Charlotte Axelsson har just varit i Libanon och här kommer första blogginlägget från hennes resa

I februari kommer det 18 år långa samarbetet med att bygga upp en fungerande rehabiliteringsservice tillsammans med förebyggande hälsoaktiviteter tillsammans med Palestinska Röda Halvmånen i Beddawi och Nahr el Bahred flyktingläger att avslutas. Jag åkte ner för att göra en sista uppföljning av projektet och hade också möjlighet att besöka Naba’a och Children of Al Jaleel center, två organisationer som fått stöd av Palestinainsamlingen. Under resan skrev jag ner samtal och möten med vänner och kollegor samt dokumenterade aktiviteter som palestinier organiserat i Libanon. Dessa möten och samtal skildrar en ibland hopplös situation bland flyktingarna, en frustration och en svår kamp mot diskriminering och en ökad socioekonomisk segregation mellan libaneser och palestinier samt en stark känsla av övergivenhet. De skildrar även hoppfulla projekt och initiativ, en kamp för respekt och dignitet, att bevara identiteten som palestinier och visar på den starka motståndskraft som trots allt finns ibland flyktingarna.

UNRWA, FN organisationen som sattes upp efter Nakban, kämpar sedan mer än 60 år med att tillhandahålla basal samhällsservice i flyktinglägren i Libanon: grundskola, primärhälsovård och social service till de fattigaste familjerna samt vatten och sanitets service. Förutom UNRWA finns det ingen officiell struktur som har ansvar för flyktingarnas mest basala rättigheter. Ett antal frivilligorganisationer, som finansierar sin verksamhet via internationella bidragsgivare genom 1-3 åriga projekt, kämpar för att erbjuda mer avancerad sjukvård (såsom PRCS), förskoleverksamhet, arbetsinriktad utbildning, sociala och kulturella aktiviteter för barn och ungdomar med mera.

Bild över Beddawi läger från Safad sjukhustak

De palestinska flyktingarna i Libanon lever i ett limbo och i de fredsförhandlingar som pågått skjuts rätten om återvändande ständigt på framtiden. Ingen verkar direkt bry sig om deras liv, hopp eller drömmar. De har ingen rätt att äga bostäder men trångboddheten i lägren gör att de ändå måste köpa lägenheter och får därmed göra det olagligt. Då flertalet yrken är förbjudna för palestinier att praktisera, bland dem läkare, ingenjör, lärare eller advokat och övriga jobb i första hand ges till Libaneser är arbetslösheten enormt hög. De flesta palestinier bor fortfarande i de temporära flyktingläger som sattes upp i början på 50-talet, läger som nu växer på höjden, 6-8 våningshus som byggs vid sidan om små två-rums hus med plåttak. Gatorna är trånga och gränderna mellan husen ger få möjligheter till solen att ta sig igenom till barnen som, i brist på lekparker, spelar fotboll och leker bland mopeder, bilar och sopor.

I de inlägg som följer vill jag försöka förmedla dessa samtal och händelser från palestinier i Libanon människor som försöker skapa en mening av sina liv i flyktinglägren.

En av gatorna i Beddawi flyktingläger