Beslutsamhet

familjen.jpg
Familjen Alazzeh på verandan till sitt hus. 
Foto: Kim S. Aguayo

Vår andra och tredje resdag i Palestina tog oss till Hebron och Nablus, två städer som drabbats hårt av den israeliska ockupationen. Där fick vi möjlighet att träffa två palestinier som berättade om sina skilda upplevelser av ockupationen, men där deras starka beslutsamhet och ställningstaganden i den rådande situationen påminner mycket om varandra.   

Som Sahar skrev igår är Hebron en stad i Palestina där fanatiska ortodoxa judiska bosättare intagit delar av Gamla stan och för att komma in där måste man passera en bemannad säkerhetskontroll med metalldetektorer. Det finns inget verkligt med den syn man möts av när man kommer in i den belägrade stadsdelen. Tystnaden och ödeläggelsen i konstrast till myllret och livet utanför avspärrningen känns nästan iscensatt.  Jag såg mig själv gå in i en spökstad, en attraktion i en övergiven nöjespark. Den kusliga atmosfären och rädslan för att möta något överraskande och obehagligt var påtaglig.  Men det var ingenting annat än verkligheten vi hade framför oss. Innanför de tysta husväggarna finns människorna. Det är palestinska familjer; barn, vuxna och gamla som lever instängda i sina hem och i en ständig skräck for att bli överfallna av laglösa bosättare.  

Hashiem Alazzeh och hans familj tog emot oss i sitt hem och berättade att bosättare erbjudit honom 20 miljoner dollar för hans hus, men att han har vägrat att sälja det.  Jag har svårt att finna något exempel som visar på större integritet.  När jag frågade Hashiem hur han orkar utstå den extremt svara situationen svarade han att han inte har något val eftersom det handlar om hans hem, hans mark, hans träd och hans lagliga rätt. Han skulle aldrig ge upp rätten till sin mark.  

Hashiem berättade även om kontakterna han har med israeliska fredsorganisationer och om arbetet för fred och samexistens mellan de båda folken. Han var fast besluten att inte ge upp hoppet. Demoniseringen av palestinierna som terrorister måste bekämpas och information om ockupationen till omvärlden måste spridas.   

I flyktinglagret Askar Camp utanför Nablus träffade vi Youssef Serreyh som är en av grundarna för projektet i Askar och som PGS har stött sedan starten 1995. Idén för projektet uppstod när Youssef och fyra av hans vänner från Askar Camp satt i israeliskt fängelse för att ha kastat sten på soldater, och de kom till insikten att de inte ville att deras barn skulle gå samma öde till mötes och uppleva livet i israeliskt fängelse. De ville förbättra villkoren för barnen i Askar Camp och bestämde sig for att starta en läsestuga för barn och ungdomar i lägret.   

De var unga och oerfarna men deras entusiasm och drivkraft tog dem vidare mot målet. Nar de hörde talas om PGS tog de kontakt med dem och presenterade sitt projekt med läsestugan. PGS lovade då att komma på ett återbesök till Askar. På eget initiativ ordnade killarna sedan en lokal som de målade och rustade upp. Dessutom samlade man in böcker från hela flyktinglägret till läsestugan och satte upp några hyllor. PGS förstod nu att Youssef och hans vänner menade allvar med projektet och ett samarbete inleddes och har sedan dess fortsatt utan något avbrott.   

Projektet har idag vuxit och inbegriper en rad olika kulturaktiviteter for barn såsom dabkedans, konstskola, sportaktiviteter och sommarläger. Dessutom arbetar de med rehabilitering för funktionshindrade i lägret.  

– Vår kamp mot ockupationen tog inte slut nar vi slutade att kasta sten mot soldaterna. Vi använder oss av ett starkare vapen nu, kulturen. Vi bedriver en kulturell intifada. 

Kim S Aguayo

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.