Valstämning i Gaza

Vi funderade länge innan vi bestämde oss för att åka till Gaza. Många internationella organisationer har tagit hem sin personal därifrån på grund av senaste tidens oroligheter. Vi bestämde oss efter att ha pratat med palestinska vänner och svenskar som är där. Alla vi mötte var jätteglada för att vi kommit dit. Många Gazabor känner sig isolerade och övergivna.

När omvärldens medier rapporterade om att Gaza nu var befriat, inledde Israel omedelbart systematiska ljudbombningar över Gaza som inte kan förklaras på annat sätt än som en maktdemonstration. Vi har jobbat länge med att få tillstånd att resa in i Gaza. Det är ju ganska många från PGS som reser, så vi har fått viss rutin på att faxa in rätt papper och med hjälp från samarbetspartners i Palestina och Israel brukar vi få tillstånd att resa in, vi blir ”kordinerade” som det heter. Men det är ändå soldaternas dagsform som avgör.

I dag var vi tidigt i checkpointen tillsammans med ett par journalister, och efter någon halvtimme fick vi besked att vi fick ge oss in i den gigantiska tunneln som leder till Gaza. Man ser en och annan soldat, men de flesta order ges på hebreiska genom högtalare, så man blir ganska snurrig.  Vi blev hämtade av en chaufför som tog oss till Gaza Mental Health projekt, som är ett av de stora projekten som PGS stöder. Huvudvägen hade blivit bombad av F16 plan för två veckor sedan så det var stora kratrar i marken, vilket gjorde att vi fick köra en lång omväg. Överallt, på hus, bilar, åsnekärror och affärer hänger flaggor av olika kulörer. Röda för PFLP, Gröna för Hamas, Gula för Fatah och svarta för Jihad och affischer över de många kandidaterna. Bilar kör omkring med musik och valtalare med megafoner. Det var en härlig valstämning.  Väl framme på Gaza Mental Health project träffade vi Marwan och Heba som förberett det praktiska kring vårt besök i Gaza. Dr Ahmed Abu Jawahina och Huaan El Nounou berättade om projektet och om situationen för barnen i Gaza.

Ulrika från Stockholms Fria Tidning och Catrin Ormestad som också är frilansjournalist skrev så pennorna glödde. Det är fasansfulla berättelser om hur barn far illa av ockuptionen. 92 % av alla barn har varit med om traumatiska upplevelser kopplade till ockupationen. . .. De gör ett imponerande jobb på GCMHP och de drar sig inte för att tala om sådant som är Tabu i Samhället, till exempel driver de kravet på att det skall bli kriminellt att slå sin hustru.  

Efter en god lunch gav vi oss ut på sightsing. Vi fick bland annat tillfälle att besöka en av de tömda bosättningarna. Det är nästan chockerande hur stor den var. Alla hus var rivna, men växthusen var kvarlämnade och där har man nu börjat odla alla möjliga grönsaker. Trots den svåra situationen i Gaza är det ändå positivt att palestinierna har fått tillbaka sin mark där. Det gör att framkomligheten är lättare och att det är mindre farligt för människorna som bor runt omkring. Det är svårt att förstå hur människor har kunnat leva där på de stora bördiga områdena, med 1,3 miljoner palestinier runt omkring sig som saknar allt.

Vi kände oss inte alls rädda inne i Gaza, tvärtom. Rädslan kom när vi blev ”fast” i den israeliska checkpointen på tillbakavägen. Vi blev stående i en av de många boskapsfållorna, utan att få någon förklaring. Vi hörde arga och upprörda palestinier på andra sidan som tillslut blev utsläppta några i taget. Vi fick till slut veta att det var palestinier med arbetstillstånd i Israel (alla över 40 år) som inte blivit vare sig utsläppta eller tillbakavisade sedna klockan tre på morgonen, nu var klockan halv fem. Flera ramlade i hop av trycket när de väl skulle släppas ut, de hade ju inte ätit på hela dagen. Vi blev stående i tre och en halvtimme innan vi fick börja säkerhetskontrollerna en och en. Vi fick ta av oss alla smycken, skärp, skor, jackor… och lägga dem i en röntgenapparat. Så fick man kliva in i en ny apparat som såg ut som en glashiss. Där fick man stå med benen brett i sär och armarna över huvudet samtidigt som något scannade hela kroppen och tog foton. Som en stor saftblandare. Det var en otroligt kränkande känsla att stå där. Ja, sedan var det några kontroller till innan vi äntligen, nästan fyra timmar försenade kunde få sätta oss i bilen och åka hem till Östra Jerusalem.

I morgon skall vi träffa Svenska konsulatet och åka till Nablus för att prata med Anders Gustavsson som pluggar arkitektur på universitetet där, och som även skall vara valobservatör.  

Anna Wester

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.