Sveket mot Gaza

Publicerat den 30 december 2009 av palestinagrupperna


Amerikanska Internationella skolan i ruiner. Foto: Lisa Norman

Det internationella samfundet har, genom sin passivitet och oförmåga att bryta blockaden mot Gaza, svikit såväl den behövande civilbefolkningen där som sina egna löften och uttalanden. Detta är slutsatsen i en färsk rapport från 16 humanitära organisationer – bland dem brittiska Amnesty International och Oxfam, Svenska kyrkan och Diakonia – om situationen i Gaza ett år efter den israeliska militäroffensiven ”Operation gjutet bly”.

I stort sett alla infarter till Gaza har förblivit stängda, och medan tusentals lastbilar med byggnadsmaterial hade behövts för återuppbyggnaden har endast 41 stycken tillåtits passera. Av över 15.000 palestinska hem som ödelades under attacken – där 100.000 palestinier förvandlades till internflyktingar – behöver 2.870 hus omfattande reparationer, medan 3.540 måste byggas upp helt på nytt. Ytterligare 52.900 hus har mindre skador. Under den nu inledda vintern kommer minst 20.000 palestinier att leva antingen hopträngda hos släktingar och vänner i redan för trånga bostäder eller i tält och tillfälliga ruckel i ruinerna av sina tidigare hem.

Under offensiven förstördes över 30 km vattenledningar och 6.000 vattentankar. Trots att större delen nu reparerats är tiotusentals människor fortfarande beroende av vattenleveranser från hjälporganisationer. Då generatorer inte tillåts passera in i Gaza är trycket i ledningarna inte tillräckligt högt – vilket riskerar tillblandning av avloppsvatten i dricksvattensystemen.

Den militära offensiven lade 18 skolor i ruiner – bland annat den Amerikanska Internationella skolan – medan åtminstone 280 fick skador. Nästan ingenting har återuppbyggts. Undervisningen sker idag på många håll i tvåskift, för att utnyttja befintliga lokaler, och det råder brist på undervisningsmaterial som böcker och papper. Avsaknad av rent vatten och fungerande toaletter försvårar situationen. Likaså saknar sjukhusen utrustning vilket ökar behovet av vård utanför Gaza. Trots detta stoppas hälften av de patienter som söker tillstånd att passera ut genom Eretz checkpoint i norra Gaza. Totalt hindras 73% av patienterna att resa under fler än 7 dagar – något som leder till fördröjda, eller i värsta fall inställda, behandlingar.

Närmare 700 privata företag förstördes eller skadades allvarligt under offensiven. Ungefär 120.000 arbeten har försvunnit, och arbetslösheten är nu officiellt över 40%. Militärfordon har förstört 17% av den odlade marken och växthus, bevattningssystem och pumpar har bombats eller förstörts av bulldozers i stor skala. I en av Israel deklarerad ”säkerhetszon”, som sträcker sig mellan en och två km in i Gaza, tillåts ingen aktivitet, och 46% av jordbruksmarken är nu satt ur spel.

Det internationella samfundet har vid upprepade tillfällen markerat mot situationen i Gaza. Säkerhetsrådets resolution 1860 kräver ett återöppnande av gränsstationerna, och i december 2009 konstaterade EU:s utrikesministrar att ”den fortsatta politiken med stängning är oacceptabel och politiskt kontraproduktiv” och krävde ”ett omedelbart, hållbart och ovillkorligt öppnande av övergångar för flödet av humanitärt bistånd, kommersiella varor och personer till och från Gaza”.

Men inte mycket har hänt. Trots att redan givarkonferensen i mars gav över 4 miljarder dollar till Gazas återuppbyggnad, har EU och FN inte ens fått tillstånd att bygga upp sina egna raserade projekt. Visserligen har uppgraderingen av Israels handels relationer med EU – dess viktigaste exportmarknad – tills vidare uppskjutits, men inga viktigare påtryckningar har gjorts för att få Israel att ändra sin politik. Slutsatsen är, skriver hjälporganisationerna, att det internationella samfundet i praktiken har accepterat blockaden. Världen har svikit, och fortsätter att svika, Gaza.

Vad som nu måste till är, enligt rapporten, ett nytt och mer kraftfullt agerande:

* EU måste uttryckligen ta sig an frågan och i varje kontakt med Israel framföra ett klart, starkt och officiellt krav på fullständigt och ovillkorligt upphävande av blockaden.

* EU:s statsöverhuvuden, utrikes- och biståndsministrar måste, liksom EU:s nyvalda ”Höga representant” för utrikespolitik, besöka Gaza.

* EU bör offentligt deklarera att en eventuell uppgradering av förbindelserna med Israel är helt beroende av framsteg för respekten för mänskliga rättigheter.

* Den misslyckade politiken med icke-engagemang måste överges och politisk dialog inledas med alla palestinska parter.

* FN:s Säkerhetsråd måste se till att resolution 1860 implementeras.

* Biståndsgivare måste kräva kompensation för skador på sina biståndsprojekt orsakade av ”Operation gjutet bly”.

* En konferens med deltagande av undertecknarna av Fjärde Genèvekonventionen måste genomföras för att säkra respekten för konventionen inom det ockuperade palestinska territoriet.

Gunnar Olofsson, Palestinagrupperna, Göteborg

Publicerat i Gunnar Olofsson | Lämna en kommentar

Att leva mellan gröna linjen och muren

Publicerat den 21 december 2009 av palestinagrupperna

Jerusalem 2009-12-16

I Jenin distriktet på norra Västbanken bor idag ca 8 600 personer i den så kallade Barta´a Sharqiya enklaven vilket innebär att befolkningen är fast mellan gröna linjen och muren då muren byggts inne på Västbanken och inte följer gränsen mellan Israel och Västbanken från 1967.

Det är en total stängd enklav med tillträde till Västbanken via två grindar, en vid Barta´a och en vid Shaked. Invånarna har nu fått så kallade ”rättigheter att vara långtidsbosatta” i enklaven och alla som är över 16 år måste ha ett tillstånd för att vara bosatta i och för att resa utanför enklaven. Utöver Barta´a Sharqiya finns det även ett antal små byar som ligger i enklaven.


Kvinnohälsovård. Foto: Yvonne Fredriksson.

Barta´a Sharqiya (öst) har varit delad från Barta´a Ghabiya (väst) som ligger på den israeliska sidan av gröna linjen alltsedan 1948, men det finns starka sociala, familje- och ekonomiska band mellan de två delarna av byn. 40 % av palestinierna som bor i den östra sidan av byn på Västbanken har israeliska ID kort.

Inga stängsel eller murar stoppar invånare från att korsa gröna linjen in i Israel men de som överträder förbudet riskerar böter och fängelse. Intern rörelsefrihet inne i enklaven är också svårt. Invånare i byn Khirbet Munther al Gharbiya måste korsa en bosättarväg för att nå resten av enklaven. Kvinnor som är från Daher al Malih och som har gift in sig i familjer som bor i byar på andra sidan muren/stängslet har inte möjligheter att besöka sina familjer i Daher al Mahler då de saknar tillstånd för det och varje ansökan till IDFs civila administration och samordningskontor blir ofta nekat. Vid upprepade tillfällen har förklaringen varit att militären har nya riktlinjer och soldaterna vid grindarna har hänvisat enklaven som ”Israel”.

Ginden i Barta´a är egentligen en terminal som påminner om en internationell gräns; med två parkeringsområden, ett stort militärkontor, en metalldetektor, inspektionsområde, en stor grind som kan öppnas och stängas samt två ytterligare barriärer.

Grinden i Shaked är endast öppen vid speciella tider och är endast för gående.

Byarna som tillhör Jenindistriktet har idag dagliga problem med att få tillgång till primärhälsovård, specialiserad sjukvård, skolgång, många hus i närheten av marknaden Barta´a Sharqiya riskerar att demoleras, om byarna behöver någon som ska laga elen, telefonen eller annat måste denna person söka tillstånd från de israeliska myndigheterna och det kan ta flera veckor för att få lov att komma in i enklaven.

Jag besökte Barta´a Sharqiya förra torsdagen för att lära mig om situationen för de som bor i den så kallade ”enklaven”. Jag mötte delar av byrådet som berättade om byarnas problem efter det att muren byggts och de hamnat mitt emellan gröna linjen och muren. Då de tillhör Jenindistriktet finns all service i Jenin såsom, el, telefon, sjukhus, specialiserade läkare, universitet m.m. Byrådet får handskas med allt även om de inte har utbildning till det, de får till och med ta hand om polisärenden då palestinska myndighetens poliser inte får komma in i byn.

Jag var också med vid ett av Palestinian Medical Relief Society’s (PMRS) besök i byn. De håller till i den lilla klinik som byggts med stöd från den palestinska myndigheten.


PMRS mobilklinik. Foto: Yvonne Fredriksson.

PMRS besöker som enda Non Governmental Organisaiton (NGO) Barta´a Sharqiya med sin mobilklinik 4 -5 gånger per månad för att ge primärhälso- och kvinnohälsovård, hälsoutbildning och undervisning i första hjälpen.


Första hjälpen-utbildning. Foto: Yvonne Fredriksson.

Besöken till läkare och hälsoarbetare är gratis men patienterna betalar för laboratorieundersökningar som drivs privat i byn. PMRS har tillgång till de viktigaste medicinerna som behövs och patienterna betalar 3 NIS (6 SEK) för varje sorts medicin de får utskrivet men upp till 40% betalar inget då de är fattiga eller har någon form av funktionshinder.


Hälsoutbildningsmaterial. Foto: Yvonne Fredriksson.

Tidigare kom UNRWA till byn (det finns ca 500 flyktingar från 1948) men de har slutat då de inte går med på att söka tillstånd från den israeliska myndigheten för att få komma in i byn.

MoH driver 12 kliniker i Jenindistriktet inne på Västbanken (Barta´a inkluderat) och ska komma till byn två gånger I veckan. Men många gånger kommer de inte då de inte fått något tillstånd att passera via den välbevakade genomgången vid muren.

Byns privata läkare hyr ett rum på den lilla kliniken och kommer på eftermiddagarna. De tar 50 NIS – 100 SEK för ett besök och det är många gånger för dyrt för patienterna.


Dr. Skafi, ansvarig för PMRS mobilkliniker. Foto: Yvonne Fredriksson.

Att PMRS kommer till byn ses som väldigt viktigt och är uppskattat av byrådet och av de patienter jag pratade med. PMRS mobilklinik besöker även två andra byar som ligger i den så kallade ”Sime Zone”, det är Umm Al Rihan and Dhahr Al Maleh Villages.

/Yvonne Fredriksson, PGS representant i Jerusalem

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Publicerat i Yvonne Fredriksson | Lämna en kommentar

Svarta flagor av Koranen

Publicerat den 18 december 2009 av palestinagrupperna

Följande inlägg är ett resebrev från Västbanken, skrivet av Kerstin Dahlberg, som för närvarande är i Palestina som ekumenisk följeslagare.

Det luktar brandrök i byn Yasuf och moskéns fönster står öppna för vädring. Därinne är mattorna delvis sönderbrända och taket svart av sot. Bokhyllan är tömd och på golvet ligger en hög av svarta flagor. Några blad har undkommit lågorna och är ännu läsbara. Det är sidor ur olika skrifter, en del av dem heliga – resterna av ett bokbål.


Foto: Kerstin Dahlberg och Jan Suter.

Muhammad Mustafa berättar för mig, att han är född i byn och har upplevt hur livet påverkats av de omgivande bosättningarna (1). Attacken mot den nya moskén en tidig morgon före första bönetimmen är det värsta som hänt och Muhammad kräver ett stopp för sådana handlingar. Men frågan är vem som kan stoppa extrema israeliska bosättare, som ogillar politikernas tal om att temporärt frysa utbyggnaden av bosättningar och lever ut sin frustration genom våldsamma handlingar i palestinska grannbyar. Ingen har gripits för vandaliseringen i Yasuf, men bosättarna misstänks ha utfört den.


Foto: Kerstin Dahlberg och Jan Suter.

Männen som samlas i moskén för att visa förödelsen dagen efter dådet är lugna, men jag anar vreden under ytan hos en del av dem. Jag berättar för dem att en hög rabbin bland bosättarna fördömt handlingen och lovat att hjälpa till med återuppbyggnaden, enligt mediauppgifter (2). Det har inte den positiva effekt, som jag tänkt mig.

– Vi vill inte ha deras pengar och vi vill inte se dem här, säger en av männen bryskt.

– Detta är inte enbart en byggnad för oss – det är Guds hus, fortsätter han och vill nog därmed betona för mig, att detta är ett otroligt allvarligt brott. Att en ännu högre rabbin sagt, att den judiska religionen förbjuder förstörelse av religiösa föremål är lönlöst att meddela, inser jag. Männen i Yasuf är inte mottagliga för judiska försoningsgester ännu.

– Om de kan bränna heliga ting i en moské – vad hindrar dem då från att bränna våra hem? undrar en annan man, bror till byns imam.

Händelsen i Yasuf väcker indignation världen över och bl a EU, under svenskt ledarskap, uttalar kritik mot det som skett. Israels premiärminister Benjamin Netanyahu beordrar gripande av brottslingarna, som också sprayat hotfulla meddelanden på hebreiska vid ingången till moskén. Strax innanför ligger högarna av brända skrifter kvar på golvet och den gamle mannen, som kommer för att be får söka sig till en annan del av moskén.


Foto: Kerstin Dahlberg och Jan Suter.

Under besöket i Yasuf slås jag av parallellen till vad jag dagen innan sett i Förintelsemuseet i Jerusalem (3) – nazisternas eldande av judiska skrifter, hitlertidens bokbål. Senare samma dag har jag hört kristna patriarker och biskopar, judiska rabbiner och företrädare för islam med emfas tala om tro, hopp och kärlek religionerna emellan. Jag har sett dem skriva under ett gemensamt dokument i syfte att främja en fredsuppgörelse mellan Israel och Palestina (4). Det lät så hoppfullt, men nu står jag här mitt i verkligheten i Yasuf.

Jag vill ändå tro att freden är möjlig – även i denna by – och att de ångerfulla rabbinerna och de världsliga ledare som fördömt vandaliseringen, menar allvar med sina ord.

// Kerstin Dahlberg

1. De israeliska bosättningarna Tappuah, Ariel och Rechalim
2. http:// http://www.maannews.net/eng/Print.aspx?ID=246056
3. Yad Vashem
4. Kairosdokumentet. A moment of truth. A word of faith, hope and love from the heart of Palesinian suffering. http://www.kairospalestine.ps

Disclaimer: Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig; (kmdahlberg0705@yahoo.se), och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja (joanna.lilja@skr.org) eller Johanna Wassholm (johanna.wassholm@skr.org).

Publicerat i Kerstin Dahlberg | Lämna en kommentar

Ditt hem ska väck

Publicerat den 16 december 2009 av palestinagrupperna

Följande inlägg är ett resebrev från Västbanken, skrivet av Kerstin Dahlberg, som för närvarande är i Palestina som ekumenisk följeslagare.

Hon sitter i öppningen till det som knappast kan kallas ett hem och hennes blick är bedrövad. Hon omges av några presenningar som är fästa på metallstolpar. På golvet ligger något mattliknande. Förra året lät de israeliska myndigheterna utplåna det som var hennes senaste hem – ett plåtskjul på cementgrund. Resterna ligger kvar på husgrunden, alldeles intill stängslet till grannarna i bosättningen Karmel (1), där husen påminner om en svensk villaförort. Nu finns en ny rivningsorder, även för det som inte ens är ett tält.

Hon är inte ensam. Drygt tio familjer i byn Umm al-Kheir sydost om Hebron lever med samma hot hängande över sig. Men det är hennes uppgivna och vädjande ögon som plågar mig mest. Jag är på besök tillsammans med kollegor från Hebron och jag kommer troligen inte att träffa denna kvinna mer, men hon kommer att finnas inom mig som ett skavsår. När jag lämnar henne förmår hon trots allt le litet grann då vi utbyter avskedshälsningen ”Ma´a issalaame”, trots att den öppna handen förväntar sig mer än solidaritet i form av enstaka arabiska ord och vänligt menade blickar.


Foto: Kerstin Dahlberg.

Nästan dagligen kommer rapporter i media om husrivningarna (2) i östra Jerusalem, som pågår i oroväckande takt. Husrivningarna i byarna ute på landsbygden får mindre uppmärksamhet, men drabbar också hårt. För folket i Umm al-Kheir är det ofattbart hur någon kan utföra det destruktiva arbetet.

– Plötsligt är de här en morgon och säger ”Ditt hus ska väck”. De som kommer med bulldozers och slår sönder våra hem menar att de bara gör sitt jobb. Men vad säger de till sina barn om kvällen när frågan kommer ”Pappa vad har du gjort idag?”, undrar Id Suleman, som också fått rivningsorder. Han har själv byggt ett hus till sin familj, men har inte byggnadstillstånd, eftersom hela byn ligger i så kallat C-område. Ett sådant område kontrolleras av Israel och där är det i princip omöjligt att få bygglov, även om marken är ens egen.

Nästan lika utsatta är människorna i byn Fasayel i Jordandalen, där beslut om husrivningar också lämnas då och då. För en månad sen fick sex familjer besked om att deras hem ska bort och det berör cirka 50-60 personer, eftersom familjerna är stora. De som har möjlighet flyttar till andra områden för att slippa osäkerheten och ständigt återkommande soldaträder. Alla har dock inte ekonomisk möjlighet att köpa annan mark och flytta. Här är det borgmästaren Abu Fuad som uttrycker sina kvarvarande bybors frustration.

– Den israeliska regeringen säger att den är demokratisk. För bosättare ordnar de hus, vägar, vatten och elektricitet och sen tar de dit dem som ska bo där. Till oss kommer de med sina rivningsorder och vi har inte rätten att bygga något alls.


Foto: Kerstin Dahlberg.

Fårbonden Ras som vallar sin boskap på en torr mark utmed vägen i Jordandalen är mera ”cool”. Trots rivningsorder för hans fårstall tänker han inte ge sig av, förklarar han lugnt. Han har ingenstans att flytta till och hoppas nu att ett domstolsavgörande i januari ska ge honom rätten att vara kvar.


Foto: Kerstin Dahlberg.

I Jordandalen liksom i Umm al-Kheir eller i Khirbet Tana, närmare Nablus, försöker invånare med rivningsorder att få sin sak prövad i domstol. Processerna kan vara långdragna och det enda positiva med det är att byborna under tiden kan bo kvar. Men den molande osäkerheten finns där hela tiden. Den palestinska myndigheten ger dem ekonomiskt stöd till advokatkostnader. Annars känner sig de utsatta byborna ibland bortglömda av sina egna styrande. De får oftare besök av israeliska bosättare, soldater och domstolsfolk.

– Häromveckan kom tjänstemän från domstolen och frågade varför vi inte gett oss av ännu, berättar en av fårbönderna i Khirbet Tana. Men vi kommer att stanna kvar tills de förstör husen en gång till, säger han. Efter tidigare rivningar har hus av enklaste slag byggts upp igen, men tillstånd saknas. Även Khirbet Tana ligger i ett C-område.

Jag förmår inte fråga kvinnan under presenningen i Umm al-Kheir vart hon ska ta vägen efter nästa rivning. Inte heller kan jag ta bilden på den människa, vars öde hittills berört mig mest illa, eller av hennes nuvarande tak över huvudet. Bilderna finns inom mig (3)

När vi i skymningen lämnar Umm al-Kheir lyser det ombonat i grannhusen i bosättningen Karmel och i dess luftkonditionerade anläggning för kycklingproduktion. Hos byborna är det mörkt. Elektriciteten har inte nått till dem. Om de alls får bo kvar gör den kanske det en dag – inshallah – om Gud vill.

//Kerstin Dahlberg

1. Den israeliska bosättningen Karmel började byggas på 80-talet. Redan i början av 50-talet köpte byinvånarna, beduiner på flykt från Negevöknen, mark i byn och bosatte sig där.
2. Statistik om husrivningar , http://www.icahd.org, The Israeli Committee Against House Demolitions.
3. Bilder från Umm al-Kheir finns på http://villagesgroup.wordpress.com, New Demolition Threats in Umm al-Kheir.

Disclaimer: Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig; (kmdahlberg0705@yahoo.se), och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja (joanna.lilja@skr.org) eller Johanna Wassholm (johanna.wassholm@skr.org).

Publicerat i Kerstin Dahlberg | Lämna en kommentar

Utmanande badgäster

Publicerat den 14 december 2009 av palestinagrupperna

Följande inlägg är ett resebrev från Västbanken, skrivet av Kerstin Dahlberg, som för närvarande är i Palestina som ekumenisk följeslagare.

Det ser ut som en vandringsgrupp från Friluftsfrämjandet- en skara människor med ryggsäckar lagom för en dagstur. Men det är en samling israeliska bosättare, som av någon anledning tar en titt på byn Yanoun. Några av de unga männen verkar dessutom tänka sig ett bad i byns vattentäkt.

De har plötsligt kommit gående i dalsänkan med olivträd. De är ett 70-tal personer, de flesta yngre, både män och kvinnor. Vaksamma ögon i byn har upptäckt skaran med vandrare och slår larm till byns borgmästare Rashed. Han är just på väg att köra mig till bussen i Aqraba och vi har precis lämnat byn när mobiltelefonen ringer. Vi tvärvänder och kör i ilfart till gamla Abu Fayez gård. Nästintill på hans hustak står hopen av vandrare och ledaren talar till dem på hebreiska.


Foto: Kerstin Dahlberg.

De börjar genast fotografera oss ekumeniska följeslagare och vi fotograferar dem. Det känns absurt och vore inte ledaren beväpnad med gevär så skulle det hela kunnat vara enbart komiskt.

När gruppen travar iväg mot byns centrum och källa tar vi oss snabbt ditåt och ser hur de börjar utforska Yanouns vattentäkt. Ska de enbart fylla sina vattenflaskor inför fortsatt vandring? Nej, några av de unga männen börjar klä av sig och det är då Rashed ryter till – han har varit med om det här förr och han vet vad de har i tankarna. Ledaren, med geväret över axeln, kommer fram till Rashed och avkräver honom namn – utan att uppge sitt eget. De halvt avklädda uppmanas dock att avstå från badet och får klä på sig innan gruppen vandrar vidare.


Foto: Kerstin Dahlberg.

Det kan ha varit en vandringstur dagen före sabbaten. Eller en visning av omgivningarna för människor, som överväger att flytta till bosättningen Itamar, som omringar Yanoun. Det kan också ha varit en rekognosering inför kommande markbeslag eller attacker. Vilket vet vi inte.

Senare samma dag kommer tre andra vandrande israeler till byn. När de förnekas bad i byns källa går de helt fräckt in på en privat tomt och en av dem klär av sig och tar ett dopp i familjens brunn, en avskräckande syn för kvinnan i huset.

Denna anstormning av badsugna,vandrande israeler ökar oron bland människorna i byn. De har visserligen minnen av mera våldsamma bosättarräder, men aldrig förr har så många bosättare samtidigt kommit till Yanoun. Och att bada i en medmänniskas dricksvatten är också ett övergrepp och en provokation, i synnerhet som israelerna pumpar upp vatten från Västbanken och använder det för eget behov (1). På höjderna kring Yanoun reser sig de israeliska vattentornen mot skyn i varje bosättning medan byborna måste hushålla med det lilla vatten de har och som de verkligen inte vill ha förorenat av badande vandrare.


Foto: Kerstin Dahlberg.

//Kerstin Dahlberg

1. Amnesty International , Okt. 2009, Troubled waters – palestinians denied fair access to water. Thirsting for justice –palestinian access to water restricted.

Disclaimer: Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig; (kmdahlberg0705@yahoo.se), och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja (joanna.lilja@skr.org) eller Johanna Wassholm (johanna.wassholm@skr.org).

Publicerat i Kerstin Dahlberg | Lämna en kommentar