Rebecca Moeschlin är miljöpartist och på resa i Palestina, då hon bland annat har besökt PGS kontor i Jerusalem. Vi bad henne skriva några rader om sina upplevelser och intryck på vår blogg.

För tre dagar sedan var jag med Dr Mustafa Bargouthi vid ett sjukhus på Västbanken. Vi hade precis varit vid ett studentfirande och givit ut diplom till stolta, palestinska studenter när vi fick höra att Israelisk militär skjutit människor i en fredlig demonstration mot apartheidmuren i Bei Lin.

Från den glada stämningen vid studenten befinner jag mig en kvart senare bland gråtande människor vid ett sjukhus med misshandlade lärare som deltagit i den fredliga demonstrationen. En liten bår bärs framför mitt ansikte, på baren ligger ett barns kropp. En tioåring blev skjuten med ett skott i högra tinningen.

Dr Mustafa sade till palestinsk media som var på plats utanför att detta är ännu ett tecken på Israels immunitet, när militär kan skjuta ett litet barn utan att hållas till svars.

I Sverige får vi en otroligt vinklad bild av vad som händer i Mellanöstern. Vi förstår inte innebörden av ockupation och apartheid.

Ni lever i Stockholm, bor och arbetar där. Så en dag blir ni tvingade att endast bo på Södermalm. Det finns kontroller och tullar kring hela Södermalm. Hornstull och Skanstull aktiveras med poliser och militär. Sedan byggs en mur, inne på Södermalm, men inte för att skydda de som bor utanför, utan separerande familjer och kvarter.

Södermalm blir mindre och mindre med det utrymme muren tar. Sedan kommer det folk från Östermalm och river byggnader för att bygga egna hus. Dessa nya hus måste skyddas från södermalmsborna sägs det och mer militär tas in för det syftet. Detta eskalerar. Fler och fler södermalmsbyggnader rivs, södermalmsborna blir hemlösa, och samtidigt instängda genom muren. Militären som skyddar östermalmsbostäder på Södermalm skjuter med jämna mellanrum på civila; barn och ungdomar dödas.

De går inte att ta sig till Södersjukhuset, muren går precis innanför sjukhuset och södermalmsborna nekas inträde. Kvinnor som ska föda dör bara meter från sjukhuset, i väntan på att få komma förbi de militärvaktade tullarna vid muren. Det är ungdomar som arbetar vid tullarna, dessa är tungt beväpnade och tycker sig vara mitt i en actionfilm, vilket gör att de behandlar södermalmsborna som cowboys gjorde med indianer.

Vuxna män tvingas klä av sig nakna för att få komma till sina arbeten utanför Södermalm. Södermalmsborna får nog, de startar fredliga demonstrationer mot muren, mot bosättningarna på Södermalm. Demonstrationerna bemöts av tårgas och beskjutningar från militären. Människor dör. Barn under arton och män sätts i fängelse. Detta pågår tills hälften av alla södermalmsbor vid ett eller annat tillfälle suttit i fängelse. Dessa fängelser är inte belägna på Södermalm, utan i Sigtuna. Det tar timmar att ta sig dit. Familjer som vill besöka sina fäder, män, bröder tvingas klä av sig nakna inför fängelsevakterna. Besöken avtar.

Fastän att Södermalm är omringat av vatten är det östermalmsborna som byggt sina bostäder på södermalm som tar över 80% av allt vatten. Efter sextio år är det fortfarande östermalmsborna det är synd om, de är så oerhört rädda för södermalmsborna och hela Stockholms stad får endast se på tv hur södermalmsbarn kastar stenar på stora bulldozrar som östermalmsborna kör in med på södermalm. Södermalmsborna kallas terrorister av hela Sverige. Ingen kommer till undsättning. Apartheiden är ett faktum. Mindre än 5% av östermalmsborna och södermalmsborna träffas på daglig basis. Fördomar och rädsla eskalerar. Barn skjuts dagligen till döds. Inom murarna undrar människor varför ingen utanför bryr sig.