Tisdagen den 30 oktober

Taha kör mej söderut på en bosättarväg, förbi avtag till Betlehem med den stora flygterminalsliknande gränskontrollen (som jag gick igenom januari 06), förbi kolonin Gilo, avtag till kolonin Gush Etzion, med typiska israeliska vita tvåvåningsvillor med röda tegeltak. Muren snirklar sig fram över bergen och sorterar noga israeliskt från palestinskt.

Först åker vi till ett av de stora projekt som PGS stödjer Palestinian Medical Relief Society (PMRS), dr Yussuf. Efter lite löst prat med honom och två kvinnor som skrattar uppgivet åt den hopplösa situationen blir vi hämtade och förda till ”hemlig plats”. Till slut verkar det inte särskilt hemligt, utan mer som en normal villa. Där tas jag emot av Hatem Qafisha, ledamot av palestinska lagstiftande församlingen för Hamas. En kortskäggig, kraftig, ”typisk” Hamas-man. Han skrattar, verkar ganska högutbildad (dock pratar vi arabiska, han påstår att hans engelska är sämre än min arabiska).

Han tycker människorättssituationen är dålig, skäller dock mer på Israel än på Fatah. Drar hela den hemska situationen, fattigdomen etc etc.

Finns det politiska Hamas-fångar hos Palestinska Myndigheten? Mindre än hundra, men inte hos PM utan hos olika väpnade grupper. President Abbas vill inte ha samarbete, ingen dialog, inga samtal. Qafisha försvarar Damaskusmötet med Hamas, Jihad, vänstergrupper etc, som PLO vill stoppa för att det splittrar. PLO fruktar en konkurrentorganisation på sin egen nivå – alltså inte bara Hamas mot Fatah, utan en ny takorganisation mot PLO. Är det på väg? Är det slutet på PLO:s långa, krokiga historia från ”terror”-organisation till västvärldens favorit?

I dagens Al-Hayat al-Gedida finns två intressanta artiklar på förstasidan. En berättar att EU:s utrikeskommissionär betonar att hon kommit till Palestina för att stödja Presidenten (så lät det inte under Arafats sista förnedrande år då han satt i Sharons husarrest). I en annan berättar USA:s konsul att USA nu ger ”palestinierna”, dvs Mahmoud Abbas’ Fatah-regim 477 milj dollar i stöd, därav 77 miljoner i ”säkerhetsstöd”.
Är det konstigt om många palestinier ser president Abbas som en Quisling?

Qafisha har inte blivit hotad av Abbas, men av unga Fatah-entusiaster på ett möte nyligen. Men bara en gång. Om Abbas beskyllning för att Hamas planerar statskupp på Västbanken (i al-Ayyam igår): ”Abbas litar för mycket på israeliska säkerhetsrapporter. Han har träffat Olmert mer än tio ggr och inte fått något i utbyte.”

Jag frågar om ett referat i Al-Ayyam igår från ett Hamas-möte i Khan Yunis där Hamas-företrädaren Ismail Radwan tycks ha gått upp i varv för han utropade bland annat: ”Hamas står på samma sida som motståndskämpar från alla de grupperingar som diskuterar med fienden från gevärspipan”. Qafisha försvarar sin kollega med att hänvisa till den allmänna upphetsningen på grund av det bedrövliga läget. Israel har just beslutat om nedskärning av bensinleveranserna till Gaza som hämnd för Qassam-beskjutning. Man ska inte ta Radwan på orden, menar Qafisha, ”Hamas har ju beslutat acceptera Palestinsk stat inom 67 års gränser”.  Visserligen i form av ”hudna” (vapenvila) – men ändå.

Qafisha vill ha en Nationell Kongress med ALLA grupperingar. I Mecka (våren 07) deltog bara Fatah och Hamas, det räcker inte. Om alla varit med då kunde det gått bättre.

Vill han ha en islamisk stat? Inte som talibanerna, de förvränger islam. Qafisha avvisar också Iran och Saudiarabien som förebilder. Iran är ju shia. Och Saudi är en ”traditionell icke-demokratisk islamisk stat”. Hamas vill ha ”civil islamisk stat” (daula islamija madaniya). På min fråga om Turkiet kan vara en förebild svarar han bestämt JA – vilket är lite märkligt med tanke på att Turkiet officiellt är en sekulär stat, trots den ”islamistiska” regeringen. Därpå följer en lång utläggning med övertydliga gester om att Hamas inte tänker börja hugga händerna av folk.

Väpnad kamp? ”En möjlighet (khiar matruh). Men jag önskar att vi befriar Palestina utan en blodsdroppe”. Qassam-raketer? Han är kritisk mot att sådant sker utan tillräckligt central samordning. Det behövs ett nationellt beslut (qarar watani).

Om kvinnor blir det en lång utläggning om hur han vill att hans dotter skall utföra grundläggande islamiska plikter – bön, fasta etc – och vara ”anständigt” klädd, men att han inte tvingar henne. Han vill inte påtvinga någon kvinna talibanklädsel! Samtidigt är han kritisk mot att palestinska kvinnorörelser vill göra palestinskorna likadana som västkvinnor.

När vi skiljs ger han mej ett upprop för fängslade Hamasparlametariker. Sammanlagt sitter 45 palestinska parlamentariker i israeliskt fängelse sedan drygt ett år. Vad gör den svenska riksdagen? EU-parlamentet?
Interparlamentariska unionen? Vad är det för ”demokrati” västvärlden nu stödjer när mer än halva parlamentet sitter i ockupantens fängelse?

På hemvägen besöker vi Hebrons gamla stad. Ett par tungt beväpnade israeliska soldater i övre tonåren ser inte glada ut mitt i den palestinska folkmassan. Jag blir insliten i en butik av en kvinna som vill sälja broderade väskor. Det visar sig att hon representerar en kvinnoorganisation. Jag köper två små vackra röda börsar för en knapp svensk hundring. Vad blir det för timlön? Jag skäms men hon verkar tycka att hon gjort en bra affär, jag prutade inte ens.

Plötsligt är en gränd avklippt med en mur. Över de arabiska taken sticker nya israeliska höghus upp. Israeliska flaggor. Varför vill israeler bo mitt i en fientlig befolkning? Ett par hundra fanatiker vaktas av tusentals soldater. Vad är det för stat som ställer upp på sådant? Som om Sverige skulle skicka armén till Knutby för att skydda mördarprästen och hans anhang istället för att bura in dem. Ja, liknelsen är inte så långsökt, det var ju en av Hebronbosättarna som 1994 bakifrån sköt ihjäl tiotals bedjande palestinier i en moské i Hebron enbart för att de var muslimer. Han hyllas som hjälte av de kolonister som den israeliska staten skyddar!