En rättsosäker asylprocess för statslösa palestinier

Asylprocessen går fortare och fortare. Den går ibland så fort att handläggare och beslutfattare blivit fartblinda. Vi är ombud för många statslösa personer med hemvist i Bagdad i Irak. De får nu utvisningsbeslut på löpande band till Irak.

Migrationsverket skriver bl.a. i besluten
– du är medborgare i Statslösa
– statslösa palestinier tillhör en av de mest sårbara och utsatta grupperna i Irak
– genom att inte gå tillbaka till ditt arbete synes du har eliminerat hotet mot dig. Du borde således kunna återvända till din bostad i X-område
– du kan i vart fall återvända till ditt bostadsområde
– du kan i vart fall återvända till området Karrada i Bagdad

Länsrätten skriver
– det finns inga praktiska hinder för X att återvända, framför allt inte till det område där han tidigare bodde, ett område som i stor utsträckning befolkas av palestinier.

I många av besluten påstår de asylsökande att olika shiamilisgrupper attackerat dem med hot och kidnappning och även utsatt dem för misshandel och förnedrande behandling just för att de är statslösa palestinier. Det är den grupp som Migrationsverket bedömer vara en av de mest sårbara och utsatta grupperna i Irak. Men Migrationsverket drar ofta slutsatsen att palestinierna inte personligen är utsatta för det påstådda våldet utan istället har de blivit utsatt för en brottslig handling.

UNHCR har i ett dokument av den 13 augusti 2009 bl.a. skrivit ”..önskar UNHCR med detta brev bekräfta sin ståndpunkt att statslösa palestinier från Bagdad inte kan anses åtnjuta effektivt skydd i Irak”.

De statslösa palestinierna som vi träffade i Växjö i går berättade om situationen i området Baladiyat där många palestinier bor och tvingats beväpna sig för sin egen säkerhet. De försöker att själva fungera som vakter inom området för att minimera hoten mot palestinierna. De flesta palestinier vågar inte lämna området om de inte har en irakisk vän som bl.a. förser dem med irakiska identitetshandlingar mot betalning. Häromdagen sköts en palestinsk familj ihjäl strax utanför området. Palestinier tidigare bosatta i andra områden i Bagdad har på grund av säkerhetssituationen flyttat till Baladiyat. Det är ingen som skyddar palestinierna i Irak, inte ens den irakiska sunnigruppen. Personerna som tillhör Mehdimilisen och Badrmilsien är statsanställda poliser på dagtid och på kvällen röjer de runt, kidnappar och hotar palestinier och kristna.

Många av de statslösa palestinierna som vi träffade är registrerade som UNHCR-flyktingar. Men det bryr sig Migrationsverket inte om. För dem gäller inte ”en gång flykting alltid flykting tills flyktingskapet upphör”. För Migrationsverket skall en flykting alltid på nytt bevisa skäl för detta. Migrationsverket ville inte under min tid kännas vid art. 1 D i flyktingkonventionen. På fråga till Migrationsverket helt nyligen ansåg verket att de inte har behov av utbildning vad beträffar statslösa personers rättsliga ställning.

Vi anser att alltför många statslösa palestinier inte får en rättssäker asylprövning. Men vem bryr sig…..

Birgitta Elfström och Arne Malmgren, jurister och medlemmar i Varbergs Palestinagrupp.

Publicerat i Arne Malmgren, Birgitta Elfström | Lämna en kommentar

Berättelser från Hebron

Följande inlägg är ett resebrev från Västbanken, skrivet av Jonas Ström, som för närvarande är i Palestina som ekumenisk följeslagare.

Vi är nere i den gamla stadskärnan i Hebron, denna levande, bullriga och genuint arabiska stad på södra Västbanken med över 150,000 invånare. Om det inte varit för de fåtalet fundamentalistiska bosättare, något hundratal, som valt att bosätta sig mitt i Gamla stan inkilade i den gamla marknadsplatsen – souken, hade Hebron säkerligen varit känt för sin pulserande stadskänsla. Nu är en stor del av stadskärnan öde och förfallen och hundratals palestinska butiker igenstängda. Sällan har så få skapat så mycket osämja, friktion och tragik. Vi har samlats tidigt på morgonen för att ledsaga en grupp palestinska lärare till Cordoba‐skolan som har oturen att ligga alldeles bredvid bosättningen. Trakasserier, glåpord och stenkastning är vardagsmat för lärarna och deras elever, men idag händer inget uppseendeväckande, och lärarna verkar avspända. Själv upplever jag situationen osmaklig och absurd; det är något som instinktivt känns fel när bosättarna, småbarnsföräldrar med barnvagnar, demonstrativt viftar med automatvapen.

Senare på dagen åker vi vidare till Susiya, ett mindre herdesamhälle på en av de små kullarna i ökenlandskapet söder om Hebron. Nasser, en av tre bröder som lever som fårherde i Susiya, kör som en galning i sin slitna van. Han är trött och sugen på en cigarett, men det får vänta tills ikväll. Ramadan är något han tar seriöst. Det gör däremot inte hans bror, Mahmoud.

– Crazy ramadan, crazy filisteeen, ropar Mahmoud och hugger in i den grillade kyckling som han och hans familj serverar oss i sitt tält när vi kommer fram. Efter några veckor i Palestina inser man att historien om Susiya följer ett alltför igenkännbart och tragiskt mönster: bosättningarnas etablering och expansion trasar sakta sönder palestiniernas liv. Husrivningar, trakasserier, misshandel och stöld av boskap är snarare regel än undantag, och många på landsbygden, såsom i Susiya, flyttar till någon av de större städerna. Man orkar helt enkelt inte kämpa emot. Men Nasser och Mahmoud och deras bror Amid med familjer vägrar ge upp.

Mahmoud säger: ‐ Vi är födda här, detta är det enda livet vi vet och det är så här vi vill leva. Och här kan vi sova under bar himmel, och yla mot månen, lägger han till och ylar demonstrativt ut i ökennatten. Man förstår vad Mahmoud menar när man lägger sig på en madrass under månen i den klara och ljumna sommarnatten. Det är en otrolig känsla av frihet, även om man somnar i ljuset av strålkastarna från den närliggande bosättningen.

Vi svänger av vid det gigantiska kycklinghuset. En nybyggd ca 100 meter lång vit plåtbyggnad med en stor fläkt på ena kortsidan som surrar monotont i ökenhettan. Vi får senare reda på att den surrande fläkten är luftkonditionering för kycklingarna. Eller som Hamed Qawasmeh från FNs kontor för samordning av humanitära frågor, UNOCHA, uttrycker det:

‐Här i Um al Khayr har kycklingarna bättre levnadsvillkor än människorna. Hamed har hämtat oss i sin bil och kört oss till detta beduinsamhälle på 21 familjer sydöst om Hebron. Invånarna är ursprungligen flyktingar från Negevöknen efter kriget 1948, och i början av 50‐talet köpte de marken de fortfarande lever på.

Jonas6
Um al Khayr och några meter bakom Karmelbosättningen. Foto: Jonas Ström

På 80‐talet byggdes bosättningen Karmel bokstavligen några meter från samhället och de är nu inringade av ett högt stålstaket med taggtråd. Att vara inringad av taggtråd är förnedrande i sig, men frågan är om inte själva åsynen av vad som finns bakom stängslet är ännu mer förnedrande. Innanför stängslet öppnar sig något som mest liknar en välmående svensk förort. Färgglada lekparker, lummiga promenadvägar, stora rymliga huslängor och luftkonditionerade kycklinghus. Några meter utanför bor Um al Khayrs invånare i slitna tältliknande hyddor utan tillgång till elektricitet, rinnande vatten, toaletter eller värdighet. Muhammed Hathaleen, en av de äldre männen i byn, visar oss resignerat runt i området. Det är en trött man i 60 årsåldern. Trött av kampen. Trött av att kontinuerligt bli förbisedd. Trött av att titta på det blomstrande medelklasslivet på andra sidan stängslet. Trött av att alltid behöva klaga och bedja till de få organisationer som så sällan kommer på besök.

Jag blir också trött. Vi backar ut från den ökendammiga uppfarten och svänger runt kycklinghuset och jag kan inte släppa tanken på hur kycklingarna går omkring därinne i svalkan.

Jonas_6
Muhammed Hathaleen, med Karmelbosättningen i bakgrunden. Foto: Jonas Ström

/Jonas Ström

Disclaimer: Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig: jonas.strom@gmail.com och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja (joanna.lilja@skr.org) eller Johanna Wassholm (johanna.wassholm@skr.org). http://www.eappi.org.

Publicerat i Jonas Ström | 1 kommentar

På besök i Jenindistriktet

I veckan som gick åkte jag en tur till norra Västbanken med Mustafa Barghouti, ordförande för PGS samarbetspartner Palestinian Medical Relief Society, PMRS. Han är också parlamentsledamot och ledare för partiet Det Nationella Initiativet. Mustafa är politiker med rötterna i folkrörelsen och han åker ut på Västbanken och träffar folk, lyssnar och diskuterar med dem om deras och deras byars speciella problem, han deltar även vid och stödjer de icke våldsdemonstrationer mot ockupationen som går av stapeln varje fredag runt om på Västbanken.

Denna gång gick resan till Jenindistriktet och byarna M´tallah och Faqqurah som ligger längst upp på Västbanken vid gröna linjen. Landskapet i de norra delarna av Västbanken skiftar vid Nablus och övergår från bergigt och kargt till ett böljande slättland. Det är vackert här uppe, men också många gånger isolerat och fattigt långt ifrån Jerusalem och Ramallah.

141 barn i faqqua´h
Barn i Faqqurah. Foto: Yvonne Fredriksson

På vägen upp till Jenin då vi just passerat byn Huwwara i närheten av Nablus såg vi hur israelisk militär just hade stängt av en by. Genom att blockera vägen till byn med stora stenblock och jordhögar ser de till att byns befolkning till stor del isoleras. Idag finns uppemot 600 olika former av avspärrningar på Västbanken som inskränker folks rörelsefrihet.

110 första byn mur
Foto: Yvonne Fredriksson

Efter ett par timmars bilkörning kom vi till den lilla byn M´tallah med inte mer än 400 invånare och hade ett möte med byrådet. Byn var redan tidigare en av de fattigare i Jeninområdet och nu har deras möjligheter till försörjning försvårats än mer sedan muren byggts och en del av deras marker hamnat på fel sida om muren. Nu är en stor del av befolkningen arbetslösa då det också har försvårats för dem att ta sig till Jordandalen för att söka arbete. Jordbruket har stora problem på grund av vattenbrist som de menar beror på att de mesta vattnet i området går till närliggande bosättningar.

115 tistlar
Foto: Yvonne Fredriksson

Efter mötet i M´tallah åkte vi österut mot byn Faqqura som ligger precis vid gröna linjen. 1947-48 hade byn 36 000 dunum land (1 dunum motsvarar 1000 m²) men kvar blev endast 12 000 dunum då resten hamnade på den nyutropade israeliska statens sida. Muren som uppförts vid Faqqura går till största delen på gröna linjen men 600 dunum hamnade på den israeliska sidan. Även i denna by är vattenförsörjningen ett av de största problemen och idag köper de in dricksvatten i tankar, jordbruket får klara sig på det regn som faller. Dricksvattnet som de köper har visat sig vara kontaminerat vid ett flertal tillfällen och många har blivit sjuka. Nu ber byn om att få hjälp och stöd för att kunna testa vattnet regelbundet och dokumentera sina problem.

137 förlorad mark faqqua´h

139 förlorad mark 2
Förlorad mark i Faqqura. Foto: Yvonne Fredriksson.

Kommunalfullmäktige har vid ett flertal tillfällen kontaktat de israeliska och palestinska vattenkommittéerna och bett om att få vatten via pipelines från Israel. Men inget har hänt och ordföranden i byn undrar om det beror på att byn ses som en säkerhetsrisk.

Dessa två byars problem delas med mängder av byar, muren som isolerar dem, marker som hamnar på fel sida om muren, vägspärrar och vattenbristen som blir mer och mer påtaglig då Israel lägger beslag på majoriteten av vattnet till alla bosättningar men även leder in Västbankens vatten in i Israel.

Yvonne Fredriksson, PGS

Läs mer om vattenproblem på Västbanken på Palestine Monitor, Palestinian Central Bureau of Statistics och PENGON.

Publicerat i Yvonne Fredriksson | Lämna en kommentar

”Detta är våra hem och vi kommer att fortsätta kämpa” – vräkningarna i Östra Jerusalem fortsätter

Israles framfart i Jerusalem är skrämmande men inte överraskande, nu rivs och konfiskeras hus i en rasande fart och evakueringsorderna duggar tätt i Gamla Stan, Silwan, Sheikh Jarrah och i andra områden runt om i östra Jerusalem.

I november 2008 förlorade Al Kurdi familjen sitt hus i Sheikh Jarrah i östra Jerusalem. Familjen reste då ett tält på ett litet fält vid sidan om sitt hus vilket nu bebos av olagliga israeliska bosättare.

150
Foto: Yvonne Fredriksson

Tältet har varit en samlingsplats för familjer i området, aktivister bland palestinier och internationella samt biståndsarbetare och diplomater som visat sitt stöd till familjen och alla de andra i Sheikh Jarrah som fått evakueringsorder från de israeliska myndigheterna.

Tältet har rivits ett antal gånger men byggts upp lika snabbt igen. Men igår när jag gick förbi var tältet rivet igen och en massa containrar var uppställda på fältet för att förhindra att nya tält byggs upp igen.

149 Sheik Jarrah
Foto: Yvonne Fredriksson

I våras kom de israeliska myndigheterna med beskedet att fler familjer skulle drabbas och den 2 augusti var det så dags igen. Två familjer vräktes brutalt från sina hem och inom en timme var bosättarna på plats för att ta över sina nya hem. Hem som de stulit och inte har rätt till enligt internationell rätt.

Även dessa familjer har bestämt sig att kämpa på det sätt de har möjligheter till. De har satt upp stolar på trottoaren mitt emot sina hus och sitter där hela dagarna för att visa att de inte tänker flytta på sig. På nätterna sover de på madrasser på trottoaren. De har satt upp skyltar där de ändrar antalet dagar som de varit hemlösa, igår var de uppe i 45 dagar.

152 Sheik Jarrah
Foto: Yvonne Fredriksson

Nu under Ramadan beslutade sig en grupp aktivister att turas om att laga ”frukost” till de två senast drabbade familjerna . Jag och ett antal andra internationella var med igår och delade ”Iftar” med en av familjerna (Iftar – när muslimer bryter fastan under fastemånaden Ramadan). Det är inte första gången jag besökt de olika familjerna och tältet i Sheik Jarrah men igår var med blandade känslor jag deltog. Det är så svårt att se familjers liv slås i spillror så lätt, man vet inte vad man ska säga eller göra och det man gör hjälper så lite.

163 Sheik Jarrah
Foto: Yvonne Fredriksson

Jag är imponerad över den styrka familjerna visar mitt i all sin förtvivlan, lugnt och sansat säger de; vi ska inte ge upp, vi har rätten att bo här, detta är våra hem och vi kommer att fortsätta kämpa.

När jag hör dessa ord känns det ändå viktigt att vi internationella fortsätter att besöka familjerna i Sheikh Jarrah och andra delar av Jerusalem där folk är aktiva mot Israels politik att försöka köra ut dem från östra Jerusalem liksom de gjorde med alla palestinier från västra Jerusalem 1948.

Vi måste också pressa på våra politiker och regeringen för att de skall gå från ord till handling och agera mot Israels politik för att uppnå någon som helst rättvisa för det palestinska folket.

Yvonne Fredriksson, PGS

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Publicerat i Yvonne Fredriksson | Lämna en kommentar

Vid en vägspärr på Västbanken

Följande inlägg är ett resebrev från Västbanken, skrivet av Jonas Ström, som för närvarande är i Palestina som ekumenisk följeslagare.

Från början var det svårt att förstå vilken katastrof det till slut skulle bli, även om man försökt förbereda sig. Vädret var ovanligt svalt och skönt så tidigt på morgonen, och på vägen dit såg vi solen sakta klättra upp över bergen till öster i Jordandalen. Det var inte så många som kom i början, mindre spridda grupper med mest äldre kvinnor och barn. Alla var uppklädda, de små flickorna i flätor och fina blusar, kvinnorna i färgglada sjalar och broderade klänningar. Männen hade nystrukna skjortor och putsade skor och luktade parfym. Alla såg förväntansfulla ut, de flesta log och skojade. Sen blev det varmare och fler och fler människor kom. Sakta blev det värre och värre.

Tredje fredagen i Ramadan och en kvarts miljon muslimer skall till al-Aqsa moskén uppe på Haram al-Sharif i Jerusalem, den tredje heligaste platsen för muslimer. De flesta är israeliska palestinier utspridda i Israel eller kommer från Jerusalem, men också ett betydande antal kommer från Västbanken. Staten Israel tillåter tillfälligt gamla och barn att resa in till sin huvudstad utan tillstånd på fredagarna under Ramadan. Vanligtvis är det väldigt svårt, oftast omöjligt, för palestinier på Västbanken att få komma in i Jerusalem. Så förutom det högtidliga det innebär att be i al-Aqsa moskén en fredag under Ramadan, erbjuder den tillfälliga tillståndsamnestin också palestinierna en otroligt sällsynt möjlighet att få se sin huvudstad, och samtidigt träffa vänner, familj och israeliska palestinier.

Jag står vid Qalandiya checkpoint, den stora vägspärr norr om Jerusalem som tar emot alla palestinier som reser in från norra Västbanken. Syftet är att vi skall observera, närvara, dokumentera och fotografera. Men, visar det sig, för mig blir det också en lektion i mänsklig förnedring, att bevittna hur högtidsklädda palestinier behandlas, varav de flesta är äldre kvinnor och barn. Många kom redan klockan fyra på morgonen, för att vara säkra på att komma igenom även om spärrarna öppnar först klockan sex. Men snart trängs tusentals utanför de stora betongmurarna. Det strömmar hela tiden till mer folk, men insläppet ökar inte. Det är svettigt, smutsigt och folk klumpas ihop tätt, tätt. Snart är det stekhett i solgasset, och under fastemånaden kan man inte svalka sig med vatten. Och stegvis blir de förväntansfulla blickarna utmattade, sen frustrerade och till slut panikslagna. Smink smetas ut i de svettdrypande ansiktena, sjalar rycks av i den nu gungande folkmassan och klänningar rivs sönder mot taggtråden. Sen börjar folk svimma. De riktigt gamla, de svaga och de rörelsehindrade faller först. En kvinna i 80-årsåldern med käpp och vattnig blick som kläms mot betongblocket, stänger ögonen och faller ner på marken framför mig. Gråtande och panikslagna småbarn rycks upp ur det kokheta folkhavet av volontärer från Röda halvmånen, ståendes på små öar av betong ute i massorna. Efter tio slutar jag räkna hur många som kollapsat framför mig, jag har svårt att koncentrera mig i det skrikande, gråtande, kokande infernot. Soldaterna skriker i megafoner till de utmattade kvinnorna som lyckas klämma sig fram, skriker åt dem att skynda sig. Familjer splittras, män letar desperat efter sina barn och fruar, gamla efter sina barn och barnbarn. Jag vet inte hur många barn jag ser gråta, men det skrämmer mig senare att jag slutade bry mig. Klockan tolv stängs plötsligt insläppet. Tusentals står fortfarande utanför, men det hjälper inte. Det är bara att återvända hem igen, för många efter flera timmars förnedrande väntan i solen.

resebrev_5
Foto: Jonas Ström.

De som utmattade återvänder hem, besvikna och uppklädda, lämnar bakom sig en krigsskådeplats. Avklämda skor, trasiga sjalar, borttappade handväskor ligger utspridda på marken. Ett tiotal ambulanser står fortfarande redo att rycka in, med blåljuset på. I mitt huvud snurrar bara ett enda ord: varför?

/Jonas Ström

Disclaimer: Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig; jonas.strom@gmail.com och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja (joanna.lilja@skr.org) eller Johanna Wassholm (johanna.wassholm@skr.org). http://www.eappi.org.

Publicerat i Jonas Ström | Lämna en kommentar