Du har väl besökt kampanjbloggen H&M Don´t buy into occupation: http://bdshm.wordpress.com/
Israel måste ansluta sig till det panarabiska initiativet, ursprungligen lanserat 2002, som innebär fullt erkännande och normalisering av förbindelserna med arabstaterna mot att man ger upp ockupationen av palestinskt land och drar sig tillbaka till de av FN erkända gränserna från 1967.
Detta är innebörden av ett budskap från den syriska ledningen, senast framfört av landets ambassadör i USA, Imad Moustapha. Om Israel verkligen vill ha fred så är det den enda vägen, och eftersom det är ofrånkomligt så ”varför inte göra det idag istället för nästa år” menar ambassadören. ”Frågan är vill ni leva i fred eller vill ni inte leva i fred”, sammanfattar han.
Den självklara insikten att Israel måste byta land mot fred tycks dock inte har nått in i den israeliska ledningen som istället, mitt framför ögonen på den gästande amerikanske vice-presidenten Joe Biden, passade på att tillkännage bygget av ytterligare 1.600 nya illegala bostäder, enbart för judar, i östra Jerusalem – något som omedelbart satte stopp för de förhandlingar med palestinierna som Biden kommit för att starta.
Det israeliska utspelet är naturligtvis inget olycksfall i arbetet. Man är van vid att nya ockupationer av palestinskt land, och byggandet av nya bosättningar, med jämna mellanrum möts med protester från USA och EU, men att i slutändan ändå ingenting händer. Så troligen även denna gång. Med över en halv miljon bosättare redan etablerade på Västbanken, varav hälften i området kring Jerusalem, och med omedelbara planer för åtminstone 50.000 ytterligare inflyttade, närmar sig Israel snabbt den punkt då man definitivt och oåterkalleligt slår undan benen för någon form av fredlig tvåstatslösning med palestinierna.
Frågan är vad som händer den dag då Israel till slut omöjliggjort någon verklig fred. Om arabstaterna tar sina egna uttalanden på allvar, och finner att deras fredsinitiativ bara möts med ytterligare ockupation, kan man ju tänka sig att de till slut gör gemensam sak med palestinierna för att en gång för alla göra slut på förtrycket. Det är ju inte alldeles säkert att Israel segrar i en sådan konfrontation. Eller att man sedan skulle kunna få tillnärmelsevis den uppgörelse med omvärlden som man idag fortfarande har möjlighet att nå.
Gunnar Olofsson
Ordförande i Göteborgs Palestinagrupp
Lördagen den 13 mars var det dags för den färgstarka utställningen Gaza graffiti att äga rum i Nablus. Det är journalisten och fotografen Mia Gröndahl som står bakom utställningen och hon har under sju års tid fotograferat olika budskap på väggarna i Gaza och sammanställt dem i en fantastisk utställning som ger en känsla för den ständigt pågående konflikten.
När jag hjälpte Mia Gröndahl och hennes assistent Bisan att hänga upp de vackra konstverken berättade hon samtidigt historier bakom vissa av dem. Den bild som grep mig mest var en 3 årig liten flicka som leker med en trasig docka och bakom henne ser man porträttet av en martyr. Denne martyr visade sig vara hennes far som dog runt hennes födsel. Bara flickans blick gav mig rysningar och med det obehagliga sammanträffandet i bilden så kommer hon alltid att finnas kvar hos mig.
Från utställningen Gaza Graffiti Foto: Mia Gröndahl
Graffiti ger, för mig, ett annat perspektiv på konflikten och en förståelse för hur komplex konflikten är då människor målar sina berättelser och känslor om liv och död på väggarna i Gaza. Konstverken visar allt ifrån politiska slagord och blodiga krigsbilder till vackra positiva känslor och varje konstverk har en gripande historia. Med dessa bilder känner man att människornas kraft och glöd finns kvar och att hoppet fortfarande är vid liv.
Det mest hjärtknipande på utställningen är den kända antikrigsmuralen ”Approximately 1500…”. Det är en 30 meter lång kanvasduk där 25 unga konstnärer i Gaza använt konsten, som en slags terapi, för att bli fri alla hemska minnen. Med hjälp av muralen försöker de nå ut till människor och få oss att förstå deras situation. Färgsättningen är väldigt diskret i svarta och grå toner med ett sorts rosa blodstänk som binder samman de olika delarna i muralen. Jag reagerade direkt på den rosa färgen och insåg att det var ett genialiskt val av färg då rött hade blivit alldeles för kontrastfullt.
I samband med utställningen arrangeras ”A day for Gaza” med olika evenemang för att skapa en diskussion och minska utanförskapet för Gaza och de andra ockuperade områdena. I Nablus uppträdde barnen ifrån Askar Camp med en underbar dansshow och gav en otrolig energi till publiken. En annan aktivitet under varje utställning är att de spänner upp en stor canvasduk och låter alla som vill få måla något för att visa stödet för Gaza. I Nablus kom flera konstnärsstudenter, vissa väntade från tidig morgon, för att kunna måla hälsningar till Gaza. Jag hoppas att ”A day for Gaza” framkallar empati hos människor och stärker relationen mellan Gaza, Västbanken och omvärlden.
Dansgruppen från Askar
Genom graffiti lockar man en yngre publik och alla de barn och ungdomar som närvarade vid utställningen är framtiden för konflikten och det är viktigt att stärka deras empati och förståelse för andra människor. Jag hoppas att de växer upp med andra tankar och värderingar än de som finns idag.
/Tina Koskinen som gör sin verksamhetsförlagda utbildning hos PGS i Jerusalem
Fredagen den 12 mars var det en kraftfull demonstration i Sheikh Jarrah för att protestera mot de israeliska bosättningarna i området. Det var över 300 aktivister varav de flesta var israeler då palestinier inte vågade närvara pågrund av att lokal tv och tidningar var där och filmade och fotograferade. Polisen hade spärrat av de områden med bosättningar för att förhindra aktivisterna att komma dit. Protestplakaten hade olika slagord såsom ”Woe to him who builds a city with bloodshed and establishes a town by crime! Habbakkuk 2:12” och ”Free Sheikh Jarrah”.
Ett fåtal av de israeliska bosättarna närvarade på avstånd till demonstrationen och provocerade aktivisterna med hjälp av egna plakat och israeliska flaggor. Mitt under demonstrationen kom det ett tiotal piketbussar med tungt beväpnade militärer som omringade demonstranterna för att få ner dem ifrån kullen de stod på. Det orsakade kaos och de lyckades gripa elva stycken aktivister och flera fick lättare skador av tårgasen.
Det är fascinerande att israeler demonstrerar mot bosättningarna för som jag har förstått det är den israeliska fredsrörelsen nästintill obefintlig vilket gör den här demonstrationen extra intressant.
Tina Koskinen /som gör sin verksamhetsförlagda utbildning hos PGS i Jerusalem
Hon är lika vacker, vare sig hon är allvarsam eller glad, min lärare i arabiska Najiha Nassin. Vi kan också dela både allvar och glädjeämnen i samtalen under lektionerna. Ibland blir det mindre arabiska och mer engelska när vi träffas, men det viktiga är kontakten – kvinnor emellan- i byn Yanoun. Vi sitter i ett av rummen i hennes hem, sparsamt möblerat med plaststolar, ett litet bord och i övrigt försett med madrasser. Så är det hos många familjer här, så Najihas hem är inte armare än många andras. Och även om inomhustemperaturen är låg, så är den mänskliga värmen desto påtagligare.
Najiha är född i byn och har bott här större delen av sitt 44-åriga liv. Ett års studier i Nablus efter folkskolan, sen räckte inte familjens pengar till mer och hon fick komma hem för att mjölka kor och sköta hönsen. Det andra tillfället hon var borta från byn var 2002 när våldet från israeler i bosättningarna (1) kring byn blev så outhärdligt, att nästintill alla bybor tvingades flytta hemifrån. En del var borta en längre tid, en del kortare – för Najihas del blev det två år och hon bodde då med man och barn hos en svåger i staden, Aqraba.
-Det var en svår tid, säger Najiha, som älskar livet på landet, i den vackra naturen kring Yanoun och allra helst vallande sina får och getter.
– Jag längtade hem, men det var för riskabelt att återvända. Först när den internationella närvaron garanterats kunde hon och familjen flytta hem igen.
-Nu känner jag mig tryggare och det gör även barnen, säger hon, kanske också för att vara juste och visa uppskattning för min och kollegornas insats (2). Men
skräcken från 2002 sitter nog ändå i för jag vet att hon alltid är vaksam och noterar varje obekant besökare i byn.
Foto: Kerstin Dahlberg.
Livet för Najiha är ingen dans på rosor nu heller. Hon kan inte valla sina får upp över höjderna, som omger byn. Det är för riskabelt eftersom bosättarna finns där och kan hämnas vis om de från sina vakttorn upptäcker någon som kommer nära. Ibland känns Najihas oro överdriven, men så en natt förstår jag den bättre. I ett par omgångar dånar militär- och polisfordon och en bosättarbil med blinkande ljus in i byn och vid halvtretiden beordras alla män ut ur sängar och hus och radas upp på grusvägen medan lysraketer far över fälten. Najiha vet inte vad som ska hända med Kemal, hennes man. Hon måste stanna inne hos barnen.
Lugnet återvänder efter någon timma när byns män kontrollerats. Alla av dem var hemma och ingen var den person, som bosättaren anklagat för att ha kommit utposten för nära i syfte att stjäla getter. Stort pådrag för ett brott, som aldrig ens begåtts och onödig påfrestning för Najiha.
Det finns alltså skäl till både oro och bekymmer, men Najiha är ingen ”dysterkvist”. Nej, hennes bekymmersrynka kan blixtsnabbt försvinna och värme och glädje lysa i hennes ögon. Vad jag beundrar är just hennes sega styrka – att hon trots det svåra alltid finner glädjen och de stillsamma skämten, att hon inte fastnar i klagan och elände. Hon har ändå levt nästan hela sitt liv i ett ockuperat land (3), under många år med extrema bosättare som nära grannar. Najiha är inte heller helt nöjd med den palestinska myndigheten.
–Den borde göra mer för byn, så att folk inte flyttar härifrån och lämnar ett fåtal kvar att hålla stånd mot bosättarna, anser Najiha. Vad hon efterlyser är stöd till lantbrukarna och så skulle förstås barnbidrag vara ett välkommet tillskott i kassan.
Vad skulle du önska om du fick börja om ditt liv, undrar jag.
-Jag skulle vilja leva samma liv som nu, svarar Najiha, och ser faktiskt nöjd ut. Men så tillägger hon med ett skämtsamt leende,
– Fast bättre! Vi har litet roligt åt det där en stund tills allvaret återvänder och hon tystlåtet förklarar:
– Jag menar utan bosättare. Och jag skulle någon gång vilja åka till Jerusalem, men det är inte troligt, att israelerna ger mig tillstånd till inresa. Bara en gång har
jag varit där och det var på en skolresa.
Foto: Kerstin Dahlberg.
Jerusalem ligger cirka 40 kilometer från Yanoun, men det är inte vägens längd som hindrar Najiha från att komma dit. Det är hennes palestinska identitet. Hon har i och för
sig inte försökt få tillstånd att passera vägspärren och komma in på israelisk mark. Det finns ett hinder till; ekonomin. I Jerusalem skulle jag se en massa fina saker, som jag ändå inte har råd att köpa, säger hon. I Yanoun finns bara systerns lilla affär med närbutikssortiment och inga andra lockande varor. Det är helt klart billigare att stanna hemma! Najiha måste finna sig i situationen, vad annat kan hon göra? Och hon har förmågan att finna glädjeämnena i sin närhet, i den palestinska lilla byns vardagsliv.
Najihas man Kemal på väg med hjorden mot betesmarker en morgon i Yanoun. Foto: Kerstin Dahlberg
Vad är det bästa i ditt liv idag?, frågar jag när vår pratstund lider mot sitt slut.
-Det är att sitta tillsammans med Kemal och barnen. Men att vara med mina får ute i stillheten i naturen gör mig också lycklig, säger Najiha, med mycket värme i den lågmälda rösten och ett leende på läpparna. Sen hämtar hon kannan med timjanste, som vi avnjuter medan barnen stormar uppför trappan – skoldagen är slut, liksom min lektion i arabiska. Tsharrafna har jag i alla fall lärt mig – trevligt att träffas!
/Kerstin Dahlberg
Kerstin Dahlberg befann sig i höstas i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI).
1) Vid slutet av 2008 fanns cirka 480 000 bosättare på ockuperad mark,enligt B´Tselem. http://www.btselem.org/English/Settlements/Statistics.asp. Bosättningarna är illegala enligt internationell lag. Deras s.k utposter är inte heller tillåtna enligt israelisk lag. Yanoun omges av utposter till bosättningen Itamar, http://www.shechem.org/itamar.
2) Följeslagarprogrammet EAPPI, Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel, har ansvaret för ständig internationell närvaro i Yanoun sedan 2003. http://www.eappi.org.
3) Israels ockupation av Palestina har pågått sen 1967.
Palestinagrupperna i Sverige 