Husrivning i Beit Hanina, Östra Jerusalem

I måndags förmiddag låg jag vid poolen när jag fick ett telefonsamtal från en palestinsk vän som bor i Beit Hanina. En av hans grannar som fått en eviction/demolition order för närmare ett år sedan vaknade idag på morgonen av att huset var omringat av tungt beväpnade israeliska militärer och poliser. Sexvåningshuset i Jerusalemförorten Beit Hanina skulle rivas och ett flertal familjer bli hemlösa. Anledningen hette, precis som det brukar, avsaknaden av byggnadstillstånd. Dessa tillstånd är extremt svåra att få för Jerusalems arabiska befolkning. Jag och min vän Eva i blöta bikinis kastade oss iväg i vår lilla hyrbil för att bevaka detta obeskrivligt sorgliga övergrepp av israeliskt våld mot civila palestinier.
Huset hade hållits bevakat i två dygn och boende i området och ditkallade internationella fredsaktivister hade med våld förhindrats att närma sig byggnaden. Ibland har blotta närvaron av internationella och pressfolk lyckats skjuta upp husrivningar, men tyvärr blev det inte så denna gång. En journalist på plats berättade för mig att tidigare på morgonen när några aktivister hade försökt stoppa militären från att storma huset hade flera av dem skadats allvarligt och körts till sjukhuset. Bland de skadade fanns Hatim Abdul-Qadir, en rådgivare till premiärminister Salam Fayyad.

Polisen hade med hjälp av agressiva schäfrar tvingat de boende ut ur huset, utan att ge dem tid att ta med sig några tillhörigheter. Alla möbler, husgeråd och andra personliga ägodelar fanns fortfarande inne i huset när sprängladdningar placerades ut i huset och detonerades. En kvinna försökte desperat be soldaterna om tillstånd att få hämta sitt ID-kort innan det var försent. Utan sitt ID är en palestinier helt förlorad och får inte röra sig i sin egen stad. Hon nekades detta.

De övre våningsplanen kollapsade av den kraftiga sprängningen och undervåningarna gav vika för tyngden. Snart var hela huset en hög av spillror. Vi hölls alla långt ifrån detta och kunde endast ta kort eller filma på avstånd. Närliggande hus skadades också av kraften från explosionen. Flera timmar senare när polisstyrkorna äntligen gav sig av från platsen kunde den stora skaran människor som bevittnat förstörelsen på avstånd närma sig ruinerna. Andäktigt gick vi långsamt upp i samlad trupp och tillsammans med familjerna vars hem huset varit under många år. Det kändes som en begravning. Folk gick tysta i sina egna tankar. Många grät stilla. Att möta husets invånares sorgsna ögon var obeskrivligt svårt. Trots att huset kollapsat var taket med paraboler och vattentankar relativt oskatt. Det lutade brant då den ena hussidan inte tryckts ihop lika mycket som den andra. Folk klättrade under tystnad upp på det. Ställde sig längst ut på tippen och tittade ut över Jerusalem i skymingen. Jag fick känslan av ett sjunkande skepp. Det kändes overkligt. En grupp män placerade en palestinsk flagga högst upp i en stålställning som stack upp genom taket. Flaggan vajade stolt i vinden som för att säga: Ni kan inte knäcka oss. Vi ger aldrig upp.

Jessica Lindberg

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.