Missade möjligheter

När Hizbollah tillfångatog två israeliska soldater och dödade några andra var entusiasmen minst sagt dämpad från officiellt håll i arabvärlden. Saudiarabien och Jordanien var kritiska till Hizbollahs agerande. Libaneserna i gemen hade sannolikt inte bråttom att slungas in i ett krig som skulle kunna rasera allt som mödosamt byggts upp de senast 15 åren.

Israel hade i det läget kunnat välja att sälla sig till de kritiska arabiska röster som fanns, utan att använda våld. Det är förstås för mycket att tala om en enad front av Israel, Jordanien, Saudiarabien och Libanons folk å ena sidan, med Hizbollah å den andra. Men nog hade Hizbollah riskerat att bli isolerat, medan Israel hade plockat poäng för sin återhållsamhet.

Så blev det förstås inte. Israel använde ett massivt övervåld och Hizbollahs ställning har stärkts i såväl Libanon som arabvärlden i stort. En missad chans för Israels del, åtminstone om Israel verkligen vill ha en varaktig fred.

Ännu bättre hade dock varit om Israel redan år 2005 gjort som dess dåvarande säkerhetsrådgivare Giora Eiland föreslog efter Syriens tillbakadragande från Libanon. Israel skulle då ha släppt sina libanesiska fångar och lämnat Shebaagårdarna. Hizbollah skulle då ha förlorat de två viktigaste anledningarna för sitt motstånd mot Israel (se vidare Trying in vain to find a way out, The Economist, 5 augusti). Ytterligare en missad chans.

En möjlighet som ännu inte har prövats är det som Udi Sagai, tidigare israelisk general, föreslagit. Han menar att fred med Syrien är nyckeln till att hålla fred med Hizbollah. Israel borde därför börja förhandla med Syrien om Golanhöjderna (se vidare ovan nämnd artikel i The Economist). Så kommer det dock knappast att bli.

Varför har det i stället har blivit som det har blivit? Och varför blir det sannolikt inte heller blir några fredsförhandlingar med Syrien om Golanhöjderna? Den omedelbara anledningen till att Israel reagerade så häftigt på Hizbollahs tillfångatagande av ett par israeliska soldater tycks ha varit att Israels bombkampanj mot Libanon har varit planerad länge. Det enda som behövdes var en ursäkt (se vidare USA gav Israel grönt ljus, Aftonbladet 14/8, där det hänvisas till en artikel av Seymour Hersh i New Yorker).

Ännu djupare hittar vi det grundläggande problem som påpekats tidigare på denna blogg: Land. Eilands och Sagais förslag går ut på att Israel lämnar tillbaka land som Israel stulit från sina grannar, och det vill Israel inte göra. Israel måste begripa att det innebär att det då inte heller kommer att bli fred på den norra fronten, för dumma är de inte. Det i sin tur innebär att för Israel är land viktigare än fred.

Precis samma mekanism ser vi i Palestina. Israel svarade inte på palestiniernas utveckling mot demokrati, Hamas vapenvila eller på Hamas försiktiga acceptans av tvåstatslösningen. Flera chanser till dialog och fred gick förlorade. Liksom på den norra fronten är det viktigare för Israel att behålla stora delar palestinsk mark än att få fred.

Henrik Carlborg
Vice ordf. PGS
2006-aug-17 @ 08:51:23

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.