Så har återigen helvetet brutit lös i Palestina. För Ehud Olmerts del är det dock välkommet; återupptagna stridigheter är ett sätt för honom att komma undan vardagens svårigheter. Och dessa svårigheter är många:

– En enig arabvärld, som sluter upp bakom Beirutinitativet, talar om en lösning grundad på folkrätt och förhandlingar. Dessa kan inte ignoreras utan att Israel framstår som fredens fiende.

– En palestinsk enhetsregering, med ett demokratiskt mandat, kan inte ignoreras utan att Israel framstår som inte bara fredens, utan också demokratins fiende.

– Till råga på allt har Olmert utpekats som huvudansvarig för förra årets fiasko i Libanon. Hans popularitet är extremt låg bland israeliska väljare.

Så stridigheterna i Gaza är en skänk från ovan för Olmert. Återigen kan araberna utpekas som fiender, så att Israel slipper fredsförhandlingar – sådana måste undvikas, för att Israel skall vinna tid för att bygga fler bosättningar, mera mur och fler vägar som bara israeler får använda. Dessutom kanske israelerna nu håller ihop mot en yttre fiende och slutar kräva Olmerts avgång.

Mönstret känns igen. Vid flera tillfällen tidigare har Israel stoppat en hotfull fredlig utveckling genom att se till att stridigheterna blossar upp igen. Förra året, till exempel, dödades inte en enda israel i angrepp som utgick från Gazaremsan under första halvan av året. Tillfångatagandet av en israelisk soldat blev en välkommen ursäkt att hålla kriget vid liv. Längre tillbaka kommer vi ihåg sommaren 2002, när en längre tids lugn avbröts av ett israeliskt bombanfall mot ett palestinskt bostadsområde, där flera civila dödades. Måtte bara palestinierna bibehålla sitt lugn och inte spela israelerna i händerna.

Henrik Carlborg

Vice ordf. PGS

2007-maj-20 @ 19:26