Går vi lite längre tillbaka ändras bilden. Enligt siffror från den israeliska människorättsorganisationen B?tselem, som citeras i en artikel på http://electronicintifada.net/v2/article5318.shtml, dödades 144 palestinier i Gaza mellan september 2005 och juni 2006, varav 29 barn. Under samma period dödades ingen israel som ett resultat av våld från Gaza. Hamas höll sin, mycket ensidiga, vapenvila.

När en grupp beväpnade palestinier attackerade en israelisk militär postering (ett militärt mål) och tillfångatog en soldat, blev det för mycket för Israel. Israel har nämligen en nolltolerans för egen del samtidigt som de kräver av palestinier och libaneser att de gladeligen skall acceptera att dödas och tillfångatas i hundratals. De regelbundna israeliska attackerna mot Gaza övergick till en fullskalig invasion.

Således framkommer en bild av ett större sammanhang. Vi har ett Israel som ockuperar, fördriver, bombar, lönnmördar och bedriver etnisk diskriminering. När de förtryckta vägrar acceptera och slår tillbaka, hur fåfängt motståndet än är, hur primitiva vapnen än är, då blir israelerna som galna och bombar allt som rör sig.

För att skapa fred räcker det inte med att säga till Hamas eller Hizbollah att sluta tillfångata israeliska soldater. Det blir inte fred för det. Ockupationen, fördrivningarna och den etniska diskrimineringen måste sluta, såväl på de ockuperade områdena som inom Israel. Annars blir det aldrig fred.

Apropå att angripa militära mål: Jag vet inte om Hizbollah har som mål att öka sin popularitet i västvärlden. Om det är det de vill kan det vara ett bra tips att rikta alla sina raketer mot militära israeliska mål i stället för städer och byar i norra Israel. Om man nu måste kriga alls, vill säga.