Resan mellan Bethlehem och Jerusalem, eller Al quds som den heter på arabiska, är lite drygt 1 mil, men att passera den illegala mur som omringar Bethlehem och Västbanken tar tid… Vanligtvis skulle resan ta max 30 minuter men på grund av checkpointen så tar resan oftast 1-3 timmar längre än vanligt. Vissa Palestinier får inte ens passera, trots att dom har med sig alla nödvändiga tillstånd och dokument. Det är just den osäkerheten som jag tycker varit mest påtaglig under mina vistelser på den ockuperade Västbanken, och värre är det såklart för palestinierna som bor här.

Att passera en checkpoints var en ny upplevelse för några av oss. I gångar av galler och taggtråd leds man fram till passkontroll och metalldetektorer. På andra sidan skottsäkra glas satt unga israeler i uniform. Noggrant och ofta långsamt kontrollerade dom palestinska id-kort, fingeravtryck och inresetillstånd till Jerusalem. Våra pass behövde vi inte ens visa ordentligt. Halvvägs genom bussresan så klev det på tre beväpnade soldater på bussen. Samtliga palestinska ID-kort och inresetillstånd till Jerusalem undersöktes en gång till. Inte heller nu behövde vi visa våra pass.

Väl i Jerusalem så smet vi in på studieförbundets bildas center. Värdarna Anna och Kenneth bjöd på kaffe och berättelser ifrån deras mångåriga engagemang för fred i Israel och Palestina. Ifrån centrets takterass är utsikten över gamla staden fantastisk och Kenneth pekade ut Jerusalems religösa platser.

Turista lite ville vi såklart hinna med! Efter fikat på bilda så gick vi således lös i Gamla Staden. Som om vi värmde upp för morgondagens maraton-tävling så tog vi oss mellan de heliga platserna i ilfart. Mest minnesvärt var kanske Jesu gravkyrka, Klagomuren och att få se Klippmoskén. Jerusalem är en otroligt vacker stad.

Det var fantastiskt att röra sig i vimlet av människor, religioner och kulturer. Men alla övervakningskameror och israeliska soldater vittnar om att det här också finns andra berättelser som vi borde försöka förstå. Vid Damaskusporten mötte vi en Palestinsk vän som som lovat att ta oss på en rundvandring i Gamla staden. Han visade oss en sida av Jerusalem som vi önskar att fler turister skulle få möjlighet att se. Efter bara några hundra meter in i gamla stadens smala gränder möts vi av den första illegala israeliska bosättningen, utmärkande mot sin omgivning med hjälp av israeliska flaggor. I just denna illegala bosättning bodde Ariel Sharon, Israels fd premiärminister.

Efter att tag möts vi som varit här förut av insikten att gatustånden där palestinier säljer souvenirer, sötsaker och mat verkar färre än förut. Vår guide för dagen berättar att Israeliska staten försvårar för Palestinska affärsverksamheter, genom att ge godtyckliga böter för diverse oegentligheter, som att någon gäst har rökt inne på restaurangen trots att restaurangen saknar tillstånd för det exempelvis. Värst är det för butikerna som bor grannar med bosättarbyggnaderna. En butiksägare berättade också hur de palestinska områdena i Jerusalem betalar samma mängd skatt som de israeliska, men att de inte får lika mycket tillbaka som de israeliska, mindre pengar till skolor osv.

I närheten av klagomuren bjuds vi upp till Nora, en av de palestinier som bosättarna och israeliska staten försöker vräka till förmån för israeliska bosättare. Tillsammans med sin familj så har hon fått kämpa sedan 1976 för att få bo kvar i sitt hem.
Likt en del andra palestinier vars hus bosättarna vill åt erbjöds hon först pengar för sin lägenhet.
-ingen människa säljer sitt hemland, svarade hon.

Sen dess verkar varje dag ha varit en kamp. De väcktes tidigt en morgon för två år sen när polisen oanmält försökte ta sig in genom ytterdörren för att vräka dom.
Noras familj är den enda palestinier som finns kvar i huset, de andra lägenheterna är redan tagna av bosättare. Nora berättar om rädslan hon känner över att dela trappuppgång med bosättarna. När någon knackar på hennes dörr så försäkrar hon sig om att det är någon hon känner innan hon vågar öppna. Ovanför hennes takterrass har bosättarna en lägenhet, och ibland kastar dom ner sopor och sten.

Förra året så borrade bosättarna ifrån lägenheten bredvid 6 stora hål in genom väggen till familjens barnkammare, och hade troligen lyckats ta sig in i lägenheten om dom inte blivit påkomna i tid.

Israel använder olika lagar för att beslagta palestinska hem. Samtidigt finns det en lag som fråntar palestinier rätten att kräva tillbaka ägodelar som dom förlorat, exempelvis ett palestinskt hus i Israel som förlorats vid fördrivningen 1948.

Nyligen gav högsta domstolen besked om att Nora och hennes man får bo kvar, men endast i tio år. Eftersom högsta domstolen är sista instans så har de inte möjlighet att överklaga. Enligt domslutet så har inte parets fullvuxna barn rätt att sova över i lägenheten, trots att dom är uppvuxna där. Nora vet att bosättarna vakar över dom, och rapporterar till polisen ifall hennes barn sover där om nätterna. De vågar inte heller lämna lägenheten eftersom de befarar att bosättarna skulle passa på att ta sig in om bostaden står tom.

Överväldigade och berörda lämnade vi Noras hem. Det är ofattbart hur trakasserierna här får fortgå utan att omvärlden reagerar mer. Det är så tydligt att de syftar till att trötta ut Palestinier tills att de lämnar sitt hem. Men trots att Nora troligtvis kommer att vräkas och tvingas flytta till Västbanken av ekonomiska skäl så utstrålar hon både styrka och glädje.

Imorgon ska vi delta i Palestina maraton. Tävlingens slogan har länge varit rätten till fri rörlighet, som rätten att ta sig till sitt arbete utan att behöva passera en checkpoint eller rätten att faktiskt våga lämna sitt hem utan att behöva vara rädd för att grannarna ska ta det i besittning. Kanske kan Noras berättelse och upplevelsen i checkpointen peppa oss att springa lite fortare imorgon, vi hoppas på det. Ikväll laddar vi upp, denna gången enbart med pasta!

Gamla staden i Jerusalem!