Måndagen den 31 maj överfaller Israels militär ”Ship to Gaza”, en fredlig kovoj av fartyg med humanitärt bistånd till det avspärrade Gaza, dödar 9 fredsaktivister och skadar många fler. Man beslagtar fartygen och deras last och forslar samtliga passagerare till Israel, där de tvingas skriva på erkännanden om att de olagligt tagit sig in i Israel.

Angreppet, som sker på internationellt vatten, väcker berättigad upprördhet. FN:s säkerhetsråd fördömer attacken. FN-chefen Ban Ki-moon kräver en oberoende, internationell utredning om händelsen. I Sverige förklarar samtliga riksdagspartier överfallet som oacceptabelt, och Israels ambassadör kallas till utrikesdepartementet för en uppsträckning.

Men strax är de proisraeliska lobbyisterna igång med sitt reparationsarbete. Eftersom den israeliska armén beslagtagit alla journalisters kameror, videofilmer och annan dokumentation, liksom alla passagerares mobiltelefoner och annat som kunde ge information, är det den officiella israeliska propagandan som sprids i media. Här framtonar bilden av aggressiva och beväpnade fredsaktivister som överfaller oskyldiga israeliska kommandosoldater som bara olyckligtvis råkat kliva ombord på några båtar mitt i natten ute på Medelhavet. Ett propagandatrick som skulle gjort Joseph Goebbels grön av avund.

Nu oroar sig borgerliga ledarskribenter mer för Israels ”självbild” än för alla de som faktiskt drabbats av våldsaktionen. Och de som normalt är snabbt ute med fördömanden av våld i Zimbabwe eller Iran, som EU-minister Birgitta Ohlsson, riksdagsledamöterna Fredrik Malm och Fredrick Federley, samt förre kristdemokratiske ordföranden Alf Svensson, är nu – tysta. Fast Federley denna gång åtminstone inte, som under Israels krig mot Libanon 2006, ger pengar till den israeliska armén.

Sedan är allt som vanligt igen. Fyra dagar efter att svenska medborgare misshandlats, kidnappats och fängslats spelar det svenska U21-landslaget fotboll mot Israel. Visserligen känner Fotbollsförbundets ordförande, Lars-Åke Lagrell, viss ”olust” inför situationen. Men mer är det inte. Måndagen den 15 juni tas den israeliske socialministern, Isaac Herzog – som i intervjuer helhjärtat försvarat aktionen och Israels vägran att acceptera någon internationell undersökning – emot av sin svenske kollega, Göran Hägglund, naturligtvis i närvaro av den israeliske ambassadören med fru. Samma dag träffar Herzog, som sitter i Israels koalitionsregering för ”Arbetarpartiet”, sina socialdemokratiska partikollegor. Motiveringen från socialdemokraterna till detta ovanligt trendokänsliga möte är att ”Vi måste ha dialog med alla våra partikamrater i olika länder, inte minst om de har gjort eller bidragit till saker som vi är motståndare till”.

I Riksdagen framförs krav på någon form av sanktioner mot Israel, något som av utrikesminister Carl Bildt avfärdas som ”futtig politik”. I EU stöder dock Sverige samtidigt helhjärtat ett beslut om utökade sanktioner mot Iran för att landet – i likhet med Sverige! – vill utveckla sin kärnkraft. Israel, som har runt 200 illegala kärnvapen, slipper kritik. Sverige har idag sanktioner mot ungefär 20 olika länder – men inte mot Israel. Några planer på att annullera det förmånliga handelsavtalet med Israel, avsluta vapensamarbetet och kalla hem militärattachén från Tel Aviv finns inte. EU vill hindra att några vapen når Gaza. Men flödet av vapen in i Israel, ämnade att användas i nya mord på palestinier och fredsaktivister, fortsätter.

I skuggan av händelserna i Gaza utvidgas den israeliska bosättningen på Västbanken och den etniska rensningen av Jerusalem. Nyligen konfiskerades ID-korten för fyra ledande politiker vars ”brott” är att de låtit sig väljas för Hamas i allmänna val bedömda som helt demokratiska av den svenske valobservatören Carl Bildt. Samme Bildt har som utrikesminister, liksom sina socialdemokratiska företrädare, sedan med lika stor entusiasm deltagit i terrorstämplingen och utfrysningen av den nyss demokratiskt valda palestinska ledningen – något som bidragit till den nuvarande situationen. Detta är bara början. Inom kort hotas ytterligare runt 300 palestinska politiker av utvisning. Och till slut kan 70.000 palestinier deporteras för att de inte, enligt nyskrivna militärlagar, har giltiga uppehållstillstånd i Jerusalem.

Trängd av opinionen har Israel nu aviserat ”lättnader” i blockaden av Gaza, och kan tänka sig att acceptera införsel av bland annat vissa kryddor och plastleksaker. Detta är inte nog. EU-parlamentet har krävt ett omedelbart avbrytande av blockaden. Vad händer om så inte sker? Kommer Sverige och EU att stillatigande se hur utsvältningen och isoleringen av 1,5 miljoner människor i Gaza fortsätter? Att se på när ännu en ”Ship to Gaza”-konvoj attackeras utan att göra något?

Risken är tyvärr att Israel, så länge världssamfundet inte lyckas samla sig till konkreta sanktioner, känner sig ha fått klartecken för för sin våldspolitik. För nya erövringar av palestinsk mark, nya murar, stängsel och avspärrningar, och nya blodiga överfall på humanitära projekt. Vem bryr sig? Varor från ockuperat område fortsätter att säljas i svenska butiker. Volvomaskiner river palestinska hus. ASSA Abloy, Veolia och de andra är där. Hennes & Mauritz fortsätter att etablera sig i Israel. Konsum Väst saboterar sina medlemmars önskan om bojkott av israeliska varor. Och den 3 september spelar Lagrells pojkar åter fotboll mot Israel.

Falskspelet fortsätter.

Gunnar Olofsson
Ordförande i Göteborgs Palestinagrupp