Per Gahrton om förhandlingar mellan Israel och palestinierna

Utan hot om sanktioner – kanske ett nytt Oslo, men inget suveränt Palestina

Nu ska det alltså förhandlas igen mellan Israel och palestinierna.

Inte ens vi som anser oss vara experter på Palestinafrågan kan hålla reda på vilken gång i ordningen det sker utan att gräva i arkiven. Först på plan omedelbart efter al-Nakba, utdrivningen 1948 av 725 000 palestinier från sina hem, var Folke Bernadotte. Han hade en del konstruktiva kompromissidéer. För det blev han mördad av sionistiska aktivister ur samma idétradition som nu regerar Israel. Det blev resultatlösa förhandlingar på Rhodos, i Lausanne och Genève. Sedan har förhandlandet rullat på i oändlighet, regelbundet avbrutet av nya israeliska krig, anfall och erövringar. Jarring efter 1967. Rogersplanen 1970. Camp David flera gånger. Madridprocessen, Osloavtalet. Kvartetten. Färdplanen. Etc, etc.

Vad har allt förhandlandet lett till? Ett enda problem har lösts – under femtiotalet fick rika palestinier tillgång till sina spärrade bankkonton (på den tiden hade bönder inga bankkonton)! Några tiotusental familjeföreningar har skett under årens lopp, liksom några fångutväxlingar. Det har överenskommits om vapenvilor. FN-övervakare och FN-fredstrupper har placerats ut. Men ingenting har hejdat den systematiska utvidgningen av israelisk kontroll och bosättning till allt större delar av Palestina. För att inte talar om det oändliga vardagsförtrycket av palestinierna.

Varför misslyckas alla förhandlingar? Svaret är generande enkelt – för att makt- och styrkebalansen är så oerhört skev, till Israels förmån. För att en kompromissfred ska kunna ingås måste båda parter ha något att vinna. Eller i varje fall något att förlora på icke-fred.

Den sorts fred som ligger ”in the pipeline” skulle inte bli en rättvis fred där alla relevanta FN-resolutioner uppfylls. Det har de flesta palestinier förstått och, om än motvilligt, accepterat, om de istället inom rimlig tid kan få en suverän stat på en del av sitt hemlands yta och ett slut på ockupationen. Förhoppningsvis skulle ett fritt, fredligt och stabilt Palestina få ökat ekonomiskt stöd, inte minst från arabvärlden. Exilpalestinier skulle kunna flytta in. Förtvivlan skulle kunna förbytas i visst framtidshopp, även om priset är högt i form av acceptans av fortsatt israelisk kontroll över betydligt större område än det som FN gav den judiska staten i sitt delningsbeslut 1947.

Slutsats: De flesta palestinier skulle, trots allt, tjäna på en kompromissfred.

Israel då? Det brukar sägas att Israel är betjänt av fred eftersom det skulle trygga en judisk stats framtid på lång sikt. Arabförbundet har erbjudit inte bara fred, utan försoning och konstruktivt samarbete efter en kompromissfred. Israel skulle bli dynamiskt ekonomiskt centrum i en region som kan bli nästa ”take-off”-område efter Sydöstasien. Det vimlar av utvecklingsplaner för ett fredligt Mellanöstern. För länge sedan tjatade Golda Meir och Abba Eban ständigt: Vi begär inget annat än fred! Nothing but peace!

Den parollen har israeliska ledare slutat använda. Världens makthavare kunde ju ta dem på orden! Vilket vore katastrof. Israel vill mycket mer än fred, Israel vill erövring!

Alla Israel-besökare kan själva konstatera och ockupationen för de flesta innevånare i Tel Aviv och Haifa lika gärna kunde äga rum på månen. Den finns inte i deras vardag. För en snabbt växande grupp är ockupationen däremot själva livsluften, den är liktydig med ”befrielse” av mark som det judiska folket fått av Gud.

Varför skulle den israeliska militära stormakten, särskilt när den leds av extremhögern, ta risken att tända en konfliktgnista mellan den passiva majoriteten och en växande minoritet fanatiker? Frånvaron av fred utgör ju inget problem för Israel, inget hot.

Arabstaterna har för länge sedan stigit av konflikten. Egypten och Jordanien har fredsfördrag med Israel, Irak är krossat, Saudiarabien sitter i knäet på USA och alltfler arabstater har i hemlighet ekonomiska förbindelser med Israel. Syrien är bara intresserat av Golan och varken kan eller vill agera militärt. Ingen seriös betraktare tror att shiitiska, persiska Iran skulle starta ”befrielsekrig” för det sunnitiska, arabiska Palestinas skull, sådant är bara propaganda för att motivera det s k kriget mot terrorismen.

Palestinierna är helt utelämnade till sig själva, vilket de har insett ända sedan 1967. Vad kan ett förtryckt och ockuperat folk göra för att få slut på förtrycket och ockupationen? Vad gjorde danskar och norrmän under andra världskriget, vad gjorde algerier och vietnameser på 50- och 60-talen? Svar: Väpnat motstånd. Målet är inte att militärt besegra förtryckaren, utan att göra förtrycket så kostsamt att en kompromisslösning förefaller vettigare.

Som alla vet har palestinierna prövat den metoden. Den har misslyckats. Skälen är många, politiska, strategiska, geografiska. Man säger ibland att palestinierna genom vissa metoder, typ flygkapningar och självmordsbomber, diskvalificerat sig själva moraliskt. Visserligen var inte heller danska och norska motståndskämpar alltid så varsamma. Men tiden och situationen var en annan. Israeliska judar kan inte med våld tvingas att likt de franska pieds-noir i Algeriet packa ihop och ”åka hem”. Och i den globaliserade massmedievärlden nagelfars varje motståndsattack på ett sätt som inte skedde för fyrtio-femtio år sedan. Till detta kommer förstås hela historien med Förintelsen och dess påverkan på västopinionen. Och WTC-attacken 2001, efter vilken all väpnad motståndskamp kommit att stämplas som terrorism, trots att folkrätten godkänner det som i Sverige förr kallades ”det fria kriget” mot en ockupationsmakt.

Slutsatsen är att den palestinska väpnade kampen aldrig varit tillräckligt effektiv för att förmå Israel att, likt Frankrike i Algeriet och USA i Vietnam, besluta om militärt tillbakadragande och kompromissfred med motståndsrörelsen. Samtidigt har palestinska väpnade aktioner försvagat stödet för den palestinska saken hos världsopinionen.

Om det alltså inte går för palestinierna att uppnå förhandlingsstyrka genom väpnad kamp – vilket PLO uttryckligen har förstått – hur ska det då gå till? Då finns bara ett sätt, modell Sydafrika. Detta har PLO-ledningen efter tidigare tvekan nu insett och börjat organisera en palestinsk bojkott mot Israel. Men det räcker inte långt, också omvärlden måste förmås införa sanktioner. Det är det BDS-kampanjen handlar om. Den syftar inte till att skada enskilda israeler eller ”krossa Israel”. Den syftar bara till att göra ockupationen så kostsam för Israel att regeringen hellre riskerar konflikt med fanatikerna för att uppnå en kompromissfred i enlighet med internationella krav.

Hittills har världens makthavare inte velat inse detta, trots att EU uppenbarligen tror på sanktioner som metod, eftersom man har sådana igång mot ett tjugotal stater p g a deras brott mot folk- eller människorätt.

Det som nu inleds i USA kommer utan hot om sanktioner bara att bli ett nytt skådespel för att dölja att Israels erövring de facto fortsätter. Givetvis kommer ”fredsförhandlingarna” att avslutas med en tjusig ceremoni framför Vita Huset. Kanske får Netanyahu och Abbas dela på Nobels fredspris för en nya variant av Oslo-avtalet.

Men utan sanktionshot mot Israel blir det ingen rimlig och stabil kompromissfred, baserad på en reellt suverän och livskraftig palestinsk stat inom 1967 års gränser med Östra Jerusalem som huvudstad och en humanitärt och folkrättsligt acceptabel lösning på flyktingfrågan.

Per Gahrton

Det här inlägget postades i Per Gahrton. Bokmärk permalänken.