Per Gahrthon dag 9

Det blev ingen Gazaresa idag heller. Det är fler än jag som stoppas, men det är första gången en biståndsorganisation – PGS har ju bistånd i Gaza – vägras inresa. Israelerna vill väl inte ha vittnen till den humanitära katastrof de håller på att skapa genom att blockera gränser och tillfarter och dra ner införseln av varor till under existensminimum. Och egyptierna sitter i knäet på USA och vågar/vill inte öppna sin gräns.

Istället åker jag till Betlehem för träff med Friends of the Earth, Middle East, som här representeras av Water&Environmental Development Organisation.
Iyad Aburdeimeh berättar om ockupationens miljöeffekter. Mest handlar det om vatten. Israel kontrollerar ju Jordanfloden norrifrån och omdirigerar vattnet i en gigantisk tunnel till Negev så att Jordanien och Palestina får mycket mindre än sin rättmätiga andel. Det tvingar fram överutnyttjade av grundvattenkällorna så att vatttenkvaliteten sjunker.

WEDO envisas ändå med att tro på samarbete och skapar parvisa vänortskontakter mellan byar i Palestina och Israel/Jordanien.
Utöver vattenbrist handlar ockupationens effekter om avfallsdumpning från judiska bosättningar på palestinsk mark. Och, inte minst, om muren som tar mark inte bara för betongbarriären utan för militärvägarna vid sidan. Och viktigast: Muren klipper av förbindelserna så att folk inte kan nå sina odlingsfält.
Jag får en hög material att läsa och hinner också göra ett besök på fredshuset i Betlehem som byggts med svensk hjälp. Och av en arkitekt som också är PGS medlem: Snorre Lindquist.

Jag hinner också in en sväng i födelsekyrkan. Min vägvisare från WEDO pekar ut skotthålen som är ett minne av striderna i maj 2002 då ett par hundra palestinier förskansade sig där och flera blev ihjälskjutna av israeliska krypskyttar. Det israeliska våldet är närvarande överallt. Men det är ständigt palestinierna som avkrävs slut på våld före förhandlingar. Varför inte också israelerna?

På kvällen tar Yvonne med mej på bio på Nationalteatern. Där pågår en vecka med filmer med kvinnotema, ikväll Extranjeras, en spansk film om invandrarkvinnor i Madrid. Publiken är fåtalig, folk från Ramallah, Betlehem, Jeriko o.s.v. kan ju inte komma in i Jerusalem för att gå på bio.

Finns liknande filmer om invandrarkvinnor i Sverige? Det skulle behövas. En bra film för den visade både problem och samtidigt den enorma styrkan hos dessa kvinnor som valt eller tvingats byta hemland. Tänk om vi skulle ägna oss mer åt allt dessa invandrade människor tillför vårt land och vår kultur än de problem invandringen kanske ibland medför. Problemen är lösbara, vinsterna ovärderliga.

Tragiskt bara att de arabiska kvinnorna i filmen framställs som lealösa bihang till män. Förvisso finns det sådana kvinnor i arabvärlden, förvisso är kvinnoförtrycket t ex i Palestina en av de viktigaste orsakerna till det palestinska samhällets svaghet. Förvisso vill man ibland gråta blod över sina palestinska manliga vänners kortsynthet och mansgriseri. Men det finns också många starka, fria, självständiga palestinska och arabiska kvinnor. Och män som har förstått. Visa dem också!!

I Israel är många mer upptagna med egna problem än med Gazabornas helvete. Den s k vänstern tycker det är skandal att Rabins mördare lyckats planera så att han fått en son precis när man firar årsdagen av mordet på ”fredsmakaren” Rabin! I Haaretz skriver Nehemia Shtrasler: ”This is no ordinary murder: Amin also murdered democracy”. Med Rabin skulle det varit fred. Kanske.

Och nu ska det fredsförhandlas igen. Många palestinier väntar sig svek av sina egna. I en bilaga till al-Quds om ”Rätten till återvändande” protesterar flyktingorganisationen al-Badil mot att Yassir Abd al-Rabbo har utsetts till ansvarig för högtidlighållandet av 60-årsdagen av al-Nakba nästa år – p.g.a. sin medverkan till Genèveinitiativet, som inte innehöll någon absolut rätt till återvändande enligt FN-resolution 194. Nu är Abd al-Rabbo igång igen med en ny överenskommelse med Yossi Beilin som enligt al-Quds liknar vad den israeliske ministern Haim Ramon nyligen föreslagit. Det vill säga ingen återvändanderätt. Palestinska alliansen för rätten till återvändande vet vad den talar om när den kräver: ”Bekräftande av flyktingarnas rätt att återvända”.

Det är ju också tusan att jag inte släpps in i Gaza! Nu har skandalen hunnit fram till International Herald Tribune: In Gaza sewage emerges as weapon of standoff – Israelis ban pipes, fearing a different use. Och al-Quds rubricerar: ”Sjuka i Gaza väntar på öppning i passager eller långsam död.”

Det är katastrof på gång. Vad gör omvärlden! En debattartikel i al-Quds har väl det pinsamma svaret: ”Amerika och Europa – en röst och ett eko”. Faktum är att Gaza är belägrat på medeltida vis, en miljon människor skall svältas ut. Och omvärlden, inbegripet Sverige, tiger. Eller låter som ett eko av USA. Beklämmande.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.