Måndag 29 oktober 2007

Tillbaka i Palestina för första gången sedan januari 2006 och det ödesdigra  palestinska parlamentsvalet. Det var ju då Hamas vann, vilket utlöste ett av de större sveken i modern tid från den rika världens makthavare, inbegripet de svenska, mot ett litet förtryckt folk. På flyget har jag läst den senaste broschyren från den israeliska människorättsorganisationen B’tselem som har den talande titeln: ”Gaza – ett enda stort fängelse”.

Den går ovanligt snabbt att komma igenom kontrollerna på Ben Gurion-flygplatsen. Den israeliska passkontrollanten låter sig nöja med mitt besked att mitt ärende är ett besök på Svenska Konsulatet, vilket är sant, men bara en del av sanningen. Jag har ju kommit för att kolla dagsläget inför slutredigeringen av en bok om Palestina som jag håller på med. Den ska komma ut våren 2008, lagom till 60 årsdagen av al-nakba, den palestinska katastrofen 1948.

Jag tänker träffa palestinier och israeliska fredsvänner och till och med, om det går att genomföra, besöka ”fängelset Gaza”. Det vanliga obehaget jag alltid känner inför alla dessa israeliska passkontrollanter, checkpointpoliser, ockupationssoldater, Mossad-agenter, Shin-Betniker och andra övervakare griper tag i mej och lättar bara något när jag hör ett strävt ”kef halak” bakom mig. Det är Palestinagruppernas chaufför Taha som stiger fram ur den väntande folkmassan och griper tag i min väska.

Hur kan någon normalt funtad och demokratiskt sinnad människa känna något annat än obehag när man kommer till detta genommilitariserade land där halva befolkningen tycks vara sysselsatt med personkontroll, kroppsvisitering och alla sorters övervakning av den andra halvan?

Vi åker på oändliga, nästan tomma motorvägar i vida kringelkrokar runt Jerusalems centrum. Visserligen är klockan halv fyra på natten, men det är inte enda orsaken till den glesa trafiken.  Större delen av innevånarna i de närmaste städerna och byarna får inte köra på dessa vägar, därtill krävs gul nummerskylt, vilket Taha är lycklig ägare av. Han är ju Jerusalembo och därmed enligt en israelisk uppfattning, som inte ens USA ställt sig bakom, bosatt i Israel. Men alla de stackare som har gröna eller vita nummerskyltar med ett litet patetiskt arabiskt ”f” i högerhörnet, som symbol för den icke-existerande staten ”Filastin” (Palestina), är strängt förbjudna att använda större delen av de moderna vägarna på israelisk-ockuperat område.

Inte förrän vi passerar den osynliga, men ändå knivskarpa gränsen till Östra, palestinska Jerusalem – al-Quds – drar jag en lättnadens suck och känner mej som hemma bland människor som fungerar som människor och inte som lägervakter. Jerusalem är en lika tudelad stad som den alltid varit, lika totalsegregerad, lika fullständigt uppdelad i två världar som aldrig möts, inte ens vid de fåtaliga tillfällen de inte är fysiskt åtskilda av Sharons sk separationsmur. Muren har jag sett förr och blir ändå lika överväldigad av förundran över att omvärlden inte protesterar mera högljutt. Detta är ju mycket värre än Berlinmuren. Sharons ”rasistiska expansionsmur” (som den kallas i de palestinska tidningarna) går i de märkligaste kringelkrokar för att fånga in så många israeliska kolonier som möjligt och därmed stjäla ännu mer palestinsk mark. Muren skär av förorter och kvarter från varandra och omöjliggör för grannar, släktingar, ibland till och med familjer, att träffas – om de inte vill åka till Amman eller Cypern. Jag minns hur Israels förre talman Avraham Burg vid ett besök i EU-parlamentet tillsammans med PLO-politikern Yassir Abd al-Rabbo berättade att de båda var Jerusalembor, nästan grannar. Men på grund av muren hade de inte kunnat mötas på flera år – förrän i Bryssel.

Efter några timmars sömn blir jag hämtad av Taha och körd till Ramallah. Vi ilar fram på en motorväg som fortfarande, trots att det hunnit bli förmiddag, är glest trafikerad. Palestinier som saknar Jerusalem-ID trängs på en gammal krokig väg längre in i landet. Vi kommer fram till checkpointen vid Qalandia och finner infartssidan från Jerusalem nästan tom. Vi blir vinkade igenom. Jag är förvånad, här var det ju proppfullt med människor och bilar vid mitt senaste besök. ”Titta på utfartskön från Ramallah till Jerusalem”, säger Taha. Jag tittar. Den är inte lång. Men den står absolut stilla. Taha förklarar: ”Ut ur Jerusalem och Israel är det inga problem. Men in är det stopp. Numera är det nästan inga Västbanksbor överhuvudtaget som får tillstånd att åka in i Jerusalem med sin egen bil. De som ändå försöker kontrolleras i timmar – som du ser”.

När vi kommer tillbaka efter ett besök på den palestinska tidningen Al-Ayyams redaktion kör Taha förbi Qalandia, där kön knappast rört sig, och snirklar sig fram på palestinska vägar runt halva staden innan han plötsligt kör igenom en checkpoint där några uttråkade soldater bara nickar. Varför den drakoniska kontrollen vid Qalandia och nästan ingen kontroll alls här? Taha bara ler och suckar. Var är logiken? Svar: Det finns ingen logik. Det är inte meningen. Det just bristen på logik, mening, förutsägbarhet som är en av de mest förnedrande kontrollmekanismerna i den israeliska ockupationspolitiken. Folk ska leva i ständig osäkerhet, otrygghet. Och det är precis vad de gör.