För en tid sedan (den 25 juli) påpekades på denna blogg att ‘konflikten i Mellanöstern inte kan lösas genom partiella, halvhjärtade ”fredsprocesser”, ”vägkartor” eller liknande. Sådana blygsamma insatser kan endast ge tillfällig lindring (på sin höjd).’ Det uttrycktes en förhoppning om att världens politiker också skulle ha förstått detta. Det påpekades att det nu är dags att arbeta seriöst för ett upphörande av all ockupation, en frigivning av krigsfångar och politiska fångar, ett demokratiskt Palestina med Jerusalem som huvudstad samt ett demokratiskt Libanon med kontroll över hela sitt territorium.
Liknande tankar har också tidningen The Economist givit uttryck för (Hold your breath, 26 augusti 2006):
‘But there is a strong case for trying to bring Syria back into regional diplomacy, including discussion of the Israeli-occupied Golan Heights. It would also help if Israel, for once eschewing its fear of ”rewarding terror”, agreed to discuss terms for handing back-or at least to the UN-the patch of border territory known as the Shebaa Farms, which the UN says is Syrian but is claimed by Lebanon.
Third, however much this sounds like a broken gramophone record, there will be no secure peace in Lebanon until there is a peace between Israel and the Palestinians. This would rob Hizbullah and other like-minded groups of ther raison d’être.’
Har världssamfundet lärt sig läxan? The Economist skriver vidare att så är fallet. Jag hoppas de har rätt, men är inte lika optimistisk. När givarkonferensen börjar idag (31/8) finns inte minsta antydan om någon har begripit vad det handlar om. De närmaste dagarna får vi se hur det går.
Henrik Carlborg
Vice ordf. PGS2006-aug-31 @ 09:12:15
Palestinagrupperna i Sverige 