Idag ska vi försöka få grepp om de palestinska kvinnornas situation. Först har vi möte med Palestinian Working Womens Society for Development i Ramallah. Två unga engagerade feminsiter, Violette Rafidi och Nisreen Abdullah för talan, givetvis utan sjal eller slöja. I Ramallah kan man se ganska många kvinnor utan huvudduk. Men Ramallah betraktas som Palestinas modernaste stad. På andra håll är det tunnsått med barhuvade kvinnor. Och till och med i Jerusalem såg vi en kvinna i svart från topp till tå, så kallad niqab efter saudisk modell. Kanske var hon saudiska? Men saudier kan nog inte komma in i israeliskkontrollerat område.

PWWSD jobbar mycket med så kallat ”empowerment” av kvinnor, bland annat stöttar de kvinnor som vill ställa upp i val, och fortsätter sitt stöd till de valda kvinnorna efter valet. Vid det palestinska valet 2006 tillämpades kvotering vilket Violette och Nisreen betecknar som en framgång, lagstiftande församlingen fick 13 % kvinnor. Men nu funkar förstås församlingen inte alls.

PWWSD gör mycket lokalt arbete, inte minst mot hedersmord och sexuella övergrepp. Men de har inte hört talas om israeliska soldaters våldtäkter. Visserligen har de läst Benny Morris redogörelser för israeliska våldtäkter under kriget 1948-49. Men de tror inte att sexuella trakasserier och våldtäkter ingår i israelernas metoder idag.

Också al-Haq-chefen förklarade ju häromdagen att han inte trodde på israeliska sexuella övergrepp. Israeliska trupper skulle alltså vara de första i världshistorien som inte använt sexuella övergrepp för att förnedra en undertryckt fiendebefolkning?! Det har vi svårt att tro. Men vi är ändå beredda att acceptera det, i brist på bevis. En teori är att ockupationssoldaterna har så nära hem att de inte ”behöver” begå våldtäkter. Men krigsvåldtäkter handlar ju inte om sexuella behov utan och hat och förnedring. En annan teori är att det skulle finnas något i judisk religion och kultur som sätter stopp för detta. Men det räckte ju inte 1948-49! Ändå är vi nu beredda att ge upp frågan om israeliska våldtäkter på palestinska kvinnor.

Men så träffar vi juridikprofessor Nadera Shakhoub-Kevorkian, en imponerande kvinna, palestinsk-israeliska (gift med en armenier). Hon har själv blivit utsatt för sexuellt våld och använder det i sina kontakter med utsatta kvinnor för att komma på samma våglängd. Hon har skrivit en del om problemet, är säker på att israeliska soldatvåldtäkter mot palestinska kvinnor förekommer. Hon har hotats med avsked från Hebrew University för att hon skrivit det, trots att hon har konkreta fall. Men det förekommer mycket hyschhysch, det manliga etablissemanget gillar inte hennes verksamhet. Och den palestinska samhällsmoralen vill inte erkänna sexuella övergrepp överhuvudtaget, trots att ”hedersmord” förekommer. Nadera påstår att hon kan bevisa att antalet sexuella övergrepp inom det palestinska samhället ökar där den israeliska kontrollen är värst och vardagslivet som mest förstört.

Nadera är tuff och stark och vi sitter nästan trollbundna av henne. Hur orkar hon? Man kan förstå att hon inte enbart har vänner. Hon berättar om att man vid en konferens med Nobelfredspristagare, dit hon inbjudits som huvudtalare, ville avrunda med att alla skulle omfamna varandra, framförallt palestinier och israeler. Hon vägrade, sa att grundläggande orättvisor måste åtgärdas först. Folk blev bestörta över hennes ”oförsonlighet”, en nobelpristagare började gråta. Men Nadera gjorde rätt. Man kan inte stryka över de grundläggande orättvisorna genom att de förtryckta kramar om sina förtryckare. Först rättvisa, sedan kramar.

Idag rapporterar Al Hayat (lö 3/11): President Abbas har förrättat fredagsbön tillsammans med fyra Hamasledare på Västbanken. Men kräver att läget skall återgå till före ”statskuppen” för officiella förhandlingar. Håller det ändå på att lossna, håller palestinierna på att överbrygga sin förödande inre splittring?

Det finns också flera reportage om minneshögtider med anledning av årsdagen av Balfour-deklarationen den 2 november 1917. En PLO-ledare kräver en ursäkt av Storbritannien för följderna av det brittiska löftet om ett ”judiskt nationalhem” i ett land som till 90 procent var befolkat av palestinier. Ett typiskt kolonialt övergrepp som inte ens kunde motiveras med behovet av fristad för judar undan nazismen (den var ännu inte uppfunnen). Men det räcker inte med ursäkt. Storbritannien, EU, Sverige – har ansvar för att palestinierna äntligen får sin stat. Innan det är för sent.