På podiet satt 16 män och en kvinna på den Hamasdominerande konferensen om Rätt till återvändande Foto: Per Gahrton

Per Gahrton rapporterar från den arabiska konferensen För Rätt till Återvändande,
Damaskus 23-24/11 2008

När jag på en PLO-mottagning i mitten av november med anledning av tjugoårsminnet av den palestinska självständighetsförklaringen 1988 berättade att jag skulle åka till en stor konferens om Rätten till återvändande i Damaskus möttes jag av både glada tillrop och tveksamma kommentarer. Ingen konferens i Syrien kan äga rum utan total kontroll av den härskande Baathregimen, som knappast är särskilt vänligt inställd till vare sig Fatah eller PLO. Visserligen hyllades Syriens president Bashar al-Assad med rätta för att han, liksom sin far, inte som andra arabiska regimer har satt sig bekvämt till rätta i USA:s knä. På ett av konferensens mest välbesökta seminarier betonade den brittiske journalisten George Galloway att han hyllade den syriske presidenten ”för det han gör rätt, inte för det han gör fel”. Många palestinier och Palestinavänner har dock svårt att minnas hur Syrien konsekvent genom alla år har försökt ta kontrollen över den palestinska frihetsrörelsen och alltid har stött Fatah:s konkurrenter, också under alla år då Fatah inte hade drabbats av korruptionens förbannelse och fortfarande hade stöd av en stor majoritet av palestinierna.

Men idag är läget alltså annorlunda och en konferens som domineras av islamister är, på gott och ont, någorlunda representativ för en stor palestinsk opinion – även om en opinionsundersökning nyligen visade att Fatah-ledaren Abbas skulle ha god chans att besegra Hamas f d premiärminister, Haniya, i ett fritt presidentval. Fatah var inte heller helt frånvarande utan företräddes framförallt av Faruq Qaddumi. De applåder han fick av de femtusen åhörarna var dock en mild västanfläkt jämfört med den orkan som följde på den Damaskusbaserade Hamas-ledaren Khaled Mishals anförande. Ytterligare ett tecken på slagsidan på konferensen var att en av det palestinska motståndets främsta symbolfigurer, Leila Khaled, odödlig genom en oblodig flygplanskapning 1969, inte stod på programmet utan fick framföra sin maning till motstånd som fri talare – givetvis utan vare sig hijab eller niqab utan med demonstrativt otäckt hår.

Men slagsida eller inte, det om och om igen upprepade kravet på att beslutet i FN-resolution 194 från den 11 december 1948 om att palestinierna skall ha full rätt att välja mellan att återvända eller få kompensation måste genomföras, det kravet har oerhört bred förankring bland palestinierna. Det betyder säkert inte att miljoner palestinier skulle välla in i Haifa, Jaffa, Safed, Lydda osv om FN-resolutionen genomfördes. Alla palestinier vet att deras hus inte finns kvar. Eller är bebodda av andra människor. Det samhälle de – eller oftast deras föräldrar och far- och morföräldrar – lämnade 1948-49 är utplånat. Undersökningar visar att bara en bråkdel vid ett fritt val skulle välja att flytta tillbaka till Israel och, som det också står i resolutionen, ”leva i fred med sina grannar”. Det hindrar inte, som en talare betonade, att frågan om återvändandet inte ”ägs” av vare sig Israel, stormakterna eller ens PLO, utan av varje enskild palestinier.

Rätten att återvända kan inte förhandlas bort, den är grundlagd såväl i resolution 194 som i den allmänna folkrätt som efter andra världskriget har betonat att flyktingar alltid ska få återvända hur svårt det än kan förefalla. Allt talar för att de allra flesta palestinier skulle välja kompensation – men de vägrar, med rätta, att avhända sig rätten att själva fatta det beslutet.

Det paradoxala är att samtidigt som omvärlden numera, delvis med stöd av israeliska historiker, börjar erkänna att det som skedde 1948-49 var en regelrätt fördrivning, en storskalig etnisk resning, har flyktingfrågan försvunnit från fredsförhandlarnas dagordning. Damaskuskonferensen var en viktig påminnelse till alla fredsförhandlare, inte minst PLO:s, att om de glömmer flyktingarnas rätt till återvändande kan de räkna med bråk.

Per Gahrton

Femtusen personer från ett femtiotal länder deltog i konferensen, däribland flera svenskpalestinier.

Leila Khaled, legendarisk flygkapare (utan blodsutgjutelse), som var en av ett fåtal företrädare för den palestinska vänstern, manade till motståndskamp mot den israeliska ockupationen.

Den manliga dominansen bland talare och deltagare var massiv, dock var det bara en liten del av kvinnorna som bar niqab-slöjor.