Yvonne Fredriksson om sitt senaste besök i Gaza: 

För att kunna åka till Gaza måste man påbörja planering och koordinering av besöket med de israeliska myndigheterna i Eretz checkpoint ett par veckor innan mötet.

PGS ingår i ett Konsortium av ett flertal länder som ger ekonomiskt stöd till Gaza Community Mental Health Program, GCMHP och vi träffas två gånger om året för att gå igen olika rapporter och följa upp projektutvecklingen. För att vara ute i god tid innan det planerade mötet den 17 september, skickade jag ett fax till Eretz den tredje september med en förfrågan om inresa för mig, min palestinske medarbetare i Jerusalem och de två projektansvariga från Sverige. Jag ringde också för att fråga om de fått faxet, och jodå det hade de, vi skulle få svar efter ett par dagar. Jag blev förvånad och glad att allt verkade gå förvånansvärt lätt. Men jag bedrog mig! När jag ringde ett par dagar senare hade ingen sett faxet, så det var bara att faxa igen.

Efter det ringde jag flera gånger om dagen utan att få ett riktigt svar, ibland hade de fått faxet och arbetade med vår förfrågan och ibland visste de ingenting om oss. Den 10 september faxade jag brevet igen och det blev samma historia igen. Inte förrän jag lyckades få tag på högsta chefen för Eretz fick jag besked om att vi svenskar fått tillstånd att resa in, men inte för än sent på kvällen innan resan fick vi besked om att vår palestinske kollega kunde följa med. Det var inte bara vi från PGS som hade problem med att få besked utan alla fem organisationer som skulle resa från Jerusalem till Gaza den 17 september hade samma problem.

Väntan, väntan och åter väntan..

Klockan 7.00 träffades vi utanför den schweiziska delegationens kontor för att starta vår resa mot Gaza. Då fick vi samtal om att gränsen till Gaza var stängd! Vi tänkte att de öppnar nog snart igen och beslutade oss för att vänta på positivt besked. Men hela förmiddagen gick och vi fick olika besked hela tiden, ena stunden var det öppet för att i nästa stund vara stängt. Ingen tycktes ha koll på någonting. Vi ringde GCMHP och de ställde in de studiebesök till olika organisationer vi skulle ha gjort och sent på eftermiddagen beslutade vi oss för att helt avblåsa dagens resa.

På tisdagen träffades vi igen tidigt på morgonen och gav oss iväg mot gränsen i två diplomatbilar och en taxi. För oss som kom i den schweiziska bilen gick det bra att komma igenom den första checkpointen i Eretz men för de andra som kom strax efter blev det problem. En del var inte koordinerade enligt soldaterna och en del hade inte rätt att komma in trots att klartecken getts till oss alla, men efter många telefonsamtal hit och dit kom alla till sist in och vi fortsatte till kontrollerna vid nästa checkpoint. Där frågade vi flera av soldaterna om det var riktigt att gränsen varit stängd dagen innan, men fick olika svar beroende på vem vi frågade.

Henrik Pelling och David Henley från PGS väntar vid Eretz

Till sist, en timme efter utsatt tid, kunde vi möta våra palestinska vänner på andra sidan Eretz och kunde åkta till GCMHPs kontor i Gaza City. Det var verkligen stor glädje för oss alla att träffas igen och efter alla välkomsthälsningar kunde vi påbörja mötet som var rejält försenat. För att inte förlora tid togs beslutet att bara diskutera de viktigaste frågorna som bland annat gäller deras nya ansökan för 2008-2010 och resten får vi ta över telefon och mail. Ingen tid fanns för någon som helst social samvaro.

Yvonne, PGS och Dr Eyad, GCMHP

Vid tretiden började vi bryta upp för att hinna komma ut innan israelerna stänger Eretz för kvällen. Vad jag inte visste var att det kommit nya order om att man måste anmäla sig till Eretz ett par timmar innan man vill resa ut igen! Vi hade ju talat om detta när vi reste in och inte kunde jag tänka att man skulle behöva ringa igen! Men som tur var så visste en i sällskapet om denna nya regel och anmälde oss alla på en gång.

Vi kom till den palestinska sidan av gränsen vid fyratiden och där fick vi sedan vänta ett par timmar för att bli koordinerade av israelerna för att få lov att gå vidare mot Eretz. Inte hjälpte det mycket att vi var en blandning av diplomater och olika frivilligorganisationer. Här behandlas alla på samma sätt.

När vi stod och väntade såg vi att en mängd palestinier som kom gående från gränsen släpandes på stora resväskor och vi sade till varandra, vad bra att folk kan komma från Västbanken till Gaza eller att folk från Gaza kunnat resa ut och nu kan återvända. Men ack vad vi bedrog oss! De som var på väg tillbaka var familjer, sjuka, affärsmän och andra som efter idogt arbete fått tillstånd av israelerna att lämna Gaza. De hade lämnat sina hem tidigt på morgonen för att vara på plats då gränsen öppnar vid sjutiden. Sedan hade de suttit och väntat hela dagen för att framåt kvällen få uppmaningen ”Gå tillbaka till ditt hem”. En familj hade fått hjälp av en israelisk/palestinsk knessetledamot för att deras dotter skulle kunna resa ut för att gifta sig med en palestinsk man inne i Israel. Hela familjen hade efter att de sökt tillstånd i sju månader nu äntligen fått ett positivt besked, men denna glädje grusades i ett ögonblick då de blev skickade tillbaka till Gaza.

Tillbakaskickade

Tillbakaskickade

Vid sextiden fick en del av oss tillstånd att gå vidare och de som hade diplomatpass fick köra bil. Så vi var ett litet gäng svenskar, en danska, en holländska och en palestinsk man som gick iväg de några hundra meterna mot gränsen. Först går man över ett öppet utbombat område och sedan kommer en tunnel som man ska gå in i, en bit in kommer den första elektroniska grinden som öppnas automatiskt när någon soldat får syn på oss via de kameror som är uppsatta. Efter det går man en bit i tunneln igen, sedan går man en bit utomhus, och efter det in i tunneln igen. Strax efter kommer ett nytt staket och sedan en stängd gallergrind där vi fick ringa på en klocka och prata med en soldat via högtalare.

En kvinnlig röst frågade ”vad vill ni?” ”Vart ska ni?” Eftersom det bara finns ett ställe att komma till så sade vi, ”ut härifrån”. OK, alla kan gå vidare men inte den palestinske mannen, han har ingen tillåtelse. Men han hade ju fått tillstånd att resa in på morgonen och fått klartecken vid första stationen för utresa. Men nej då, rösten fortsatte att neka honom att gå vidare och höll grinden låst. Vi ville inte låta honom stanna kvar ensam så vi sade till att om inte en kommer vidare så stannar vi alla. Vår palestinske partner ringde sin överordnade som är diplomat i Jerusalem som sedan i sin tur ringde högsta chefen för Eretz innan grinden öppnades och vi kunde gå vidare.

Efter ett tag kommer man fram till en terminal som ser ut som en flyplatsterminal och som israelerna stolt säger kan ta emot tusentals människor om dagen. Nu är det bara öde och de som passerar varje dag är lätträknade. I terminalen kommer man vidare till olika mekaniska fållor, där man måste gå en och en. Väskorna går igenom en speciell röntgen och kameror och telefoner tas till sidan och gås igenom mekaniskt. Bland det sista man ska göra innan ”passkontrollen” är att gå in i en speciell apparat och med utbredda ben och armarna i luften bli genomlyst.

Efter detta går man till den sista kontrollen och träffar den allra första människan på hela tiden, förutom den som gått igenom bagaget. Även här står man i en fålla med låsta dörrar på båda sidor, och den kvinnliga soldaten bläddrar fram och tillbaka i passet, slår på sin dator frågar, ”vad har du gjort i Gaza?” ”Vart ska du åka nu?” ”Vad är ditt yrke?” ”Varför ska du åka till Israel?” Jag orkar inte ens svara, utan säger bara att jag har arbetstillstånd för att arbeta tillsammans med palestinierna. Detta godtar hon och sätter omständigt en utresestämpel i passet

När första gänget äntligen kommit igenom så återstår det bara att sätta sig ner utanför terminalen och vänta på de andra. Det har blivit mörkt och vi börjar bli trötta. Efter ett tag kommer de som åkt i den svenska diplomatbilen och efter ytterligare ett tag kommer de resterande. Då tänkte vi att nu är det klart, men nej då! Nu måste diplomatbilarna få klartecken att få åka in i Israel. Inte nog med detta, de två palestinierna som arbetar på olika konsulat har blivit tagna till enskilda rum för förhör och undersökningar. Det hjälpte föga med högljudda protester från diplomaterna. Till sist kunde vi fortsätta färden tillbaka till Jerusalem och vi var hemma vid tiotiden på kvällen.

För att göra dessa resor till Gaza krävs tålamod och övertygelse om att det är viktigt att åka dit då man oftast bara hinner med att ha korta möten. Vi reste från Jerusalem klockan sju och var tillbaka klockan tio på kvällen. Vilket gör att vi använde cirka fyra timmar för resan Tur och retur till Gaza City, cirka fyra timmar till mötet och mer än sex timmar för in och utresekontroller.

Jag är helt säker på att alla dessa problem för internationella att resa in i Gaza görs för att få oss att tröttna och att tycka att det inte är någon idé att resa dit. Men de kommer inte att lyckas, i stället stärker de i varje fall min övertygelse om vikten av att fortsätta resa dit och på så sätt stödja människorna i Gaza på olika sätt.

Vad som gör mig mest förbannad, ledsen och förtvivlad är hur regeringar världen över kan acceptera Israels fortsatta ockupation och förnedring av hela det palestinska folket och att stillatigande se på hur människorna i Gaza låses in. Idag är cirka en och en halv miljon inlåsta som djur i en bur och vet inte från en dag till en annan vad som kommer att hända med dem.

Det är hög tid att belägringen av Gaza hävs!