Rubriken till detta inlägg är egentligen felaktig – jag tänker inte på något sätt forska i vem PM Nilsson är utöver det jag redan vet – att han är ledarskribent för Expressen. Rubriken anspelar på en ledare signerad PM Nilsson med rubriken ”Vem är Ulf Bjereld?” (Expressen, 2006-05-15, svar från Bjereld och ytterligare kommentarer från PM Nilsson 2006-05-16).

PM Nilsson ondgjorde sig där över att Bjereld kallats för ”Mellanösternexpert” i olika medier och kände sig manad att undersöka saken närmare. Det framkom att Bjereld, av allt att döma, är en utomordentlig professor i statsvetenskap. Enligt PM Nilssons mening har Bjereld dock publicerat för få böcker och artiklar om just Mellanöstern för att få kallas ”Mellanösternexpert”. PM Nilsson menar också att Bjerelds trovärdighet kan ifrågasättas av olika skäl, bland annat eftersom han har kritiserat det svenska militärsamarabetet med Israel utan att i samma artikel också kritisera samarbetet med andra länder i regionen (det spelade ingen roll att Bjereld kritiserat det militära samarbetet med Saudiarabien i en annan artikel). Faktum är att det, enligt PM Nilsson, räcker med att ”vara engagerad i Palestinafrågan” för att man skall framstå som partisk. Utöver detta innehöll PM Nilssons artikel några faktafel, som dock Ulf Bjereld rättade till. P

M Nilssons artikel visar upp en provkarta på en del av de metoder som används av Israels stödtrupper. Det första är ett fokus på person, inte på sak. I Ulf Bjerelds fall kan hans partiskhet sättas ifråga redan genom att han är engagerad i Palestinafrågan. Samtidigt så tycks han inte vara engagerad tillräckligt – han har ju skrivit för lite om just Mellanöstern för att få kallas ”Mellanösternexpert”. Det är också typiskt att Ulf Bjereld inte får kritisera Israel utan att först, i samma artikel, kritisera ett antal andra länder. Tydligen måste man först kritisera Saudiarabien, Iran, Irak, Syrien och kanske några till innan man – möjligen – får Licens Att Kritisera Israel. Sakfrågorna är ointressanta. Alla som är engagerade i någon politisk fråga har sannolikt sina personliga skäl. Vissa är intresserade av Mellanöstern därför att de är gifta med en palestinier eller en israel eller har palestinska eller israeliska vänner. Andra personer har andra skäl. Sådana frågor är dock inte så intressanta att de bör ägnas en hel ledarartikel. Det som återstår är – nu som alltid – sakfrågorna: Ockupationen, bosättningarna, muren. Och givetvis demokratin.

Om det inte vore för ockupationen skulle palestinierna ligga oerhört bra till för att grunda en stat som på många sätt skulle vara mer demokratisk än Israel, med högre valdeltagande och mindre diskriminering av minoriteter. Ockupationen – demokratins motsats och en form av diktatur – hindrar den utvecklingen. Borde inte debatten riktas in mer på t.ex. hur vi skapar demokrati i Palestina och mindre på vem Ulf Bjereld är? 

Henrik CarlborgVice ordförande, Palestinagrupperna i Sverige