt att bistå universitetsstudenter med information och fakta.

Ockupationens påverkan på miljön är gigantisk, dels handlar det ju om tillgången på rent vatten, som att Israel kontrollerar 80 % av palestiniernas grundvatten. Men också hur bosättningarna och muren förstör naturen. Vi fick följa med dem och se på bosättningen Har Hooma som expanderat till och från sedan 1995 – även nu bygger de för fullt. Där var tidigare Betlehems andningshål, med en liten (ur svenskt perspektiv) men viktig skog. Nu har djuren jagats därifrån och flera arter är utdöda, liksom växter som fanns där.

Vi besökte även en familj som är totalt omgiven av stängsel med stora skyltar där det står att man riskerar livet om man rör stängslet. Det gick liksom runt hela huset, så om de skulle besöka sin granne som de lätt kunde prata med, eftersom det bara var några meter mellan, så måste de köra flera kilometer. Det var en helt absurd syn. Från deras tak såg man hur två andra hus var helt instängda mellan muren och en bosättning, så de kan inte ta sig någonstans. Barnen har inte varit i skolan på hela terminen – de är fast i ingenmansland.

Palestina är fullt med sådana historier och tillsammans bildar de en katastrof.

Vi åt en supergod falafell i solen utanför Fredscentret i Betlehem. Det blir mycket känslor när man är här, alla kontraster och allt som är så overkligt och obegripligt. Och det otäckaste, den israeliska militärens godtycklighet. Man vet aldrig vad som gäller. Som en kvinna vi mötte på bussen mellan Betlehem och Jerusalem sa: – Vi är jättelyckliga, vi har fått tillstånd att åka till Jerusalem hur mycket vi vill under en månad, det händer aldrig! Hon visade tillståndet – ”det här är speciellt, vi brukar bara få tillstånd vid speciella tillfällen – nu kan jag åka flera gånger för att besöka olika kyrkor med mina barn.”

God natt
/Anna Wester

Palestinagrupperna i Sverige
anna.wester@comhem.se2007-jan-15 @ 22:12:16