Glöm Ahmadinejad, kolla Israels rasistiska verklighet!

Palestinagrupperna stödjer naturligtvis inte den iranske presidentens syn på Israel. Vi anser att en lösning måste bygga på två stater, Israel och Palestina. Men det betyder inte att alla påståenden om att det finns rasism i Israel automatiskt skulle vara felaktiga. Tvärtom – överväldigande fakta visar att den israeliska statens inställning till och behandling av palestinier på många sätt präglas av sådan särbehandling och diskriminering att beteckningen ”rasism” inte utan vidare kan avfärdas.

Häromdagen funderade den israeliske fredsveteranen Uri Avnery över om Israel håller på att bli en fascistisk stat, med utgångspunkt i att man nu har en högernationalistisk fredsmotståndare som premiärminister och en arabhatare som utrikesminister. Varför har de europeiska politiker som tågade ut i protest mot Ahmadinejads tal på FN:s rasismkonferens inte protesterat mot detta?

Att man protesterar mot rasism i Israels agerande borde inte vara konstigare än att man protesterar mot detsamma i alla andra länder. Varför har vi en diskrimineringsombudsman i Sverige om vi inte tror att här kan förekomma rasism? Skillnaden handlar mer om kvantitet än om kvalitet. I Sverige är, trots allt, rasism och etnisk diskriminering undantag som staten försöker beivra. I Israel är det staten själv som diskriminerar på grund av etnisk tillhörighet.

Är alltså sionismen i sig en rasism? Nej, inte i sig. Sionismen är i sig inte mer rasistisk och diskriminerande än alla andra nationalistiska åskådningar. Sionismens problem är att den har blivit statsideologi i en stat som diskriminerar på grundval av etnisk tillhörighet och olagligt ockuperar ett annat folks land. Det är praktiken mer än teorin som har fått rasistiska resultat. Sådant är det FN:s plikt att fördöma och motverka – också om det sker i Israel.

Ska Hans Dahlgrens m fl:s protest vid FN-konferensen kunna tas på allvar förutsätter det att de protesterar minst lika eftertryckligt mot Israels påvisade brott mot mänskliga rättigheter och folkrätt. Om inte Israels behandling av palestinier är ett uttryck för rasism, vad är då rasism?

Per Gahrton, ordförande i Palestinagrupperna

Rasism i Israel?

(Utdrag ur fredsveteranen Uri Avneris senaste artikel: A Little Red Light, 18/4 2009)

In our present situation there are some dangerous indications. The last war showed a further decline in our moral standards. The hatred towards Israel’s Arab minority is on the rise, and so is the hatred towards the occupied Palestinian people who are suffering a slow strangulation. In some circles, the cult of brute force is gaining strength. The democratic regime is in a never-ending crisis. The economic situation may descend into chaos, so that the masses will long for a “strongman”. And the belief that we are a “chosen people” is already deeply rooted.

Sionismen – fel i tid och rum

(Utdrag ur Per Gahrton: Palestinas frihetskamp, Carlssons, 2008, kapitel 3. Sionismen – befrielseideologi eller rasism?)

Den ursprungliga sionismen var inte särskilt unik utan snarare allmängods i slutet på 1800-talet: varje folk, varje nation, har rätt att styra sig självt, i en egen stat. Nationalismen uppfattades – och var också i stor utsträckning – en progressiv frihetstanke i de mångnationella imperiernas tidevarv. Det var nationalistiska rörelser som ledde till befrielse för mängder med småfolk i Europa från de tyska, österrikisk-ungerska, ryska kejsardömena och det osmanska sultanatet. I det perspektivet var den judiska nationalismen=sionismen inte annorlunda än ungersk, polsk, serbisk nationalism. Jag har svårt att se något speciellt omoraliskt i judisk nationalism i sig, något särskilt tvivelaktigt i tanken på en judisk stat som skulle vara annorlunda än tanken på en ungersk, polsk, serbisk eller norsk stat. Inte heller den sionistiska strävan att samla ett utspritt folk i en stat avviker från liknande tankar hos andra folk. Tysk och italiensk nationalism var på det sättet samlande och enande och har haft inslag av positiv särbehandling av ”landsmän” i utlandet långt in i våra dagar, till exempel tyska privilegier för ”Volksdeutsche” i Östeuropa som ibland inte ens kunnat säga sitt namn på tyska.

Det är alltså inte sionismens karaktär av en nationalism som är grundproblemet. Jag instämmer med den norske journalisten Nils A Butenschøn som har konstaterat att sionismen som idé inte är rasistisk. Däremot kan den i sin praktiska tillämpning ”sies å være en form for rasisme” eftersom den systematiskt underkänner den icke-judiska befolkningens existensberättigande i landet (Butenschøn, 1984, recenserad av Per Gahrton i Sydsvenska Dagbladet 14/7 1984).

Sionismen har, om man så vill, haft otur med ”timingen”. Den konkurrerade från början om utrymmet med en annan lika legitim nationalism, den arabisk-palestinska, och fick snabbt konkurrenten istället för kolonialmakten som huvudmotståndare. På grund av det judiska folkets splittring och judeförföljelserna i de europeiska judarnas bosättningsområden tvingades sionismen att kombinera befrielsen med ett kolonialt projekt. Sionismen blev beroende av kolonialism för sitt förverkligande. Det stora genombrottet, upprättandet av staten Israel, kom sent i tiden, när västkolonialismen börjat trängas tillbaka, när den stora avkoloniseringen just börjat. Sionismen hamnade fel i geografin, i historien, i tiden. Det speciella med sionismen är inte dess ideologi och teori, utan dess praktiska resultat, den israeliska erövrings-, ockupations- och diskrimineringspolitiken.

Det här inlägget postades i Per Gahrton. Bokmärk permalänken.