Statsman eftelyses!

Har något gott kommit ut av de senaste veckornas händelser?

Det är svårt att vara optimistisk när så många har dödats, en humanitär katastrof hotar i Libanon, landets spirande demokrati och begynnande välstånd bokstavligen sprängts i bitar av Israel och vi inte ens kan skönja ett slut på kriget. Men kanske finns det ändå hopp.

Nu borde äntligen världssamfundet förstå att konflikterna i Mellanöstern inte kan lösas genom partiella, halvhjärtade ”fredsprocesser”, ”vägkartor” eller liknande. Sådana blygsamma insatser kan endast ge tillfällig lindring (på sin höjd). Deras syfte tycks dock huvudsakligen ha varit att ge politiska pluspoäng till sina upphovsmän, vars perspektiv inte sträcker sig längre än till nästa val.

Inte heller kan konflikterna lösas med våld. Om inte många libaneser och palestinier hatade Israel tidigare så lär de göra det nu, och i det hatet ligger grogrunden för framtida attacker på Israel. Som kommer att slå tillbaka tio-falt, och så fortsätter den onda cirkeln.

Konflikterna måste lösas diplomatiskt och genom ett helhetsgrepp. Israel måste lämna samtliga ockuperade territorier, såväl i Palestina som Syrien och Libanon. Illegala israeliska bosättningar skall utrymmas, liksom Muren skall avvecklas. För att Israel skall kunna känna sig säkert bör internationella styrkor placeras på tidigare ockuperade områden. Dessa styrkor måste ha mandat och resurser att verkligen hålla fred i områdena. Påtryckningar borde utövas på Israel så att de inte attackerar och sätter igång den onda cirkeln igen. Arabvärlden i stort skall sedan erkänna Israel i enlighet med Beirutinitiativet.

Ett omfattande bistånd bör ges till Palestina och Libanon. Så snart länderna har väl fungerande demokratiska system, står på egna ben ekonomiskt och har polis och militär som upprätthåller ordningen över hela territoriet, kan biståndet avskaffas och de fredsbevarande styrkorna åka hem. Detaljerna i en sådan fredsplan kan med fördel bygga på Genèveöverenskommelsen, i vilken ledande palestinska och israeliska förhandlare faktiskt lyckades hitta en lösning på konflikten, tyvärr utan officiellt mandat från sina politiska ledare.

Finns det någon modig politiker, någon verklig statsman med visioner och patos, som kan ta tag i det här? Finns det kanske någon svensk politiker som känner sig manad att återupprätta svensk utrikespolitiks skamfilade rykte?

Henrik Carlborg
Vice ordf. PGS
2006-jul-25 @ 15:48:02

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.