Per Gahrton dag 4

Träffat Sveriges konsul i Östra Jerusalem, Nils Eliasson. Han och hans medarbetare är nyfikna på min träff med Hamasparlamentarikern Qafisha. De får ju inte träffa Hamas-folk! Order från Stockholm, som har fått order från Bryssel, som har fått order från Washington. Så ser världspolitiken ut idag. Bedrövligt!

På 80-talet fanns det också en av USA och Israel terroriststämplad palestinsk rörelse – PLO. Men då lekte Sverige inte snällt följa John. Tvärtom, då var svenska konsulatet i Östra Jerusalem mötesplats för PLO-are och israeliska fredsvänner. Det var en del i det arbete som ledde fram till att Arafat och PLO 1988 erkände Israel, vilket ledde fram till både offentliga förhandlingar i Madrid och hemliga i Oslo. Och 1993 skakade Arafat hand med Rabin och Peres under Clintons översyn på Vita Husets gräsmatta. Sedan fick Arafat och Rabin och Peres Nobels fredspris. Och alla trodde att upprättandet av en palestinsk stat och fred i Mellanöstern bara var en tidsfråga.
     Nej, inte ”alla”. Det fanns folk som varnade, som sa: israelerna vill bara vinna tid, de vill bara ha fem eller tio år på sig att bygga sig fast i de ockuperade områdena. Men skulle omvärlden tillåta det? Jag hade inte fantasi att tro det. Jag trodde på Osloprocessen, trodde inte att USA, EU, Sverige, skulle rulla tummarna medan sionistiska fanatiker fick mörda Rabin, sabotera fredsprocessen, bygga bosättningar och mur, bryta mot alla FN-beslut och internationella domslut. Men så blev det.

Och nu ska det förhandlas igen. Nu är det INGEN i Palestina som tror på det. Utom kanske president Abbas och hans allra närmaste. Till och med de stora Fatah-trogna tidningarna tvivlar och släpper in kritiska artiklar.
     En stora blaffa i al-Quds frågar ironiskt om ”Annapolis-hösten kan skapa en palestinsk vår”. Skribentens svar är nej. Det gick ju inte med Oslo-processen trots att palestinierna då stod mycket starkare. Då var de i stort sett eniga, de avvikande rösterna var i minoritet. De hade en stark och – trots all internationell kritik – respekterad ledare som kunde göra kompromisser och stå för dem.

Vad har palestinierna idag som skulle göra dem starkare, frågar artikelförfattaren Jasim Zubeidi från Bir Zeit-universitetet. Svar: Ingenting. Läget är mycket sämre idag. PLO är splittrat, Palestina är delat, Fatah och Hamas bekämpar varandra, president Abbas har bråkdelen av Arafats prestige, flera av hans medarbetare är ökända för sin korruption. 
     ”Vad har president Abbas idag som gör honom stark nog att trygga säkerheten för både israeler och palestinier?” Svar: Ingenting. Därför kommer Annapolis att bara handla om en enda sak – om just den sak som palestinska ledare nu om och om igen lovar INTE ska ske: palestinska eftergifter.

Inga ord är så vanliga i rubrikerna i de palestinska tidningarna som dessa: La tanazulat! Inga eftergifter. Vilket är en god indikation på att det kommer att bli just det: ännu mindre territorium, ännu mer israelisk övervakning av den ”suveräna” staten, inga flyktingar som tillåts återvända, på sin höjd något utkantskvarter av Jerusalem som palestinsk huvudstad.

Det enda intressanta är dagens huvudrubrik i al-Quds: ”Utländska och israeliska ansvariga studerar insats av utländska trupper i Palestina som en lösning för att komma fram till fredsfördrag.” Är det sant? Var ska de då placeras – bakom muren eller på ”gröna linjen”? FN-trupper kan knappast gå med på något annat än gröna linjen.
     Men häromdagen krävde Avigdor Lieberman, den israeliske ministern som vill driva ut de israeliska palestinierna, att NATO-trupper skall sättas in. Och USA-ledda NATO-trupper kan kanske spela Israels spel helt öppet?
Annars är idén om fredstrupper till skydd för palestinierna inte fel. Om de placeras längs 67 års gränser skulle de kunna förhindra israeliska angrepp in i Palestina, vilket nu sker dagligen (utan rubriker annat än i palestinska tidningar).

Det har blivit en läsdag. I natt kommer min fru, Drude. Imorgon skall vi till Jeriko och träffa Mustafa Barghouthi som fick 17 procent i presidentvalet 2005.
” I en tidskrift, Hauliat al-quds (ungefär : Jerusalemsannaler), hittar jag en bokrecension med en historiskt intressant kommentar. Boken är en brevsamling av den palestinske författaren Khalil Sakakini som levde från slutet av 1800-talet till mitten av 1900-talet.  
     Mycket handlar om hur han byggde ett hus i Jerusalem-trakten och förlorade allt 1948. I ett brev till sin son från 1936 berättar han om ett besök i Nablus: ”När jag kom till Nablus kände jag det som om jag kom till ett annat århundrade. Det slog mej att Nablusborna inte har hört att det finns elektricitet, biografer, skådespel, sångfester, tennisbanor. De har inte förstått att det finns konst, litteratur, filosofi och sociala seder som utvecklas varje dag”.
      Det låter lite elakt mot Nablus och Sakakini tillhörde naturligtvis en sorts elit. Men det fanns två eliter i Palestina, skriver recensenten, en traditionell och en modern. Sakakini tillhörde den senare. Och det viktiga är, påpekar recensenter, att det Palestina som utplånades 1948 var det moderna Palestina som fanns i Jaffa, Haifa, Västra Jerusalem. Det som blev kvar var Nablus, Hebron, Gaza, dvs det traditionella Palestina. Det spelar fortfarande en ödesdiger roll, menar recensenten.
     Jag tycker nog han överdriver. Dessutom bor miljoner palestinier inte i Palestina utan befinner sig i landsflykt. PLO är en sekulariserad, modern organisation. Men visst ser det ut som en tanke att just idag den progressiva israeliska tidningen Haaretz har en förstasidesartikel om laglösheten i form av machomanliga halvkriminella beväpnade gäng i Nablus.

Eftersom det här är ett av de områden som lider av vad Kjell Albin Abrahamsson en gång sa om Balkan – historiebulimi – måste jag nämna en artikel till, från Haaretz bokbilaga. Den är en recension – av en biografi om sionismens fader, Theodor Herzl.
     Enligt alla berättelser som jag läst, och uppenbarligen recensenten Yossi Sarid också, föddes sionismen för att Herzl som journalist i Paris upprördes av förräderidomen mot den fransk-judiske officeren Dreyfus och särskilt av att upphetsade åskådare vid hans offentliga degradering ropade: ”Död åt judarna!”

Nu har bokförfattaren, den israeliske sociologen Shlomo Avineri, forskat och kunnat visa att ingen någonsin ropade ”Död åt judarna”! I Herzls egna reportage heter det att man ropade ”Död åt förrädaren”. Någon har också ropat: ”Förrädare Judas”. Men det var inte det som fick Herzl att kräva en judisk stat och skapa sionismen.
     När Herzl i en lång artikel i Neue Freie Presse summerar hela det gångna året i Frankrike nämner han inte Dreyfus-processen alls! Deyfus-affären blev ingen affär förrän efter Emile Zolas berömda artikel ”J’accuse” 1898. Men den första sionistkongressen möttes redan 1897.

Det var alltså andra saker som gjorde Herzl till sionist och det fanns naturligtvis gott om exempel på antisemitism – även om Sarid påpekar att ”judarna har aldrig haft det så bra som de hade det vid slutet av 1800-talet”. Spelar det här någon roll? Ändras hela historieuppfattningen? Knappast. Men det är ändå på något sätt typiskt att grundbult efter grundbult i den sionistiska historieversionen krossas av forskare – ofta israeliska! 
     Benny Morris, Avi Shlaim, Tom Seguev, Ilan Pappe har visat att ”befrielsekriget” 1948 var ett erövringskrig, att palestiniernas ”utvandring” på uppmaning av arabiska radiosändare var en systematisk grym etnisk resning, att ”preventivkriget” 1967 var ett anfallskrig och att det inte fanns några arabiska anfallsplaner, och så vidare.

I det sammanhanget har det visst symboliskt intresse att nu en israelisk forskare har krossat till och med själva ursprungsmyten för den moderna sionismen.

  perpalestina.jpg

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.